Little Trophy

12

"Du måste till henne." säger Karin och reser sig upp från stolen framför mig. "Jag kan inte leva med samvetet att ha haft dig här när dem har letat efter dig så länge."

"Jag är rädd." säger jag. "Jag vet inte för vad, men det finns en klump inuti mig som hindrar mig."

"Du har åkt hela vägen från England för det här," suckar Karin. "Låt inte en klump i magen hindra dig för ditt mål. "

Det blev tyst ett tag innan jag reste mig upp från kökstolen precis som Karin, och tar mig förbi henne ut från köket. När jag kommer ut i hallen så trycker jag ner fötterna i mina skor utan att knyta dem och slänger upp väskan på axeln.

"Vera!" utbrister Karin bakom mig när jag öppnar ytterdörren och springer ut i trappan. Jag tar mig ner för alla trapporna och mot porten innan jag trycker upp den och går ut. Jag är påväg åt samma håll som jag hade kommit innan idag. Mina ögon är fästa i marken medan jag går, och snart så går jag rätt in i någon och slår ansiktet i dens axel.

"Aouch" kvider jag och sätter handen på pannan innan jag vinklar upp ansiktet för att få syn på en man i max sina 30 år med ett vänligt ansikte.

"Hur gick det?" frågar han mig med ett snett leende innan han förde bort min  hand från min panna för att se om jag fick ett märke där. "Din panna ser bra ut."

"Mm" fick jag fram och mötte sedan hans ögon. De var stora och gröna, nästan skogsgröna. Och då förstod jag vart jag hade sett det där ansiktet innan. Det var Felix, mammas man. Han såg ner på mig länge utan att säga något innan han rynkade på sina ögonbryn. Han kände igen mig. 

"Känner vi varandra?" frågar han långsamt och jag skakar på huvudet. Han ser på mig igen. "Eller du liknar min fru så-"

Jag lät honom inte avsluta sin mening innan jag puttade mig förbi honom och höll ett hårdare grepp om min väska som hängde på axeln. Jag gick tillbaka till vart bussarna gick, då jag förstod att jag behövde ta samma buss fast åt andra hållet för att komma tillbaka till hotellet.

När jag kom fram till busshållsplatsen så gick jag in i det lilla glashuset som stod där, och satte mig ner på bänken inuti. Jag placerade väskan på marken framför mig innan jag placerade ansiktet i händerna och började att gråta. Jag var så besviken på mig själv, att jag inte kunde samlat modet till mig och träffat min mamma. Hon var så nära mig, precis utanför byggnaden jag var i.

När bussen en stund senare hade kommit så gick jag på och satte mig längst bak. Jag tog upp min telefon, och tryckte mig in på google. Jag skrev mitt namn uppe i sökmontorn, Vera Enestad, Men det kom inte upp något alls. Inte ens en enda sökning på vart jag var bosatt, precis som jag inte fanns. Så sen så sökte jag på mitt förnamn tillsammans med namnet jag minns Gabriella hette innan hon gifte sig. Vera Fiorelli.  Jag sökte, fast det kom inte upp något alls på det namnet. Så slutligen tog jag ett djupt andetag innan jag skrev in det jag minst ville skriva in. Vera Sandman.

Och massor av sökresultat kom fram, allt från artiklar som löd "FYRA ÅRING BORTRÖVAD I GÖTEBORG" till små sidor som flashback där försvinnandet diskuterades. Jag fick en obehaglig klump i magen när jag fortsatte att scrolla runt bland alla artiklar och liknande innan jag tog mig in på google bilder.

Bilder som såg ut som dagisbilder som man tar en gång om året, på en flicka med ljust hår och ett stort leende. Hon måste varit 3-4 år när dem togs.Hon hade på sig en ljusrosa klänning och håret var uppsatt i två små tofsar. Jag fortsatte att scrolla, det var mest den bilden som tog plats. Men sen såg jag en bild, som måste blivit läckt av någon. En bild på denna flickan, liggandes på en gräsmatta med Gabriella och Felix. Hon är yngre här än på dagis bilden. Kanske två år.  Det är någon annan som har tagit bilden, då den är tagen uppifrån. Gabriella ligga vänd mot flickan och likaså Felix på den andra sidan. Flickan skrattar med munnen helt öppen och i hennes små händer håller hon i en bok. "Efter Alaska." 

Jag var inte dum, för jag visste att det var jag. Jag såg dragen i hennes ansikte, och det var mina. Bara att mitt hår hade blivit en nyans mörkare och mina kinder var inte lika bulliga. Jag kommer på mig själv att gråta, när en tåg faller ner på skärmen på min telefon. Jag förstod verkligen ingenting.  

Och det som fick mig att fundera, var att jag såg mer ut som Felix just på dem bilderna, än vad jag någonsin hade sett ut som min pappa.