Little Trophy

3

"Det finns inte så mycket vi kan göra just nu," säger polismannen där han står tillsammans med sin kollega bredvid vårt matbord. "Vi ska ta hjälp av missing people, och lägga ut på internet samt kontakta nyheter och mera om tips." 

"Är det allt?" frågar jag och ser upp mot polismannen efter att ha suttit med ansiktet i händerna. "Det är vår treåriga dotter i händerna på en främmande man."

"Vi har ingenting mer än Katrin Bäck, er dotters pedagogs, uppfattning av denna mannen. Eftersom han identifiera sig som eran släkting, finns det inga namn kopplade till honom."

"Vi förstår," säger Felix och jag känner hur han ser på mig. "Men har det inte funnits några kameror som kan ha filmat honom?"

"Enligt förskolan har de inga kameror i kapprummet." säger polismannen. "Men vi ska undersöka saken."

"Vi behöver en bild på lilla Vera som vi kan kopiera, och även hennes ålder, längd, vikt och mera för att kunna göra en rapport." säger poliskvinnan som står bredvid mannen.

"Självklart." säger jag och reser mig upp från stolen. Mina ben darrar lite fast jag lyckas ta mig ut i vardagsrummet. Ute i vardagsrummet går jag fram till vår vita bokhylla där jag vet att jag lagt alla hennes dagisfoton. Jag sätter mig ner på huk vid lådan längst ner och öppnar upp den. Jag tar sedan ut ett av kuverten som innehåller hennes nyaste foton från dagis. Jag öppnar upp det, och tar ut ett av de mindre fotona innan jag lägger tillbaka resten och stänger lådan.

Jag reser mig upp från golvet med fotot i min hand och ser på kortet. Jag känner hur gråten i halsen bildar en klump när jag ser på det. Hennes stora leende, och tindrande ögon. Hennes tunna bruna hår som är uppsatt i två små tofsar då hennes hår är kort. Hon är alltid så glad, nästan aldrig en enda sur min. Och hon är så fin. 

Jag tar mig ut i köket och när jag kommer ut så ger jag kortet till kvinnan som ser på det innan hon placerar det i sitt lilla skrivblock.

"Tack så mycket." säger hon och Felix reser sig upp från köksstolen för att ställa sig bredvid mig. Han placerar sin arm runt min midja, och ser mot poliserna.

"Tack ska ni ha." säger Felix. "Vi är obehört tacksamma att ni kan hjälpa oss med att hitta Vera."

"Såklart," säger kvinnan. "Men en sista fråga."

Jag nickar som svar och ser när polismannen öppnar sitt skrivblock och tar fram en penna från sin ena ficka.

"Har ni några misstänkta? Om ni haft några problem med någon som kan vilja hämnas eller liknande?"

Jag ser på Felix, och han ser snabbt på mig. Det är då jag direkt tänker på Oscar. Oscar. Såklart är det han. 

"Oscar Enestad." säger Felix precis som han läst mina tankar. 

Polismannen kladdar ner Oscars namn på blocket innan han ser upp på oss.

"Hur är ni kopplade till honom?"

"Han är mitt ex." svarar jag och känner hur halsen blir torr av att konversationen. "Vi var tillsammans ett tag."

"Okej," säger mannen innan han skriver ner det jag säger i blocket. Han stänger sen ihop blocket. "Tack ska ni ha, vi släpper infon på nätet och nyheterna ikväll och imorgon. Och så ska vi undersöka din föredetta."

---

"Ska vi beställa hem maten?" frågar Felix mig när han kommer ut i vardagsrummet där jag sitter i soffan. Rummet är mörkt, och TVn som är på den lägsta volymen är det enda ljuset som finns. På bordet står mitt vinglas där mitt vin nästan ligger orört i.

"Jag känner inte för att äta kinesiskt längre." 

Mina ögon är fästa på TVn, och ärligt så vet jag inte vad det är för program. Då tankarna över Vera tar över hela mig. Min bebis är antagligen i Oscars händer, eller i någon annan hemsk människas händer.

"Vi kan beställa hem pizza?" försöker Felix och jag rycker på axlarna. Jag hör hur han börjar att gå mot soffan, och snart sätter han sig ner bredvid mig. "Vi måste äta något."

"Jag-jag kan inte." säger jag och tårarna jag hållit inne de senaste tre timmarna försöker komma fram. "Tänk så äter inte Vera? Tänk så är hon hungrig?"

Felix svarar inte, utan istället flyttar han närmre mig och tar mig i sin famn. Mitt ansikte trycks mot hans tröja och jag börjar att gråta, vilket blöter ner hans tröja. Jag känner hur han kysser min hjässa och snart känner jag hur han också börjar att gråta.

"Vår bebis, Felix." snyftar jag fram. "Vi skulle aldrig lämnat henne på det där jäv-"

"Schh älskling," mumlar han fram och smeker min rygg. "Vi kan inte skylla det på oss själva, vi kommer att hitta henne."

"Felix," snyftar jag mot hans tröja. "Hur vet vi att vi verkligen kommer att hitta he-"

Jag avbryts ännu en gång, fast denna gången inte av Felix. Utan av att min telefon som ligger på bordet börjar att ringa. Felix sträcker sig efter den och jag sätter mig ordentligt i soffan och tar emot den från honom.

Okänt nummer

Jag ser på skärmen innan jag ganska skeptiskt drar fingret över skärmen och placerar telefonen vid örat.

"Gabriella." säger jag och väntar på svar. Och snart hör jag ett kallt litet fnitter.

"Hej Gabriella." det är en kvinna. "Det är en vacker dotter du har."

Hela jag stelnar till när jag hör vad hon säger. Hon har min dotter.

"Vart är hon?!" utbrister jag och ser hur Felix tar tag i min telefon för att sätta den på högtalare.

"Vart fan är min dotter?!" ryter han och jag hör henne fnittra igen. "Sluta att fucking fnittra och berätta vart du har min dotter!" 

"Ni kommer att få er dotter," säger kvinnan och jag hör plötsligt Veras hysteriska gråt i bakgrunden. 

"Mami! Mami! Dada!" Hon gråter efter mig och hela jag brister. Och snart hör jag kvinnas röst skrika åt någon i rummet. "Ogge! Förfan ta in ungjäveln i rummet igen!"

"Vad gör ni med henne?!" jag snyftar fram det nu. "Snälla låt henne komma hem, jag gör vad som helst så länge du inte skadar henne!"

"Lyssna noga här Gabriella," säger hon. "Jag vet att ni har kontaktat polisen, och det var ett jävligt stort misstag."

"Vi vill ha hem vår-"

"Ni får bort den där jävla polisen," säger hon. "Så löser vi allt därifrån."

"Hur ska jag göra det?" viskar jag fram. Det är mer riktat till Felix än kvinnan i telefonen. "Om jag gör det, lova att jag får hem min dotter."

Men snart hör jag pipande ljud. Och jag förstår då att hon lagt på.