Little Trophy

3

Hela jag frös till när jag snart hörde min pappas röst kalla på mig i hallen. Jag satt fortfarande på golvet, rädd över att det är jag som är försvunna Vera från tidningen. Det kändes plötsligt bara negativt över att jag bestämde mig för att snoka. Det måste finnas en annan historia, pappa måste vara min biologiska pappa.

"Vera?" hans röst hördes utanför min dörr. "Är du hemma?"

Jag såg hur han ryckte lite i dörrhandtaget till den låsta dörren. Jag sväljde då ner, reste mig upp från golvet och knep ihop nävarna så hårt att naglarna nästan trycktes in i handflatans hud.

"J-ja," svarar jag. "Jag ligger i min säng, jag ska sova nu."

"Har något hänt?" frågar han. "Är du ledsen eller något? Du brukar aldrig låsa dörren."

"N-nej," svarar jag. "Jag är bara trött."

"Okej, mitt hjärta." säger han. "Sov så gott."

"Detsamma, p-pappa." säger jag och försöker göra min röst så stabil som möjligt. Jag hör hur han går iväg från min dörr, och snart hör jag även hur hans sovrumsdörr stängs igen. Jag ser på sängen där lådan står öppen, och jag vet att det finns ett par grejer till. Kanske mer om min mamma?.

Det måste finnas en anledning, pappa måste vara min biologiska pappa. Gabriella är min biologiska mamma, och det vet jag. Det har även pappa sagt. Och han hade en bild på henne, och de måste ha känt varandra iallafall. 

Jag sätter mig på sängen igen, drar in ett långt och lugnande andetag innan jag fortsätter kolla i lådan. Jag lyfter upp nästa grej, ett till foto. Ett foto på Gabriella och pappa. Hon sitter i hans knä, iklädd en lyxig kort klänning och ett leende påklistrat på sina läppar. Min pappa har armarna om hennes midja och lutar sitt huvud mot hennes axel. Hon ser väldigt ung ut, mycket yngre än på bilden i tidningen. Jag kollar bakom fotot, för att se om någon liten text finns där som på det andra. Fast det finns det inte. Jag lägger ner bilden efter en stund av att bara stirrat på den, innan jag tar upp nästa foto. En bild på bara henne, ett försiktigt leende på läpparna och med blicken på vägen medan hon kör i en lyxig bil med lila puff om ratten. 

Jag la fotot bredvid det andra på sängen innan jag reste mig upp för att gå bort till min macbook som låg på skrivbordet. Mitt hjärta slog fortfarande fort, när jag satte mig på stolen och lyfte upp locket på datorn.

Jag gick in på google, och tryckte på sökrutan. Jag tog modet till mig innan jag skrev in mitt namn och efternamnet Sandman. Jag sökte på namnet och snart kom det upp några få artiklar, kanske två tre stycken. Jag tryckte på den första där året under rubriken visade att den var skriven för tio år sedan. 

Samma bild som på artikeln jag innan läst bredde ut sig på skärmen. Ett dagiskort, på flickan som antagligen är jag. Jag lutade mig lite bak i min stol och bet mig omedvetet i läppen. Det måste finnas någon normal förklaring.

Jag läste varenda artikel flera gånger om innan jag slutligen somnade i stolen lutades fram på bordet. 

-

"Vera?" rösten och min axel som blev skakad väckte mig. Jag hummade som svar och rörde lite på mig där jag låg på det obekväma bordet. "Your dad waits for you down stairs, it's time for breakfast."

Jag öppnade då ögonen och satte mig trött upp i stolen. Min rygg gjorde ont av positionen jag hade legat i, och jag kände mig äcklig som sovit i jeans och tröja. Jag mötte ett par ögon tillhörande min städerska. 

"Goodmorning."  säger hon innan hon lämnar mitt rum innan jag hinner svara henne. Jag drar bara handen genom mitt bruna hår, som blivit knutigt. 

Jag reser mig sedan upp från stolen och sträcker på mig innan jag riktar mina steg bort mot min garderob. Jag plockar åt mig den första bästa pyjamasen och byter om. Mest för att pappa inte ska misstänka något ifall jag kommer ner i vanliga kläder.

Jag lämnar sedan rummet och möter samma städerska i hallen, innan jag tar mig ner till nedervåningen. Runt köksbordet med mobilen i handen sitter pappa, med en uppdukad frukost framför sig.

Jag sväljer ner klumpen i halsen innan jag kommer fram till min plats och drar ut stolen, vilket får honom att se upp från skärmen och sedan stänga av telefonen. Han placerar den snabbt i sin ficka och jag sätter mig försiktigt ner i stolen.

"Godmorgon hjärtat." säger han och jag ler lite som svar. "Har du sovit gott?"

"Ja." svarar jag och sträcker mig efter youghurten som står på bordet. Kockarna vet hur mycket jag älskar att äta youghurt och flingor till frukost. Trots att min pappa avskyr att jag gör det.

"Det finns godare saker att äta, Vera." påpekar han och sträcker sig efter de stekta äggen. "Som ägg och bacon."

"Jag vill inte ha det." svarar jag tyst och häller upp youghurten i skålen framför mig. Jag sträcker mig sedan efter flingorna, och häller även i de. 

"Jaja." svarar han och jag tar upp skeden och börjar röra om i skålen. Jag vågar inte möta hans blick denna morgon.

Han borde vara min pappa. Det är kanske ett sånt där fall som de alltid snackade om. Att pappan tog med sig ungen, trots att han inte fick. Och såg till att mamman aldrig fick tillbaka barnet. De kanske bråkade eller gjorde slut-

"Mycket att tänka på?" han avbryter mina tankar och jag nickar bara som svar. Jättemycket. "Tell me."

"Det är inget." svarar jag och för skeden upp till munnen. Jag tuggar min frukost innan jag sväljer ner det, ganska ljudligt. "Du, pappa."

"Ja?" 

"Kan du inte berätta något om mamma," frågar jag innan jag hinner stoppa mig själv. Och då för första gången under denna morgonen så ser jag upp och möter hans blåa ögon. "Något som du redan inte berättat?"

"Vera," säger han med en kall ton på rösten. "Det finns inget mer att berätta."

"Något mer borde det finnas," fortsätter jag. "Hur ni träffades-"

"DET FINNS INGET MER ATT BERÄTTA, VERA!" ryter han och jag hoppar nästan skrämt till där jag sitter. "Så sluta tjata om din mamma."

"Jag-"

"Nej Vera." svarar han och han har nu lugnat ner sig. "Din mamma finns inte i bilden längre, det finns inget mer att säga om henne. Hon dog när du var liten i en brand, och jag är ledsen att du inte kan komma ihåg henne."

"Du kan iallafall berätta om henne." viskar jag, fast det egentligen är menat att stanna inuti mig. Jag har aldrig lekt såhär på pappas nerver som jag gör nu.

"Vad sa du?" frågar han och jag ser ner i knäet och skakar på huvudet. "Vera?! Vad sa du?!"

"In-inget pappa." svarar jag och jag hör honom sucka. Han reser sig sedan upp från sin stol och jag sneglar då upp lite.

Han säger inget utan han är bara påväg att lämna. Och hela jag skakar när jag slutligen får fram den sista meningen innan han hinner försvinna iväg.

"Jag vill bara veta, pappa."

Han stannar upp men vänder sig inte om i någon minut, och jag tror att han faktiskt ska stanna. Men han går iväg, och snart hör jag hur dörren till hans kontor längre bort slås igen. Jag vänder mig tillbaka till min skål med frukost och för ner skeden där igen, och rör runt tills flingorna blir alldeles geggiga.