Little Trophy

5

Jag har aldrig hållit i Felixs arm som jag gjorde nu, när vi gick genom den långa mörka korridoren. Det var så tyst, och allt jag hörde var våra andetag och våra skor som slog i golvet när vi gick.

"Vem är dessa vi ska träffa Felix?" frågar jag. "Vad sysslar de med? Varför bor de här?" 

Han stannar till och vänder sig mot mig vilket tvingar mig att släppa taget om hans arm. Han drar handen nervöst genom det blöta håret och biter sig osäkert i läppen.

"Lovar du mig att inte lämna mig?" frågar han och jag höjer på ögonbrynen. "Lova mig."

"Vad m-menar du?" 

"Denna del av mitt förflutna," börjar han. "Är den delen jag egentligen aldrig vill att någon ska behöva veta om."

Jag korsar armarna löst om min överkropp och ser mig obekvämt runt i korridoren. Man kan knappt se de mörka väggarna, och tanken att vi ska behöva gå längre in är skrämmande.

"Hur länge sedan var du involverad i detta förflutna?" frågar jag och jag ser hur obekväm han blir av min fråga. Precis som han inte alls vill ge mig ett svar. "Felix svara mig."

"Jag blev involverad i början av ettan, och kunde avsluta precis efter Oscars rättegång." säger han. "Det var några härifrån som gick på gymnasiet med oss, och när jag inte var med dig och Caroline så var jag med dem."

"Vad är det för typer? Vad gjord-"

"Sandman? Stack du igen?" en annan röst än den vi pratade med i porten innan kallar på oss. Felix ger mig en sista blick innan han svarar honom.

"Vi kommer nu!" ropar han tillbaka innan han placerar sin ena hand på min kind. "Lova mig, Gabi."

"Jag kan inte lova något," säger jag och ser in i hans ögon. De där gröna ögonen med de blåa stänket i som jag förälskade mig i för åtta år sedan. "Inte förren jag vet vad allt handlar om och vad du har gjort."

Han nickar bara som svar, utan att säga något. Han släpper sedan taget om min kind, och tar istället tag i min hand och flätar ihop våra fingrar med varandra. Sedan börjar han att gå längre in i mörkret med mig.

"Jag älskar dig," säger han. "Jättemycket."

"Jag älskar dig också, Felix." säger jag och känner hur han håller hårdare om min hand. När vi gått en liten bit efter det, så är vi framme vid en dörr som hålls uppe av en ganska stor kille. Med överdrivet stora muskler och en liten öronmussla i örat.

"Sandman." säger han och Felix nickar. Felix ser väldigt liten ut jemfört med denna mannen, och ärligt så skrämmer han mig.

Han flyttar till sidan en aning och släpper in mig och Felix till ett rum som stinkar cigarettrök. Jag börjar nästan att hosta när vi kommer in i rummet, och mannen stänger dörren bakom oss. Längre in i det sunkiga gråa rummet sitter ungefär åtta killar runt ett bord. Framför de står det glas, och askfat med släckta cigaretter i. I ena kanten, sitter den killen jag skulle gissa på är ledaren. I hans knä sitter det en tjej med långt svart hår, och en mörk ögonsminkning. Han håller i en cigarr som han tar ett bloss på innan han ser på oss. 

"Sandman, det var länge sedan." säger han och puttar av tjejen från sitt knä och reser sig upp från stolen. Tjejen med det svarta håret ser en aning irriterad ut, och fixar till hennes korta topp. Han går fram till oss, och jag känner hur han studerar mig med blicken.

Killen är i vår ålder, och jag kan nästan svära på att jag sett honom innan. Han ser ut att komma från Latinamerika, med sin mörka hud och det mörka håret. Han ger sin cigarr till en av killarna som sitter närmast oss innan han slår ihop sina händer.

"Omar." säger Felix och släpper taget om min hand innan han sträcker tveksamt ut den mot Omar.

"Vi är bröder, Sandman. Vi skakar inte hand." säger killen, eller Omar, innan han tar Felix i sin famn och kramar om honom broderligt. Med tre klappar på ryggen till och med. 

När de drar ifrån så ser han mot mig igen, och jag ser lite osäkert på Felix bredvid mig, för att få känna en aning trygghet.

"Och du är?" frågar Omar mig och jag ser tillbaka på Omar. 

"Gabriella," svarar jag. "Jag är Felixs fru."

"Jävlar," säger Omar. "Det trodde jag aldrig om lilla Felix."

Jag känner hur Felix placerar sin hand på min svank, och jag ler lite mot Omar för att inte verka stel.

"Men jag kan nästan svära på att jag sett dig innan." säger Omar och ser lite funderande på mig.

"Gabriella gick i din franskaklass." säger Felix och Omar får då ett litet flin på läpparna. "Hon var min bästa vän? Minns du det?"

"Gabi," flinar Omar och jag blir nästan lite chockad över hans namnval på mig. "Det var du som Felix ägnade mycket tid med."

Jag nickar bara och ser på honom. Jag känner igen honom, men jag hade aldrig kunnat komma ihåg något med honom. Kanske ifall jag hade gått på fler franska lektioner istället för att ha suttit på kaféet, och inte varit så bestämd på att jag egentligen inte behövde franska.

"Vad har ni på hjärtat då?" frågar Omar. "Jag tror inte att ni kommit hit bara för att säga hej."

"Det är en tjänst," säger Felix och jag ser hur Omar höjer på ett av sina ögonbryn. "Jag behöver verkligen tjänsten du är skyldig mig nu."

"För det första, Sandie." säger Omar. "Jag är inte skyldig dig någonting längre, och det vet du."

"Förlåt," säger Felix och han knäcker med sina fingrar lite nervöst. "Jag behöver en vänskaplig tjänst."

"Självklart," säger han och vänder sig sedan mot de andra killarna som sitter runt bordet. "Kan ni lämna oss ifred?"

De reser sig upp från bordet och jag får då ögonkontakt med en av killarna som reser sig upp från sina stolar. Han ser väldigt osäker ut, och jag tycker att han inte alls passar in bland dessa snubbarna. De ser väldigt hårda ut, men han ser alldeles för mjuk ut. Men man ska döma en bok efter omslaget.

Killens hår är långt, men ändå inte långt. Håret slutar bara nästan vid nacken. Hans ögon är väldigt blå, och hans ögonbryn är faktiskt alldeles för fina. Och jag får nästan ångest över hur mina ser ut när jag ser hans.

Han ser ner i golvet för att bryta min ögonkontakt, och han ser nästan.. skamfylld? ut.

Han går förbi mig tillsammans med de andra, och med händerna i fickan. Men han nästan springer ut, jemfört med de andra. Precis som han försöker fly där ifrån.

Och snart har den sista lämnat rummet och stängt dörren efter sig och lämnat oss tre ensamma. Och den där bruden som innan suttit i Omars knä. Hon står där hon har stått sedan han puttade bort henne, med armarna över bröstet.

"Jenny, kan du vara snäll och gå?" frågar han henne, utan att ens titta bak på henne.

"Jag heter faktiskt Josefin." 

"Jaja, men Julia, kan du dra nu eller?!" utbrister han och jag hör hur hon fnyser innan hon stampar förbi honom.

"Du kan fan glömma att jag stannar här mer idag!" tjuter hon innan hon går ut genom dörren och den smälls igen bakom henne.

Jag hoppar till lite av smällen och rynkar på ögonbrynen.

"Ursäkta för Joline." säger Omar och ler lite vänligt. "Ska vi börja snacka då?"