Little Trophy

20

Jag hade säkert legat här i över fyra timmar . I 90 sängen, i gästrummet jag hade blivit tillgivet. Mamma hade påstått att detta skulle bli mitt rum.

Jag hade stirrat upp i taket, och fått syn på några få stjärnor. Stjärnor som lös gröna i mörkret. Det hade börjat kännas mer och mer som ett gammalt barnrum.

Jag hade hört mamma utanför för en stund sen. Jag hade förstått att hon hade snackat i telefon med någon, då hon även hade upprepat både mitt och Felix, eller ja min pappas, namn.

Hon trodde nog att jag hade gått och lagt mig innan. Fast den digitala klockan bredvid mig nu bara var kvart i åtta på kvällen.

Jag reste mig upp från sängen, la benen över kanten och nuddade vid det svala golvet. Sedan reste jag mig upp och gick ut från rummet.

Jag tog mig bort till köket, där jag fann mamma sitta vid köksstolen närmast fönstret. Framför henne stod ett glas med rött vin.

"Är du vaken?" Frågar hon chockat, och jag nickar bara. Tar mig fram till köksstolen framför henne och sätter mig ner. "Kunde du inte sova?"

"Nej." Svarar jag enkelt och ser ner på jeansen och tröjan jag fortfarande har på mig.

"Är det inte obekvämt? Att sova i jeans?" Frågar hon och jag rycker på axlarna. Jag har ju en pyjamas i väskan. "Vill du låna nåt sålänge?"

"Det är lugnt." Svarar jag. "När kommer Fe-pappa hem?"

"Imorgon tror jag." Svarar hon bara, och ser ut genom fönstret. "Han sover bara borta."

"Är det okej mellan er?" Frågar jag och hon ser bort mot mig igen och ler lite snett. Nästan påtvingat.

"Ja, oroa dig inte hjärtat."

Vi båda blev tysta efter det. En stund. Hon drack en sip av vinet, och suckade lite lätt.

"Han tycker det är jobbigt," säger hon lite ärligt. "Han mår inte så bra. Han är jätteglad att du är hemma, fast vi har missat så mycket."

Jag svarar inte. Känner mig nästan dum av situationen.

"Han har mått dåligt i flera år," fortsätter hon. "Han saknade dig så mycket. Du var och är meningen med vårt liv, Vera. Fast pappa är inte bra ibland på att hantera för många känslor."

"Jag tänkte på en sak idag," börjar jag. "Han kändes så.. kall?. Det kändes som att det var en lögn när han pratade om att ni alltid vetat att jag skulle komma hem."

Mamma dricker nu en klunk av sitt vin. Innan hon ställer ner glaset på bordet och snurrar lite på det.

"Jag är sjutton, mamma." Säger jag. "berätta bara allt."

"Jag visste att du skulle komma hem." Säger hon bestämt. "Jag visste alltid, Vera. Jag kände det i mitt hjärta, att du fanns där. Fast pappa, han gav upp ett tag."

"G-gav han upp på mig?"

"Vera, det är svårt att förklara. Jag vill inte att du ska tro att vi bara slutade älska dig eller något. För det gjorde vi aldrig." Säger hon. "Fast pappa, mådde så dåligt. Han trodde en period att du.. att du aldrig kanske skulle komma hem igen."

Jag drar handen genom mitt hår. Och biter mig svagt i underläppen.

"Vera." Säger mamma och jag nickar bara svagt. "Du är det bästa som hände mig och pappa. Du gav oss så mycket mening och styrka. Och har alltid gjort, även fast du fattades. Du gjorde våra liv så mycket stadigare och meningsfulla."

Jag kände hur en ensam tår plötsligt rann ner på kinden.

"Jag vill veta allt om dig," fortsätter hon. "Jag vill känna dig helt, jag vill veta allt från ditt första minne, din första lösa tand och första tonårskärlek."

"Jag älskar dig, Vera. Det är det som aldrig kommer förändras. Du var det bästa som hände mig, i den svåraste perioden i mitt liv. Du gjorde mig till den jag är idag, du gjorde mig så lycklig." Säger hon och reser sig upp. Hon sträcker ut armarna mot mig när hon ställer sig framför mig, och jag reser nig upp och kramar om henne.

Hon håller mig hårt, strycker mig över håret. Jag gråter nu, mot hennes axel.

"Jag älskar dig så mycket." Viskar hon. "Du gjorde mig hel."