Little Trophy

7

"Men jag vill ha jeans!" utbrister jag när pappa för säkerligen femte gången har klagat på att jag valt sätta på mig jeans istället för en klänning. "Jeans kan också vara fancy."

"Nej, Vera. Det är vardagskläder, inga finkläder." säger pappa irriterat. "Och vad har du för tröja på dig? Är du seriös? Är det ens en tröja." 

Jag himlar med ögonen medan jag rättar till min crop top som jag har på mig. En svart of shoulders tröja som jag nyligen köpt. 

"Bara byta om till en klänning, Vera!" 

"Men-"

"Inga jävla men," ryter han. "Bete dig!"

Jag är påväg att ge upp och gå upp till mitt rum för att byta om till en av mina klänningar när det knackar på dörren. Jag ser hur pappa frustrerat drar handen genom det blonda håret innan han tar sig fram till dörren med mig efter sig.

Han öppnar upp dörren och klistrar på ett vänligt leende för att dölja faktumet att han och jag nyss haft ett bråk. Utanför står Hannah med hennes föräldrar.

"Hej" säger pappa och kramar om Hannah och kysser hennes mamma Felicia på kinden. Hannah kommer sedan fram till mig och kramar om mig. "Välkomna."

"Vad fin tröja du har på dig!" säger Felicia och kramar om mig. "Ursnygg."

Jag ser på pappa som står bakom henne med rynkade ögonbryn. Jag vann. Han himlar med ögonen innan han vänder sig om för att möta en av våra två serviriser som kommer med ett silverfat där fem vinglas står placerade. Tre med vitt vin och två med den där mangojucien pappa föreslog.

Han säger inget till servitrisen utan tar endast sitt glas och låter henne sedan tar sig runt oss för att alla ska kunna ta tag i sina glas. När hon kommer fram till mig så tar jag mitt glas med den orangea vätskan innan jag vänder mig om mot Hannah som tar tag i sitt och faktiskt säger tack.

De vuxna tar sig bort mot matsalen och lämnar mig och Hannah ensamma i hallen. Vi kramar om varandra försiktigt med vinglasen i händerna, och när vi drar ifrån ser hon seriöst på mig.

"Varför har du inte hört av dig?" frågar hon mig och jag smuttar lite på juicen innan jag svarar. Under dessa två dagarna har jag varit dålig på att svara på hennes sms och liknande. Mest för händelsen om min mamma. Jag kunde bara inte berätta för henne.

"Pappa tog min telefon," ljuger jag. "Jag fick tillbaka den för någon timme sedan. Vi bråkade och så."

"Jaha" svarar hon och jag ser ner på mina fötter för att slippa ha ögonkontakt med henne. Hon skulle ha sett igenom mig direkt.

"Så?" frågar jag. "Ska vi gå till de vuxna?" 

"Redan?" frågar hon. "Vi brukar ju alltid chilla innan vi sätter oss ner vid mardrömmarna."

"Ehm, okej." svarar jag lite tveksamt innan jag vänder mig om för att gå upp för den blanka trappen. Hannah går efter mig och jag känner hennes blick bränna i min rygg. Hennes skeptiska blick, hennes funderande blick.

Vi går genom hallen i tystnad, vilket inte är likt oss. När vi börjar närma oss mitt rum så kan jag entligen slappna av när jag hör henne öppna munnen om något helt annat.

"André frågade om dig," säger hon. "Enligt Jordan så har han frågat om dig, och ifall du kommer på grillfesten om en vecka."

Jag grimiserar åt tanken att jag faktiskt glömt bort både André och grillfesten en tjej från vår klass håller i. Jag brukade aldrig glömma bort sånt här, och absolut inte glömma bort André.

"Du kommer väl?" frågar hon mig och jag nickar. "Bra! Då berättar jag för Jordan så att han kan berätta för André."

André som varit min crush sedan jag gick i primary school hade på senaste tiden frågat lite om mig, och ärligt så hade jag och Hannah tillbringat sleepovers i mitt sovrum där vi fangirlade över det. 

Vi öppnade upp mitt sovrum, och så fort jag steg in i sovrummet så såg jag kartongen som stod på golvet. Jag svor nästan rätt ut över att jag glömt bort den, och att Hannah direkt såg den gjorde inte saken bättre.

"Vad är det?" frågar hon medan hon tränger sig förbi mig och fram till kartongen. "Samlar du på något igen?"

"Ehm," börjar jag fast orden fastnar i halsen. Jag ser hur hon sätter sig framför kartongen och ser ner i den. "Nej, titta inte i den."

Hon ser upp på mig med höjda ögonbryn innan hon reser sig upp och korsar armarna över bröstet. Jag sväljer ner klumpen i halsen innan jag går fram till kartongen för att skjuta under den under sängen.

"Vad är det i?" frågar hon mig och jag svarar inte utan sätter mig ner på sängkanten. "Allvar? Vad är det i?" 

Jag snurrar på glaset i handen medan jag funderar ut ett snabbt svar. Mangojuicen är helt ärligt inte det godaste jag vet, och jag hade jättegärna velat ha vin istället.

"Det är pappas." svarar jag och jag ser hur hon slappnar av när hon hör mitt svar. "Han ställde bara in den snabbt här innan idag."

Att det är pappas, är ju inte en lögn direkt. Men att han satt in den här, är en lögn. Och av att se den ännu en gång nu den senaste timmen får mig verkligen att inse att jag måste ställa in den snart innan han märker av det.

"Jaha," svarar Hannah och sätter sig ner bredvid mig. "Jag trodde för en sekund att du skulle flytta eller förvarade knark."

Hon säger det sista med ett litet skratt på slutet vilket får mig att vända mig mot henne med rynkad panna och ett leende på läpparna.

"Knark?" frågar jag. "Av allt så trodde du att jag förvarade knark i en kartong på mitt rum."

"Men jag visste ju inte!" försvarar hon innan hon för upp glaset med juicen mot sina läppar och smuttar lite på den. Jag ser på henne att hon inte tycker den är så värst god, då hon grimaserar lite lätt. "Sorry, men denna juicen var inte så nice."

"Nej," säger jag för att hålla med henne. "Jag gillar inte den heller." 

"Har du inte vin på rummet längre? Eller är allt slut?" frågar Hannah och jag skakar på huvudet. Det var längesedan som hon och jag tömde det sista ur vinflaskan som jag lyckats sno från vinkällaren.

"Vi drack det sista ur den för kanske två månader sedan." svarar jag henne och hon suckar lite lätt innan hon stället glaset på mitt nattduksbord och lägger sig sedan på rygg i sängen med benen fortfarande över kanten. 

"Du?" 

"Ja?" frågar jag henne och ser bak på henne där hon ligger och pillar på mitt lila överkast. 

"Är allt verkligen bra?" frågar hon. "Med dig?" 

Jag biter mig svagt i läppen innan jag får fram en lätt nickning. Visst mår jag bra, eller det tror jag iallafall. Kanske lite förvirrad bara.

"Ja, Hannah." svarar jag. "Hur mår du då?" 

"Bra." svarar hon. "Sålänge du också gör det."