Little Trophy

2

Jag var påväg in i byggnaden för att fortsätta jobba efter att jag haft en timmes rast som jag spenderat på mcdonalds, då min telefon började att ringa i bakfickan. Jag fick upp den ganska snabbt och slängde en blick på skärmen innan jag svarade.

"Jag har precis kommit in i by-"

"Du har ett samtal från er dotters förskola." säger Fanny och jag drar handen genom mitt korta bruna hår. "Det är ganska viktigt så du får skynda dig."

"Okej, jag är där om snart." svarar jag innan jag lägger på samtalet och skyndar på stegen mot receptionen. I hissen upp till entrevåningen så slog mitt hjärta hårt. Främst för magkänslan som börjat gnaga på mig. Det är något fel. 

När dörrarna öppnas upp så möter jag Fannys blick direkt. Hon står med sladdtelefonen vid örat och ser seriöst på mig. Jag bokstavligen springer fram till disken och tar tag i telefonen, och nästan rycker den från Fanny. Jag placerar sedan den vid mitt öra.

"Vad har hänt? Är allt bra?" frågar jag och min hand har börjat skaka vilket gör det svårt att hålla fast telefonen vid örat.

"Vera har spytt, och ni måste hämta henne." säger hennes förskolefröken och jag känner hur mitt hjärta slutar att slå så hårt. "Hon ser pigg ut, men det är en risk att behålla henne på förskolan efter att hon har spytt pågrund av-"

"Jag förstår," avbryter jag henne med. "Vi hämtar upp henne om en drygt en timme"

Jag lägger på telefonen och ger tillbaka den till Fanny som ser frågandes på mig. Jag suckar innan jag går runt disken för att komma in bakom den och börja plocka ihop mina saker.

"Kan du meddela Felix åt mig?" frågar jag Fanny och hon nickar innan hon knappar på telefonen. "Kan du säga att vi måste hämta upp Vera för att hon har spytt på förskolan?" 

Jag tar upp min väska och börjar att plocka ner mina grejer i väskan som ligger på min arbetsbänk och i bakgrunden hör jag hur Fanny pratar med Felix i telefon. Det tar inte långt tid innan samtalet är slut och hon vänder sig om för att se på mig.

"Han kommer nu strax." 

"Tack Fanny." 

Felix är nere vid disken nästan direkt, iklädd sina ytterkläder och med ett lätt leende på läpparna. Jag säger hejdå till Fanny innan jag tar på mig min jacka som hänger på stolen och greppar min väska på bordet för att lämna utrymmet bakom disken. Jag kommer fram till Felix, och ställer mig lite på tå för att lämna en kyss på hans läppar.

"Jag tyckte inte att Vera såg så sjuk ut imorse," börjar Felix efter att vi dragit ifrån kyssen och flätat ihop våra händer och börjat gå mot hissen. "Annars hade vi ju aldrig lämnat henne på dagis."

"Fröknarna tyckte att hon såg pigg ut," säger jag. "Jag tror hon åt för mycket tårta imorse, och sedan glassen på förskolan på det."

"Det tror jag med." svarar han och vi stiger in i hissen som nu kommit upp. Han trycker på en av knapparna och hissdörren stängs igen och börjar köra neråt.

"Vi äter ute idag va?" frågar jag Felix. "Om Vera nu är hundra procent okej."

"Ja, jag tänkte vi kunde äta kinabuffe," säger han med ett leende. "Hon älskar ju det så mycket."

"Jaa," svarar jag medan jag drar ut på a:et. "Jag älskar också det."

"I know," säger Felix med ett litet skratt. "Du och Vera är samma person." 

"She's my girl." 

---

"Jag har haft en sån obehaglig magkänsla idag." säger jag medan jag ser på Felix som har blicken på vägen. Vi är snart framme på Veras förskola, och det ska bli skönt att få henne nära igen.

"Hela dagen?"

"Ja, den har riktigt gnagt på mig." förklarar jag och rör på fönstret som är blött på utsidan pågrund av november regnet.

"Skönt att vi får hem Vera nu då," säger Felix. "Så slipper du känna så."

"Men imorgon kommer jag att känna den känslan igen," säger jag. "Att hon ska bli skadad, att någon ska ta henne, att Oscar-"

"Oscar finns inte här." avbryter Felix. "Vi är trygga här i Göteborg, okej? Han kommer aldrig åt Vera."

"Jag vet," säger jag. "Men jag är bara så rädd, jag är alltid rädd och kommer nog alltid vara." 

"Och det har du all rätt till att vara," säger Felix och lägger sin hand på mitt lår. "Jag kommer alltid vara så rädd om dig och Vera efter honom. Och tanken att han finns där ute, äter upp mig ibland." 

Jag tar tag i hans hand med min och ser på våra händer. Och det är då jag kommer ihåg Veras vantar, som fröknarna alltid glömmer i torkrummet.

"Veras vantar." 

"Va?" frågar Felix förvirrat. "Veras vantar vaddå?"

"Jag måste ringa till förskolan och påminna de om vantarna." säger jag och plockar upp telefonen ur fickan. Jag går in på kontakter och hittar snabbt upp dagisets kontaktuppgifter.

Jag trycker på ring upp och placerar telefonen vid örat och lyssnar på signalerna som kommer fram tills någon äntligen svarar.

"Hej, det är Katrin på Äpplets förskola."

"Hej Katrin. Detta är Veras mamma Gabriella Sandman," jag ler när jag säger det, precis som jag gör varje gång jag yttrar mitt nya efternamn sedan två år tillbaka. "Jag ringer för att fråga ifall ni kan komma ihåg att Veras vantar måste ut från torkrummet, så hon kan ha de nu när jag hämtar henne."

"Hon blev precis hämtad?" frågar Katrin nervöst och jag stelnar till. Den enda i Göteborg som känner till Vera bäst, är Fanny och Nicholas. Och båda de är på jobbet. "

"V-va? Av vem?"

"Hennes morbror kom hit och hämtade henne? Han sa att ni fick problem på jobbet och att han skulle ryck-"

"HAR NI GETT BORT MITT BARN TILL EN FRÄMMANDE? VARFÖR RINGER NI INTE MIG FÖRST? VI HAR PRATAT OM DETTA, MITT BARN KAN VARA I SKADA" skriker jag och tårarna börjar att rinna, Mitt barn, mitt barn. 

"Eran bror-"

"VERA HAR INGEN JÄVLA MORBROR!"