Little Trophy

Andra delen- 1

14 år senare

Jag stod framför spegelväggen i mitt rum och såg på mig själv. Jag vred mig runt hela tiden för att studera min kropp i de nya jeansen jag köpte igår. Jag suckade tyst för mig själv, innan jag slappnade av i kroppen. Jag rufsade istället till håret lite och la det i en snedbena för att känna mig något fin iallafall. Jag mötte mina egna hasselbruna ögon som var inramade av ett par täta ganska korta ögonfransar som stirrade med en liten gnutta självförtroende för att få mig att sluta klandra ner på mig själv, som jag sysslat med de senaste tio minuterna. 

Jag placerade handen över min kind, där mina kindben var rätt markerade innan jag fortsatte ner till hakan. Jag hade aldrig varit lik min pappa, jag hade faktiskt ingenting utav honom. Han brukade säga att jag var en kopia av min mamma, men jag hade aldrig ens sett en bild på henne. Hon dog i en brand i förra huset när jag var tre år, och jag var visst hos min mormor då när hon levde. I huset hade alla bilder från åren innan på mig, och på henne även brunnit ner. Det var iallafall det jag hade fått höra, från min pappa. Han snackade inte så mycket om henne iheller, endast berättat för mig att hon hette Gabriella och pappa träffade henne när hon var som jag är nu. Hon var även halv italienare, och den vackraste kvinnan han lagt sina ögon på.

Efter att han förklarat den historien om och om för mig, och jag lyssnade varje gång som det vore den första, så bad han mig att sluta fråga om henne mer. Och att han inte orkade prata mer om henne än nödvändigt. Jag accepterade det varje gång även om jag alltid ville veta mera.

Mobilen avbröt mig i mina tankar när den plingade på mitt nattduksbord bredvid min alldeles nyinköpta king size säng som jag lyckats tjata till mig. Trots att pappa hade rynkat på ögonbrynen och sagt att min 160 säng egentligen räckte bra till bara mig, fast såklart skulle jag få det jag ville.

Jag gick fram till nattduksbordet, och tog upp telefonen som fortfarande lyste på grund av smset. Ett sms från  Hannah, min allra bästa vän som var två år yngre än jag. Hon var svensk, trots att vi bodde i London. Och det berodde på att hennes pappa jobbade ihop med min pappa. Felicia, hennes mamma, visste vem min mamma var också. Eller ungefär. De hade varit vänner i några dagar tills min mamma ville tillbaka till Sverige igen. Och då var hon gravid med mig, och pappa kom aldrig tillbaka till London förrens efter mammas död. 

"Är din pappa hemma ännu?"  stod det på smset, och jag låste upp skärmen för att svara henne.

"Nej, tror han kommer ikväll."

Jag stoppade sedan ner telefonen i bakfickan på de nya jeansen innan jag lämnade mitt rum. Jag mötte städerskan, Roberta i hallen som aldrig hälsade på mig, innan jag kom ut till fönsterväggen precis vid trappen.

Jag skuttade nästan till av lycka men även för jag blev så överraskad, när jag såg min pappa stå nere på nedervåningen med telefonen vid örat. Folk bar in hans väskor bredvid honom, och han gjorde gester med händerna mot de. 

Jag nästan sprang ner från trappen och han fick då syn på mig. Han sa något lågt till personen i telefonen innan han la på. Han sträckte sedan ut sina armar och jag sprang in i hans famn. Trots att jag var sjutton om två veckor så var jag precis som en tioåring när han kom hem.

"Min lilla trofe," säger han och jag drar in lukten av honom. "Jag har saknat dig så, min lilla flicka."

"Jag har saknat dig med, pappa." säger jag och vi drar ifrån kramen. "Hur var det i Sverige?" 

"Stressigt som vanligt och kallt," säger han. "Hur har det varit här hemma själv, Vera?"

"Bra," svarar jag. "Hannah har sovit här mycket, för det blev ganska ensamt när kockarna och Roberta gick."

"Det förstår jag. Det blev en ganska lång resa denna gången, men jag försöka inte behöva åka iväg så länge igen." säger han och drar handen genom det bakåtslickade håret. "Går vi ut och äter som v-"

Han avbröts av att det ringde på dörren. Han lyfte på ena ögonbrynet innan han lämnade mig för att gå den lilla biten till dörren för att öppna. Hans finskor slog i det blanka golvet när han gick mot dörren.

Han öppnade upp den och jag fick syn på Hannah som stod där med ett leende på läpparna.

"Hej!" säger hon. "Kom du hem nu? Vera sa att du skulle komma hem ikväll." säger hon och ser förbi honom för att få syn på mig. "Hur var det i Sverige?"

Han backade bak lite för att göra plats åt henne att komma in. Och hon steg in som det vore hennes andra hem. Han stängde dörren bakom henne.

"Det var trevligt." svarar han. "Vad ska ni flickor göra då?"

"Shoppa lite, och käka middag ute. Sen så ska vi sova hos mig."

"Hur ska ni komma till stan?" frågar han och jag suckar lite. "Jag hoppas inte att ni tar någon buss eller tu-"

"Jo pappa." säger jag. "Det kommer vi."

"Ni får skjuts av min förare till stan iallafall. Sen kan ni sätta er på den där smutsiga ja, tuben."

"Du och min pappa hörs exakt likadant," säger Hannah. "Han gnäller också på det."

"Han har rätt," säger pappa. "Ni tillhör inte den världen och det vet ni båda."

Jag himlar med ögonen utan att han ser innan jag går bort till de för att sätta på mig ytterkläderna.

"Förstår du Vera?" frågar han. "Ni får skjuts nu."

"Jaja." suckar jag och plockar åt mig mina boots. Och börjar trä på de på mina fötter. Jag känner hur Hannah stirrar på mig tillsammans med min pappa.

Plötsligt kommer pappas cahufför tillbaka, efter att ha lämnat hans väskor någonstans. Min pappa är snabb med att berätta vad hans nästa ärende är. 

"Ta flickorna till stan," säger pappa. "De säger vart de ska sen i bilen."

"Ska bli, Enestad."