Little Trophy

18

Dagen efter hade vi sagt hejdå till Hannah som åkt hem. Och jag hoppades att hon inte skulle få skit för att hon åkte hit, av iallafall Oscar.

Jag satt nu i soffan i deras vardagsrum, och stirrade på tvn där något program spelades upp. I handen höll jag en liten skål med jordgubbar jag hade fått av mamma.

"Vad tittar du på?" Jag ser upp och möter mammas bruna vänliga ögon. Hon sätter sig ner på soffan bredvid mig och jag rycker på axlarna.

"Ett program om djur?" Skrattar hon lite. "Tycker du om djur? Du älskade djur när du var yngre."

"Ja," svarar jag. "Jag ville alltid bli vegetarian för djuren, fast Oscar lät mig aldrig."

Hon stelnade till och såg på mig innan hon reste sig upp från soffan.

"Oscar?" Frågar hon mig och jag nickar. "En-Enestad?"

"Ja." Svarar jag frågande. "Berättade inte polisen för dig?"

"Nej, inte om Oscar." Svarar hon. "Dem sa ingenting."

"Jag bodde hos honom," säger jag. "Jag kommer inte ihåg något annat än honom. Jag trodde han var min pappa."

"Felix!" Ropar Gabriella. "Vänta gumman, jag kommer."

Hon försvinner ut ur rummet, och jag placerar skålen på bordet framför soffan. Tvn slår plötsligt över till nyheterna och jag vänder blicken dit.

" Vi påbörjar dagens nyheter med att berätta att flickan Vera som försvann när hon var fyra år nu är återfunnen och hemma hos sina föräldrar," berättar kvinnan på tvn, och mina föräldrar kommer in i vardagsrummet och får syn på nyheten. "Polisen har ännu inte lämnat ut uppgifter om vart flickan befunnit sig dessa åren, men uppgifter om en misstänkt kidnappning finns där."

Jag ser på dem, hur mamma letar sig in i Felix-pappas famn. Jag lutar mig längre bak i soffan.

"vi återkommer till Vera-fallet när nya uppgifter lämnas ut av polisen. Nu till utrikesnyheter."

Jag sträcker mig efter fjärrkontrollen och stänger av tvn. Mina föräldrar ser på mig, och jag suckar.

"Berättade polisen för dig om Oscar?" Frågar mamma Felix-pappa och han skakar på huvudet. "Vera berättade nyss om honom."

"Vänta, har du bott hos Oscar?" Frågar han och jag nickar svagt. "Vart då?"

"London." Svarar jag honom. "Jag pratar flytande engelska."

"Jag visste det, Felix." Säger hon. "Jag visste att det var Oscar. Jag visste att han tog henne tillbaka till London."

"Vera," säger pappa. "Vi måste prata ifred. Kan du stanna här inne och kolla tv?"

Jag nickar och tar fjärrkontrollen igen. Mina föräldrar går förbi tvn, och ut på balkongen som fanns här i vardagsrummet. Mamma öppnade dörren till balkongen och log mot mig innan hon gick ut tillsammans med pappa efter sig.

De stängde dörren, och jag satte på tvn igen. Nyheterna var snart slut, och jag bestämde mig för att titta på vädernyheterna.

Jag sneglade på fönstret där man kunde se dem ute på balkongen. Mamma hade skakigt tänt en cigarett och jag rynkade på ögonbrynen åt det. Men dem brukar säga att cigaretter gör en lugn, och efter alla dessa åren så kanske var de det som gjorde henne lugn.

Jag såg hur mamma lyssnade på pappa som såg ut att prata fort och irriterat. Hon skakar bara på huvudet och fortsätter röka på sin cigarett. Och jag ser hur hennes hand skakar. Jag sträcker mig efter skålen och tar en jordgubb därifrån. Jag tar av stjälken på den och stoppar tillbaka den i skålen. Jag stoppar sen jordgubben i munnen och tuggar.

Tillslut kommer pappa in från balkongen. Det var fortfarande ovant att tänka på honom som pappa.

"Jag kommer snart igen, Vera." Säger han. "Jag ska bara ta luft."

Han försvinner sen ut i hallen, och snart hör jag hur dörren öppnas och stängs igen. Jag reser mig upp från soffan, och sväljer ner jordgubben.

Jag öppnar balkongdörren, och går ut till mamma som står och ser ut från balkongen.

"Är allt okej?" Frågar jag och hon ser på mig, tvingar på ett leende och nickar.

"Ja gumman." Svarar hon, och jag stänger balkongdörren bakom mig. "Det är mycket bara, att du varit hos Oscar hela tiden."

"Du kände väl honom?" Frågar jag och hon nickar svagt. "Han berättade för mig om att du var död. Och sen en dag, hittade jag massor av bilder och artiklar om mitt försvinnande. Och då bestämde jag mig- för att åka hit."

Hon slänger ut cigaretten som nu blivit en liten fimpe, och går fram till mig och lägger armarna om mig.

"Inget är ditt fel." Viskar hon. "Du måste förstå det."

"Jag vet." Säger jag. "Jag är bara rädd."

"Jag med." Säger hon ärligt. "Men vi har varandra nu."

"Jag vill-" börjar jag. "Jag vill veta allt."

Hon drar ifrån kramen och nickar.

"Kom, vi går in och pratar."

——-

Jag sätter mig ner vid köksbordet och hon sätter sig framför mig. Framför mig står ett glas med juice.

"Jag och Oscar var tillsammans, från att jag var 17." Säger hon. "Allt var alltid så bra mellan oss. Jag flyttade in tidigt hos honom, och lämnade mycket av mitt egna liv bakom mig för honom."

Hon drar in andan innan hon fortsätter.

"En dag, när vi hade varit tillsammans i ett halvår började han bete sig dåligt mot mig. Jag var aldrig något speciellt för honom längre, han påstod ofta det. Men ändå tyckte han att jag alltid gjorde fel, och ibland- ibland höjde han handen och slog på mig." Berättar hon. "Jag och din pappa, Felix vi hade känt varandra sen barnsben. Det var någonstans när jag och Oscar hade varit tillsammans i ett och ett halvt år som jag började bli kär i Felix."

"Vi-vi träffades bakom Oscars rygg, och Oscar började misstänka något. Plötsligt så skulle vi flytta till London efter min student, och jag skulle behöva lämna Felix och min bästa vän." Suckar hon och jag ser att det börjar bli jobbigt för henne. "Men jag vägrade, för allt jag ville var att bara vara med Felix."

Jag dricker av juicen framför mig, och ser hur hon drar en av sina mörka slingor bakom örat.

"Min bästa vän, Caroline, hade alltid avskytt honom, och jag fattade aldrig varför. Innan vi skulle flytta till London, så försökte han döda mig. Och Caroline kom, och räddade livet på mig. Hon berättade hur Oscar en gång hade varit med hennes döda storasyster, och att han hade haft misstankar om att han mördat hennes syster. Jag lämnade oskadd, när polis och ambulans kom. Men Caroline, blev mördad."

Jag sätter nästan juicen i halsen, och ser hur Gabriella torkar bort en tår från sin kind.

"Han fick fängelse, men kom ut tidigare. Han kidnappade mig från mitt hem, tvingade sedan med mig till London. Jag var då gravid med dig, och det var Felixs barn. Tillslut flydde jag, och han letade inte efter mig efter det. Jag flyttade till Göteborg med Felix, och vi fick dig. Och på din födelsedag försvann du, och vi hade alltid misstankar om att det var han, fast för alla var det omöjligt." Suckar hon. "För egentligt dem, var det omöjligt att han skulle ha väntat fyra år på att ta dig från oss."