Little Trophy

16

Mitt hjärta hade aldrig slagit såhär hårt i bröstkorgen när jag stod utanför hennes port igen. Tillsammans med Hannah.

Jag tittade på Hannah snabbt som gav mig en stöttande blick innan jag ringde på porten.

Pipet av att dörren öppnades fick mig att förstå att dem var hemma, och jag gick in i trappan tillsammans med Hannah.

"Gå först du." Säger hon och jag gör som hon gör. Hon går bakom mig, några trappsteg bakom.

Vi gick förbi Karins dörr, innan vi slutligen nådde hennes dörr. Och jag stannade upp framför den.

Jag andades in och ut, innan jag slutligen ringde på dörrklockan. En feminin röst inifrån ropade på någon att öppna dörren.

Hannah stod i längst ner på den sista trappan och tittade på mig. Och snart låstes dörren upp och jag mötte ett par gröna ögon. Samma som jag hade sprungit in i förra gången.

Han såg på mig, innan han harklade sig.

"Hej?"

"Hej," säger jag och känner hur jag blir torr i halsen innan tårarna börjar bildas i ögonen. "Ni har letat efter mig."

"Vänta?" Börjar han och snart dyker min mamma upp bakom mig. Hon sätter handen på vänstra bröstet innan hon sakta kommer fram bredvid Felix.

"Jag- jag är Vera." Säger jag och Gabriella faller till golvet och ser på mig med sina bruna ögon. "Jag-"

"Vera?!" Utbrister min pappa och snart börjar han gråta. "Åh herregud."

Han tar tag i mig, drar mig intill sitt bröst och håller mig hårt intill sig. Det känns som jag hört hemma hos honom, det kändes bekvämt och igenkänt. Nu rinner även tårarna på mig.

Tillsammans i hans famn faller vi till golvet där Gabriella nu gråter högt. Hon försöker få fram ord, men dem kvävs i hennes gråt.

Och snart släpper han mig och Gabriella nästan kryper fram till mig och lägger armarna så hårt om mig att det känns som hon aldrig kommer släppa.

"Du är hemma." Snyftar hon. "Åh herre du är hemma."

"Ja-jag är hemma." Snyftar jag mot hennes axel. Hon håller bara hårdare om mig.

"Vi har letat efter dig," snyftar hon. "Sålänge. Jag gav aldrig upp hoppet."

Hon släpper lite på mig och ser på Felix som lutat sig mot tegelstensväggen bredvid ytterdörren.

"Jag visste-" säger hon. "Jag visste att min dotter var vid liv, och skulle komma hem."

Jag hör Hannah snyfta vilket får mig att se bort mot henne. Hon har satt sig ner på trappan.

"Mamma," säger jag och Gabriella nickar. Hon ser på mig, med så mycket glädje efter jag yttrat dem orden. "Det är Hannah, min kompis från London."

Hon frågar inte om London fast hag ser i hennes ögon att hon undrar. Hon ser bort mot Hannah och ler lite.

"Ho-hon tog med mig hit." Säger jag.

Gabriella reser sig skakigt innan hon går bort till trappan och går ner. Hon sätter sig framför Hannah och lägger armarna om henne.

"Tack Hannah." Säger hon." Tack tack."

"Felix?" Frågar jag och han ser upp med rynkade ögonbryn. "Ska vi ringa polisen nu?"

——

På stationen fick jag sitta i förhör i en timme, och jag satt fortfarande på stolen i det grå rummet. Innan förhöret hade jag fått göra ett dna test för att se så att det var jag.

Mannen framför mig, satt med ett block och penna och skrev ner namnet på Oscar som jag gett ut.

"Enestad hette han i efternamn?" Frågar han och jag nickar, innan han skriver ner det i blocket.

"Ja, då är du klar." Säger han och reser sig upp. Jag gör likadant, och han lägger armen på min axel och tar mig ut till väntrummet där min mamma och Felix, min pappa samt Hannah.

Polisen går bort till mina föräldrar och snackar med dem. Hannah kommer bort till mig och kramar om mig hårt.

"Mitt flyg går imorgon." Säger hon mot min axel. "Min mamma frågade vart jag var, och jag sa att jag var hos min kusin i Doncaster."

"Okej." Säger jag. "Jag tror Oscar kommer hamna i fängelse. Polisen sa att han hade suttit förr och var kriminell."

"What?" Frågar hon. "På riktigt?"

"Ja." Svarar jag. "Det känns så konstigt."

"Fatta att mannen du alltid trott var din pappa-" börjar hon. "Aldrig var det."

"Mm." Viskar jag och håller gråten inne. "Men jag är på rätt plats nu."

Min mamma kommer bort till oss, och ställer sig bredvid mig.

"Ska vi hemåt?" Frågar hon och jag nickar. "Följer du också med Hannah?"

"Ja, om det är okej." Säger hon. "Mitt tåg går inte förrens imorgon."

"Du påminner väldigt mycket om någon," säger min mamma. "Jag hade en kompis som hette Felicia som liknar dig så mycket."

"Mamma," säger jag. "Hannah är Felicias dotter."

"Va?" Frågar hon chockat. "Wow."

Hannah skrattar lite lätt innan pappa också kommer bort till oss.

"Polisen berättade att detta kommer komma ut i pressen." Säger han. "Dem kommer nog begära en intervju med Vera."

"Jag vet inte om jag är redo för det." Säger jag ärligt och min mamma nickar förstående.

"Jag vill gärna ha min Vera för mig själv," säger hon. "Innan jag låter henne ställa sig för Sverige."

Hon lägger sin ena arm om mig och drar mig intill sig. Hon och jag är exakt lika långa.

"Detta är så-" börjar pappa. "Overkligt, att du är hemma."