Little Trophy

11

Jag lyckades hyra ett rum på hotellet och säga hejdå till kvinnan, vars namn var Brenda. Och nu var det dagen efter. Jag hade hyrt rummet hela dagen och dagen efter ifall saker skulle krisa.

Jag hade satt på mig en skjorta och ett par vita jeans för att se ordentlig ut. Jag hade lyckas täcka de mörka ringarna jag fått under ögonen efter resan och bristen på sömn då jag varit alldeles för exalterad och nervös. Håret hade jag satt upp i en hästvans och fixat till ögonbrynen lite.

Jag bestämde mig för att ta med mig väskan då jag kanske skulle få stanna hos dem ifall att. Inte för att jag planerade det, men jag hoppades på det.

Jag hade lyckats efter säkert någon timme att köpa ett busskort, för att kunna åka buss, då egentligt Google map skulle vara enklare.

Jag tryckte på stoppknappen när stationen jag skulle av på, lyste upp. Och jag reste mig upp från platsen och gick fram till utgången.

När bussen stannade och dörrarna öppnades så gick jag ut, och såg mig omkring. Det var rätt så avlägset från själva stan. Väldigt mysigt och lugnt.

Jag tog upp mobilen som jag lagt i bakfickan på jeansen och stängde av flygplansläget. Direkt så började mobilen plinga av meddelanden och missade samtal.

Jag ignorerade och gick in på Google map för att kunna använda mig av gps. Jag började följa vägvisaren, och försökte ignorera smsen som hela tiden rullade ner över skärmen.

Jag följde gpsen och varje gång ett samtal från pappa, Felicia eller Hannah kom så fick jag stanna upp och se det ringa. Innan jag kunde fortsätta.

Det var en bit att gå, och det blev ännu längre med alla samtal. Men tillslut så kom jag fram till ett dagis, och när jag såg ner på kartan så såg jag att det var två minuter gåväg kvar.

Jag var lycklig och nervös. Det var en ganska jobbig känsla med de två känslorna kombinerade. Men jag försökte svälja ner och puttade upp väskan längre upp på axeln innan jag gick in.

Jag stod länge och tittade på namnen. Jag hade redan hittat vilket lägenhetsnummer jag skulle ringa på, men jag var nervös. Alldeles för nervös. Tänk så stammade jag?

Tillslut tog jag modet till mig. Jag hade inte åkt såhär långt, utan pappas vetskap för att fega ur. Så jag tryckte på knappen bredvid numret och väntade. Men ingen öppnade. Så jag ringde på igen, och denna gången öppnade inte någon heller.

Jag suckade innan jag såg mig om på platsen jag stod vid. Vart kunde de vara? Skulle jag vänta tills de kom?

Magen kurrade plötsligt till och hon började fundera på mat. Vad skulle jag äta? Vart kunde jag äta nånstans? Så många frågor på allt utan svar. Jag avbröts i tänkandet när någon harklade sig bakom mig. En äldre tant med två kassor stod bakom med ett leende påklistrat på hennes smala läppar.

"Väntar du på någon?" frågar tanten och jag nickar. "Vem då? Behöver du komma in?"

"Jag väntar på min m-Gabriella. Hon är inte hemma, så jag hade tänkt vänta här utanför." svarar jag lite blygt, och hon sätter ner kassarna på marken.

"Vill du vänta inne hos mig? Hon och hennes man jobbar nog, det brukar dem göra väldigt mycket. Jag brukar kolla till deras hund." säger tanten och jag rycker på axlarna. Det hörs väldigt bra.

"Visst, om det är okej. Jag vill inte tränga mig på." säger jag och hon skakar på huvudet.

"Du får gärna hjälpa mig med en kasse, så är du snäll."

"Såklart." svarar jag innan jag går fram till henne. "Jag kan ta båda."

Jag fixar till väskan på axeln innan jag böjer mig ner och greppar en kasse i varsin hand. Tanten går förbi mig, och låser upp porten. Hon håller upp dörren för mig när jag går in i trapphuset.

Tanten går bakom mig och berättar kort att hon bor på tvåan, vilket jag nickar åt och fortsätter att gå upp för trapporna.

-

En timme senare sitter jag i hennes kök och smuttar på en kopp te. Säkert min andra kopp te, men det känns bra med te. Jag har trots allt bott nästan hela mitt liv i England, så te slår allt.

"Så du bodde med din pappa i England?" Frågar tanten, vars namn är Karin. Jag nickar som svar, och ser ut från fönstret som är precis vid min plats vid köksbordet.

"Hur är hon? Gabriella?" Frågar jag Karin och ser tillbaka på henne.

"Hon är väldigt trevlig och pratglad," svarar Karin. "Men man ser på henne att hon jobbar alldeles för mycket och att det är något som tynger henne."

Karin ser mig i ögonen en stund innan hon suckar lite smått.

"De har bott här väldigt länge. Säkert minst 18 år. Jag har sett Gabriella sen hon flyttade hit, och du är väldigt likt henne."

"Tycker du?" Frågar jag med en snett leende som lyckats krypa fram på läpparna.

"Ja, hade du bara haft lite mörkare drag hade du varit en kopia. Du är henne fast med ljusare drag."

Jag ler stort nu, att höra av någon jag inte känner att jag liknar min mamma känns härligt.

"Jag måste fråga dig en sak, Vera." Säger Karin och jag nickar.

"Du är Gabriella och Felixs dotter va?" Frågar hon och jag vet ibte vad jag ska svara. Felixs dotter?

"V-va?"

"Jag minns allt det som det vore igår. Gabriellas flytt hit på grund av en ex-pojkvän i hennes hemstad. Hon väntade sitt första barn med Felix. Och fyra år efter, så var det ett jädrans liv. Polisen hängde här i säkert tre år, då flickan blivit bortrövad."

Jag svalde ner klumpen i halsen och såg ut genom fönstret för att inte behöva svara. Då såg jag henne. Med hörlurar i öronen och nycklar i handen. Hon såg äldre ut än på bilderna, och sliten. Det var som Karin sa, att det var nåt som tyngde henne.

Varför skulle något tynga så mycket på någon så att alla såg det, ifall "pappa" inte rövade bort mig?

"Det är hon." Säger jag lågt och ser på henne hur hon närmar sig porten.

"Ska vi gå ner tillsammans?"

"Jag tror inte att jag är redo idag." Får jag ur mig. Vart försvann modet någonstans?

"Inte redo?" Frågar Karin. "Du åkte väl hit för att träffa Gabriella?"

"Det är mer komplicerat än så," säger jag och gör mig redo att släppa svaret som hon ville ha innan. "Det är jag som är Gabriellas dotter."