Little Trophy

24

Det var mörkt när jag steg ut ur bilen med mannen efter mig. Nära startbanan stod det ett privatflyg, och jag kände igen det. Oscars logga för hans stora företag i London trädde ena sidan med stora bokstäver.

Mannen som jag fortfarande inte var säker på hette Ogge eller inte, tog hårt tag i min överarm för att dra mig bort mot flyget. Inte för att jag hade visat någon som helst motvilja så tror jag att han kände av att jag inte ville vara där. 

Vi tog oss upp för trappan som ledde oss till ingången. Jag såg frågandes bort mot flygplatsen och undrade hur de bara lät honom landa och sedan starta igen med privatflyget. De pågick ju en utredning, och jag var nästan säker på att hans namn var välkänt på flygplatsen. Jag hade inte heller något pass, och för att vara säker så ska det ju genom gå en kontroll. 

Jag drog in den sista luften i Göteborg och tänkte på min mamma. Även min pappa, min riktiga pappa, som inte hade en aning när han lämnade lägenheten. Men tanken av att min mamma sattes i fara ifall jag hade sagt nej, var inget jag någonsin hade velat tänka mig. 

"In." sa mannen kort och gav mig en liten knuff. Bredvid oss stod en av de flygvärdinnorna som säkert hade jobbat på Oscars flyg i över tre år. Jag kom ihåg henne från vår resa till Bali för säkert tre år sedan. 

När jag steg in i planet så möttes jag av Oscar, sittandes i en av stolarna med ett litet glas champagne i handen. Glaset var endast halvfyllt och han var klädd i endast skjorta som var uppknäppt, och ett par blåa kostymbyxor. 

"Vera." yttrade han kallt. Som om han smakade på mitt namn när han nämnde det. "Ta plats."

"Jag är ingen hund." svarade jag. Inte kaxigt endast lugnt. Men jag tog plats ändå, framför honom.

"Jag hoppas du förstår och har analyserat noga över vad du har ställt till med." säger han och jag hör att flygvärdinnan stänger igen flygdörren bakom oss. "Detta är helt oacceptabelt."

Jag svarade inte honom, utan tittade istället på skylten med ett bälte på som började att lysa. Jag satte på mig bältet och sjönk ner i sätet. Oscar klunkade det sista ur sitt champagneglas och placerade det i papperskorgen under sätet. 

Jag såg när han satte på sig bältet och jag mötte hans blåa blick när han var klar.  Sedan kände jag hur planet började rulla. Jag såg istället ut genom det lilla fönstret bredvid mig. Såg flygplatsen i Göteborg för sista gången. 

-

Vi satt bredvid varandra i den svarta bilen med tonade rutor. Jag lutade mig mot fönstret och såg svagt London utanför fönstret. Det var kolsvart nu och det regnade även. Vi var strax tillbaka i det jag hade kallat mitt hem hela mitt liv. Även det hemmet som var en vacker lögn.

Under hela flygresan hade han inte nämnt ett enda ord till mig. Och jag hade inte haft någon mobiltelefon att fiffla med. Istället hade jag sett ut genom fönstret där utsidan var kolsvart, och man såg några få blinkande stjärnor. 

"Thank you." yttrade Oscar bredvid mig plötsligt, och bilen hade stannat. Jag knäppte av mig bältet när han gjorde det.

"Sir." var allt chauffören sa, och Oscar öppnade upp bildörren och steg ut. Jag mötte chaufförens blick i bakspegeln, fast han blinkade bort min blick. Sedan öppnade även jag upp bildörren på min sida och steg ut. Oscar stod och väntade på mig, och han höll tag i min handled. 

Vi tog oss hem, och jag synade lägenheten med rynkade ögonbryn. Självklart när han inte såg på. När jag tog av mig skorna, så märkte jag att saker låg fortfarande som vanligt. De högklackade skorna jag bar för säkert flera månader sedan stod kvar. Precis så som jag lämnade dem, och som jag såg dem när jag stack. 

"Kan jag ta något och-ehm-äta?" frågar jag obekvämt. Jag hade lärt mig honom, och jag kände på mig att han ville att saker skulle glömmas och gå tillbaka som förut.

Han vände sig om och såg på mig, skakade sedan på huvudet.

"Du kan gå upp på ditt jävla rum." säger han och jag nickar bara. När jag går förbi honom så hör jag att han låser dörren. Jag sneglar bak, och ser att han placerat ett nytt lås där. Ett lås som låstes med nyckel på insidan. 

Jag joggade upp för trapporna, och småsprang bort till mitt sovrum. När jag stängde dörren efter mig så såg jag att det var nystädat. Det luktade städmedel, och min dator som alltid stod på skrivbordet var borta. När jag tittade under sängen efter lådan jag skjutit in där, så såg jag att även den var borta. 

Jag bet mig svagt i läppen och la mig ner på sängen. Jag hade kämpat med att hålla inne tårarna hela tiden, men nu gick det inte längre. Jag placerade huvudet på kudden, och kände att tårarna gav upp och rann ner på mina kinder. Jag höll hårt om kudden jag låg på och hoppades att jag skulle få träffa min mamma och pappa snart igen.