Little Trophy

2

Några timmar senare när mörkret har lagt sig över London kommer jag hem till takvåningen där jag och pappa bodde. Under kvällen hade jag känt lite skam över att jag gick ut med Hannah när jag visste att han skulle komma hem på kvällen, då vi alltid brukade gå ut och äta tillsammans.

I hallen så ställde jag den rosa Victoria Secret påsen på golvet när jag tog av mig mina boots. Jag hängde sedan upp den tunna jackan jag haft på mig på en av krokarna, Jag tar tag i påsen innan jag går in i själva lägenheten. 

"Pappa?" frågar jag ganska högt men får inget svar. Jag börjar att gå upp för trappan, för att fråga efter honom på övervåningen. "Pappa?" frågar jag ut i hallen men får fortfarande inget svar.

Jag suckar åt faktumet att han antagligen inte är hemma, och har gått ut för att träffa Hannahs föräldrar eller stuckit till kontoret och gjort lite sent arbete, som den arbetsnarkoman han är. Jag är påväg till mitt rum när jag ser dörren till hans sovrum längre fram står öppen. Vilket den aldrig brukar göra.

Jag går bort till rummet, och puttar till dörren lite så att den öppnas upp helt. Jag sticker sedan in huvudet i rummet för att se om han är där, vilket han inte alls är. Allt är nersläckt och i luften ligger lukten av honom.

Jag blir plötsligt för nyfiken och bestämmer mig för att gå in i hans sovrum, bara för att se mig om. Och kanske sno en av hans skjortor för att sätta ihop en snygg outfit i framtiden, nu när jag ändå har chansen. Jag brukar aldrig vara här inne, och jag vet att pappa vill ha sitt privatliv. 

Jag tänder taklamporna som direkt lyser upp hela rummet. Jag går sedan in, och stänger dörren efter mig bara ifall att. Jag går direkt bort till hans walk in closet, och öppnar upp dörren in till den. Garderoben är väldigt stor, och runt mig hänger kavajer snyggt efter varandra. Skjortor på andra sidan och skå lite här och var. Även en hylla fylld av skor finns på en av väggarna längre fram, och en stor spegel.

Jag vänder mig helt mot alla skjortor och rör vid de innan jag börjar leta efter den perfekta. Det tar inte långt tid tills jag rör vid en vit skjorta med ett litet märke på en bröstet. Jag tar ner den tillsammans med galgen, och då slinker skjortan av och hamnar på golvet en bit bakom byrån som stod under. Jag stönar irriterat, innan jag bestämmer mig för att klättra över byrån en aning för att plocka åt mig den.

Jag släpper galgen på golvet och hänger mig över byrån. Jag ser skjortan direkt, och får tag på den. När jag lyfter upp den från där den legat, så ser jag att under står en brun mellanstor kartonglåda. Mina fingrar börjar att pirra av nyfikenheten som vill att jag ska ta upp lådan och kolla vad det finns i.

Jag känner verkligen hur jag snokar, när jag slutligen tar upp lådan. För att vara säker att pappa inte stormar in när jag kollar innehållet, så tar jag med mig både den och skjortan in på mitt rum. 

Jag är snabbt ute ur hans rum och snart inne på mitt. Jag stänger dörren efter mig när jag kommer in på mitt rum, och låser den även. Jag lägger skjortan på golvet framför spegelväggen, innan jag sätter mig på min säng med lådan framför mig.

Jag puttar undan tankarna om att jag snokar för mycket och lägger mig i hans privatliv, innan jag öppnar upp lådans lock. Det första jag ser är en vikt tidningsartikel som är lite söndring i ena kanten.  Jag tar upp det tunna pappret i händerna innan jag viker upp den för att få syn på en artikel skriven för två år sedan, där ett barn i två-tre års åldern är på bild i mitten. Det ser precis ut som ett dagisfoto. Längst ner är en bild på en kvinna med mörkt hår och en man i ungefär pappas ålder. Hon ser nästan ut precis som jag, den där kvinnan. Och mina ögon skannar henne ett tag innan jag faktiskt läser det som står längst upp.

"12 ÅR SEDAN VERA SANDMANS FÖRSVINNANDE"

Mitt hjärta bultar till ett slag, av namnet. Barnet heter Vera precis som jag. Jag ser på flickan igen som ser tillbaka på mig med ett litet blygt leende. Hennes hår är ljusbrunt, ögonen mörka precis som mina. Jag börjar nästan skaka i händerna när jag fortsätter att läsa artiklen.

"Det är tolv år sedan Vera Sandman, tre år försvann från sitt dagis i Göteborg. Trots inga som helst spår efter flickan på dessa åren så ger hennes föräldrar, Gabriella och Felix Sandman, fortfarande inte upp om att deras dotter finns där ute." 

Pappas röst när han berättar om min biologiska mammas namn ekar i huvudet. Gabriella. Det kan väl inte vara en slump att en flicka som är i min ålder nu, heter Vera och har en mamma som heter Gabriella?. Jag fortsätter att läsa med en klump i halsen.

"Vera fyllde tre år den dagen, berättar Gabriella. Vi sjöng för henne och lämnade henne sedan på dagis. Hon bjöd resten av dagiset på glas, för det var så hon var. Alltid så vänlig och fin."

Jag får plötsligt upp ett suddigt minne, ett minne av två vuxna gestalter som håller i en tårta med ljus på. Jag ser att det är en kvinna och en man, en kvinna med kort brunt hår.

"Hurra, hurra, hurra!"

Sedan finns det inte kvar mer av minnet. Nu skakar mina händer mer när jag fortsätter att läsa vidare bland orden.

"Hon spydde på dagis, och vi skulle åka och hämta upp henne. Men när vi kom, så hade hon redan blivit upphämtad. Och det var av en främling som presenterade sig som en anhörig-"

Jag slutar att läsa, och i princip slänger bort den utklippta artikeln över sängen. Jag ser ner i lådan igen, med en klump i magen och skakiga händer. Och plötsligt fick jag upp ett nytt minne, som var mycket klarare. Ett minne fyllt av rädsla. Jag tar mig ur ett mörkt rum, springer i en liten hall och kommer fram till ett kök där en kvinna sitter. 

"Ni kommer att få er dotter-"

"Mami! Mami! Dada!" jag hör min egna röst skrika och gråta. En kille kommer fram till mig och jag börjar att backa men snubblar till.

"Ogge! Förfan ta in ungen i rummet igen!"

Jag skakar av mig minnet innan jag tar upp det första som ligger i lådan. Ett skolfoto, från en ung tjej. Med långt brunt hår som mitt och ett par ögon som mina, och jag ser direkt att det är kvinnan i tidningen. Jag vänder på kortet och ser att det står något skrivet på baksidan.

"Gabriella Fiorelli"

Det är min mamma. 

Jag slänger undan lådan och reser mig upp på skakiga ben. Jag får syn på mig själv i spegeln på spegelväggen. Mitt ansikte är blekt, och jag ser rädd ut. 

Ett nytt minne kommer upp, när jag sitter i en stol ett privatjet. Minnet får mig at falla ner till marken, på bara mina knän.

"De jävlarna trodde att de skulle få tillbaka sin dotter," det är samma kvinnoröst igen. "Vi lyckades lura de."

"Han kommer att bli så stolt." 

"Såklart! Han trodde inte att vi skulle lyckas föra flickan till honom tillslut. Vi blev av med polisen iallafall så vi kunde fly landet."

Sedan tar allt slut, och det finns inte mer. Jag har aldrig vetat om att dessa minnen funnits förrens jag såg artikeln.

Och där i den stunden går det upp för mig.

Min mamma är inte död. Och jag är Vera Sandman och inte Vera Enestad. Och vem är han som jag har kallat pappa? 

---------

Det kommer att bli bättre. Jag lovar hahah.