Little Trophy

13

—-
Läs i slutet.
——
Jag visste inte riktigt vad som var väst när min buss stannade utanför hotellet jag stannade på, faktumet att jag hade köpt en bok eller att två svarta stora bilar som jag hade känt igen från mils avstånd stod utanför hotellet. Boken "efter alaska" som jag lyckats hitta på en antik bokhandel inne i stan, la jag ner i min väska. Och sedan vände jag på klacken, och började gå med snabba steg bort från hotellet.

Hur visste han att det var där jag befann mig? Visst visste jag att han skulle se att jag rest till Göteborg, men aldrig att han skulle veta vilket hotell jag var på. Hjärtat satte sig i halsgropen och tillslut sprang jag. Snabbare än jag gjort på flera år.

Jag tror att jag sprang i minst 20 minuter innan jag andfått stannade. Jag såg att jag befann mig i någon liten park, och jag letade efter en bänk att sätta mig på.

Tillslut fastnade min blick på en brun bänk med lite blå grafitti på ryggstödet. Jag gick bort mot den satte mig trött ner på bänken. Jag placerade min sportbag bredvid mig på bänken innan jag drog upp dragkedjan och fick upp boken jag hade köpt.

Jag rörde på det hårda omslaget, och funderade på varför boken var med på den där bilden. På Gabriella, Felix och mig. Kanske var det bara en enkel bok som någon av de hade läst under den dagen, eller kanske den betydde något.

Jag lutade mig bak mot ryggstödet innan jag öppnade första sidan och började läsa. Jag var inget jättefan av att läsa böcker och hade aldrig varit. Men det fanns något med denna boken trots att jag bara läst de första meningarna. Den fick mig att fastna, att bara fortsätta läsa.

-

Jag hade kommit rätt långt, lite mer än halvvägs när jag slår igen den och ser mig omkring i parken. Det är mörkt nu, och min rumpa gör lite ont av allt sittande.

Jag undrar om jag kommer få behöva sova här i natt. I en främmande mörk park. Jag har alltid varit lite mörkrädd, trots att jag är sjutton. Men jag vet att jag inte kan gå tillbaka till hotellet och sova där, och pengarna kommer inte att räcka till ett annat hotell.

Jag suckar och lutar mig ännu en gång mot ryggstödet. Jag ser mig omkring, men hoppar till när jag får syn på Brenda, kvinnan från flygplatsen.

Hon har träningskläder på sig och går med hörlurar i öronen. Hon går i hög hastighet, en powerwalk. Hennes glada ögon fastnar direkt på mig när hon går förbi mig där jag sitter på bänken.

"Oh Vera! What are you doing out this late?" Frågar hon. (Åh Vera vad gör du ute så här sent?)

"I can ask you the same question," Ler jag. (Jag kan fråga dig samma.) "I were just out in the fresh air to read My new book. I lost track of time." (Jag var bara ute i friska luften för att läsa min nya bok. Jag glömde tiden.)

Hon sätter sig ner på bänken sidan om mig och ser på boken jag fortfarande håller i.

"How did things go with your mum?" (Hur gick det med din mamma?)

"Oh, I have'nt meet yet. We're going to meet up tomorrow." (Vi har inte träffats än. Vi ska träffas imorgon.)

"Okay. Are you going back to the hotel? We can take company." (Okej. Ska du tillbaka till hotellet? Vi kan ta sällskap.)

"Sure." (Visst) säger jag lite tveksamt innan jag reser mig upp och hon gör likadant. Benen känns lite stela efter allt sittande.

-

Vi kommer fram till hotellet, och Brenda och jag säger hejdå till varandra. Jag set mig om i hotellreceptionen innan jag tar mig fram till hissen

Jag tar hissen upp till mitt rum, och går genom hallen innan jag slutligen kommer fram till hotell rummet. Jag får upp kortet till min dörr och suckar innan jag ska trycka ner det i korthållaren för att öppna dörren.

Jag är rädd för att det inte ska funka, men det gör det. Dörren klickas upp och jag går in i rummet.

Jag tänder lampan och ser mig omkring. Allt är som jag lämnade det, inte för att jag hade rört något eller lämnat kvar något.

Jag placerar väskan på golvet, och går in i rummet. Den lilla tvn som står placerad vid balkongen sätter jag på, och sätter mig i den hårda soffan.

Det är då jag får syn på lappen som ligger på tv-bordet till vänster om tvn. Jag reser nig ur soffan igen, och går fram till tvn och plockar upp lappen.

Vera,

Jag har betalt hotellet i tre dagar till dig. Om detta är något sätt för dig att vara rebellisk, så varsågod. Jag kommer inte att stoppa dig från det. Jag förstår att du vill veta vart din pappas rötter finns, men du är på fel ställe. Jag är uppvuxen i Stockholm, och det borde du veta vid detta tillfället. Jag begär att du är på Londons flygplats om tre dagar, annats kommer jag att hämta dig. Gör inget dumt som du kommer ångra nu, det räcker med detta rebelliska utbrottet som kommer ge dig många veckors utegångsförbud samt mobilförbud.

Pappa.

Hjärtat bultar i bröstet. Han fattar inte vad anledningen till att jag är här för. Är min pappa, Oscar Enestad, Europas största affärsman, så här dum?

Jag knycklar ihop lappen och lägger sätter mig ner på golvet. Tre dagar, sen måste jag vara på Londons flygplats.

Jag vill inte hem.

—-

När ni läser detta har jag publicerat en ny bok. Det är en förändring på min wattpad, men har jobbat så hårt med den. Så snälla läs, det hade betytt allt för mig.