Fake it | boyxboy

1

Efter att ha köpt frukost från det lilla bageriet på hörnet, där jag spenderat många morgnar i dess mörkblåa fåtöljer tillsammans med mina bästa vänner Aurora och Wincent, vandrar jag hem i en lugn takt. Klockan har precis passerat åtta och denna lördagmorgon är staden nästan tom på folk. Jag stöter endast på några äldre par, hurtiga människor som är ute på en joggingtur och trötta personer som är ute med hunden.

Jag svänger in mellan två höghus för att fortare nå fram till porten min lägenhet finns bakom. En liten tvåa jag köpte för ett halvår sedan som jag idag delar med mina två katter Nala och Zazu. Båda döpta efter min favoritfilm lejonkungen.

Jag hamnar i olika gränder som är helt folktomma och som borde skrämma mig. Men efter att ha vandrat här så många gånger under detta halvår har jag blivit van med alla konstiga ljud jag kan mötas av, skuggor som framstår och mörkret som solen aldrig tycks nå. Idag är inget undantag och jag lunkar långsamt över den asfalterade gatan och nynnar på en låt jag inte vet namnet på.

Lugnet i mig upphör när ljud från flera fotsteg möter mina öron, snabba fotsteg och jag drar en slutsats om att de springer. Röster hörs och jag vänder mig snabbt om för att se vad som händer. Mina ögon hinner uppfatta en ensam människa, som omöjligt kan skapa dessa ljud själv. Utifrån den muskulösa kroppen och långa längden kopplar jag det till en man, men är medveten om att det lika gärna kan var en kvinna eller en person som inte vill identifiera sig i något kön. Denne person rycker tag i min, i jämförelse med hans, tunna kropp och drar in mig i en ännu smalare gata. Jag hinner inte reagera förrän jag trycks ner bakom en sopcontainer och denna man sätter sin hand över min mun och trycker sig emot mig, förmodligen för att slippa bli sedd från det han nu flyr ifrån. Paniken stiger inom mig och jag försöker frenetiskt rycka mig loss men han håller mig hårt och stadigt fast under sitt grepp om mig. Killens ögon ser på mig och när jag möter dem stelnar jag till. Jag möter ett par blåa ögon som jag tror hela världen känner till, men som för mig är extra bekanta. Charlie Reed. Likt mig blir han stum över synen, som jag antar att han känner igen om jag ska gå efter hans reaktion.

"Milo?" Frågar han med en låg röst, hesare än jag minns den som.

Jag svarar inte, dels för att hans hand fortfarande är tryckt mot mina läppar men också för att jag inte vet vad jag ska säga. Jag vet inte om jag är chockad över att han minns mig efter alla dessa år och efter alla nya ansikten han har mött. Men jag vet i alla fall att innerst inne, mot min vilja, sprids en glädje och saknad av att höra han yttra mitt namn. Jag må avsky honom som han är idag, men det skulle vara en lögn om jag påstår att jag inte saknar att ha honom vid min sida.

Min blick viker jag undan, lyssnar till fotstegen som nu passerar oss och ropen som bildar hans namn. Allt eftersom avtar dem och när gatorna ekar tyst förstår jag att de är borta. Charlie väntar i några extra sekunder innan han avlägsnar sin hand ifrån min mun och kikar runt hörnet på containern för att se om det är lika tomt som det låter. Jag antar att det så är när han reser sig upp och torkar av knäna på de svarta jeansen som blivit smutsiga av marken han suttit på. Jag är inte säker på vad jag borde göra, hur jag borde bete mig. Så istället för att göra något förhastat sitter jag kvar och ser på Charlie som är noga med att få bort varenda liten smutsfläck som hamnat på hans, säkert extremt dyra, kläder.

"Förlåt för det här." Yttrar Charlie när han är färdig med sina kläder och lyfter blicken mot mig. Ännu en gång möter jag hans ögon, som jag nu lägger märke till är rödsprängda. "Och jag vet att jag inte förtjänar det men jag behöver verkligen din hjälp." Säger han och jag drar ihop mina mörka ögonbryn.

"Varför?" Jag uttalar mitt första ord till honom på flera år och reser mig upp från marken, torkar av mina kläder men till skillnad från Charlie ser jag inte till att varenda fläck försvinner.