Fake it | boyxboy

37

Charlies pappa dog tre månader efter han blev inlagd igen. Han fick en stroke och hans kropp var för svag för att hantera det. Varken jag eller Charlie hann säga ett riktigt hejdå. Vi trodde ju att vi skulle ses igen dagen efter vi gick därifrån sista gången, utan att veta om att dagen efter var Gabriels dödsdag. 13 december 2019. En fredag. Luciadagen. En dag som alltid bestått av glädje under våra yngre år. Vi hade alltid ett eget luciatåg för Gabriel och Celine. Vi föreställde både pepparkaksgubbe och lucia i en och samma klädsel, för ingen har sagt att en pepparkaka inte kan vara lucia.

Denna luciadag bestod inte av pepparkaksgubbe-lucia, ingen sång och inga skratt. Vi hade skämtat om att klä oss till pepparkaksgubbe-lucia och sjunga hej tomtegubbar för Gabriel. Vi hade vaknat på morgonen, snön hade fallit från himlen och bildat ett vitt täcke över våran stad. Vi hade satt oss ner och ätit frukost och fick mitt i vårat tuggande på rostbröd ett samtal. Gabriel var död. Vi båda slutade äta, Charlie blev stum. Han satt på sin stol med huvudet vinklat mot sitt knä och sa inte ett ord på vad som kändes flera timmar men var bara några minuter. Han grät inte. Han kippade inte efter luft. Det lät knappt som om han andades. Tills allt kom på en gång. Nej, nej, nej. Han upprepade ordet flera gånger, brast ut i gråt och började kippa efter luft. För hans pappa var död.

Nu har det gått tre dagar sedan Gabriel dog och Charlie har inte rört sig ur sitt hus sedan dess. Jag har varit med honom så mycket jag kunnat, tagit ledigt från jobbet samt bett Noah ta hand om mina katter. Jag har inte lämnat huset sedan dess heller, jag har försökt funnits där för Charlie. Men han skjuter bara bort mig. Han har inte sagt något alls till mig, bara svart mm, nickat eller skakat på huvudet. Jag börjar bli uppgiven, jag känner mig hjälplös. Jag vill ge Charlie allt och jag vill inget annat än att se Charlie må bra, men jag kan inte lyckas just nu. Det är en sak att se en person i djup sorg, men det är en helt annan sak att se en person man älskar i djup sorg.

Jag skickar iväg ett sms till Daniel, som känns vara närmast Charlie och känna honom bäst, ber om hjälp. Råd för vad jag kan göra.

Finns bara där för honom

Svarar han. Finnas där för honom, det gör jag ju. 24 timmar om dygnet finns jag här för Charlie. Men det hjälper ju inte. Det gör ingen skillnad på hans mående. Jag skriver det till Daniel.

Han har inte lämnat sitt hem på tre dagar, han har inte försvunnit iväg utan att någon vet vart han har varit för att sedan komma tillbaka några dagar senare och låssas som ingenting. Han har inte tagit något för att dämpa sin sorg. Du hjälper mer än du tror av att bara finnas där för honom

Svarar Daniel bara några sekunder efter mitt sms. Orden går in i min hjärna och stannar där, jag slappnar av lite. För det är sant det Daniel säger.

Jag lägger ner telefonen i bakfickan och drar handen genom mitt hår som växt ut alldeles för långt och fått en del, ganska många, lockar. Jag måste klippa mig snart.

Med blicken fäst i golvet och tankarna på vad som ska lagas till middag går jag ut från köket, mot vardagsrummet och hinner precis lista ut vad middagen blir när jag sätter min fot i det ljusa rummet. Lasagne. Enkelt och gott.

"Charlie ska du med och handla?" Frågar jag och lyfter blicken från golvet mot soffan där Charlie ligger under en filt. Han skakar på huvudet utan att se bort från sin telefon han håller på med.

Jag suckar lätt och går fram till honom, sätter mig ner på soffans kant vid Charlies midja och ser på hans slitna ansikte. Huden är blek och ögonen trötta, svagt röda och mörka ringar under dem. Han har inte sovit så mycket dessa nätter. Han har legat och vridit och vänt på sig, ibland har han rest sig och gått iväg för att komma tillbaka några minuter senare eller inte alls. Ibland sätter han sig i soffan tills jag vaknar. Allt detta har resulterat i att jag också har sovit dåligt. Även det börjar ta på mina krafter.

"Kan du inte bara följa med ut?" Frågar jag, väntar några sekunder på ett svar. Men jag får inget, han ser inte ens på mig. Det är som att han inte ens har hört mig. Som att jag inte sitter här. "Jag tror du skulle må bra av att komma ut, du behöver inte följa med in i affären, vi kan gå genom skogen till affären bo-" Charlie avbryter mig med att se upp i mig, rakt in i mina ögon och öppna sin mun. Hans blick är så tom men så full av sorg på samma gång, den är på ett sätt mörk och obehaglig, men på ett annat sätt så sårbar. Men det jag mest ser är det mörka, och det får ett obehag att sprida sig genom min kropp.

"En promenad? Seriöst? Hur ska det få mig att må bra? Kommer det få min pappa att komma tillbaka eller? Kommer min pappa på grund av en jävla promenad som jag ska må så jävla bra av?" Han talar högt, med en raspig och irriterad ton. Han har inte talat till mig såhär sedan de första veckorna vi låssades ha ett förhållande. Knappt då använde han denna kyliga och hårda ton mot mig.

Jag förblir tyst. Ovetandes om vad jag ska säga. Så som han lämnat mig många gånger efter han sagt något. Jag ser bort från honom, klarar inte av att se på den person jag älskar som nu visar sig som någon helt annan person. En person jag inte känner igen.

"Nej exakt. Jag tänkte väl det." Muttrar han när inget svar kommer från mig.

Han sparkar av sig filten och hasar neråt i soffan, reser sig upp och försvinner ut från vardagsrummet. Hans steg avtar och när en dörr smälls igen blir huset tyst. Det enda jag hör är mina egna andetag som jag inte märkt av blivit högre och snabbar. Jag hör mig själv sedan snörvla. Jag gråter. Det rinner tårar ner för mina kinder. Det gör ont i mig av att se Charlie så här.