Fake it | boyxboy

11

Under tiden jag drar på mig min T-shirt lyssnar jag efter ljud utanför min sovrumsdörr. Men inget mer än det dova ljudet från tyget av T-shirten som möter min hud hörs. Charlie sover antagligen, vilket inte är förvånande då klockan är strax efter nio på morgonen och med tanke på hur sent vi la oss.

En aning motvilligt skjuter jag försiktigt och så ljudlöst som möjligt upp min dörr för att ta mig ut ur mitt rum, passera vardagsrummet och in i köket. När dörren är öppen så pass mycket att jag kan ta mig förbi den, smyger jag in i vardagsrummet och fäster blicken på Charlie som mycket riktigt ligger och sover i min soffa. Hans kläder, som han bytte ut mot en T-shirt och ett par pyjamasbyxor från min garderob, ligger på den mörka mattan nedanför sofffan. Hans ansikte är det enda som syns utanför täcket, och det är vänt åt mitt håll. Håret ligger utspritt över kudden och läpparna är svagt särade. Jag lägger märke till hur hans ögonlock ibland rycker till, precis som de alltid har gjort när Charlie har sovit. Många gånger hade jag trott att han höll på att vakna när det hände, men efter en kort period lärde jag mig att det är något hans kropp gör när han sover.

Utan att stå för länge och titta på honom, och därmed öka chansen att han skulle vakna och se mig ståendes som ett fån med blicken på honom, smyger jag in i köket. För att slippa väsnas så mycket väljer jag att endast äta en tallrik yoghurt med hallon och chiafrön i, enkel men gudomlig för mina smaklökar som fattat tycke för hallon och vaniljyoughurt. Ett glas vatten fyller jag upp och sätter mig ner vid köksbordet för att njuta av min frukost.

Jag hinner både äta min frukost och duscha i tjugo minuter innan Charlie börjar visa några tecken på liv. Jag står i mitt rum och bäddar min säng när jag hör ett lågt mumlande från vardagsrummet och försiktigt lutar jag mig åt höger för att kika in i vardagsrummet genom springan min dörr lämnat efter sig. Charlie blinkar med ögonen samtidigt som Zazu står och trampar på täcket vid Charlies bröst.

"Vafan?" Grymtar Charlie och ser på katten som nu börjar kurra och flytta sig närmare det nyvakna och mycket förvirrande ansiktet. Jag biter mig i läppen för att inte brista ut i skratt åt synen. Charlie ser förskräckt på stackars Zazu som endast vill gosa.

Snabbt bäddar jag färdigt min säng innan jag äntrar vardagsrummet för fjärde gången denna morgon som övergått till förmiddag. Denna gång smyger jag inte ut, istället ser jag till att väsnas tillräckligt mycket för att Charlie ska höra mig. Mitt försök bli lyckat då Charlie vänder sin trötta blick mot mig.

"Fan har du en katt också?" Frågar han och som på beställning dyker Nala upp i vardagsrummet.

"Två." Säger jag med blicken på Nala som stryker sig mot mina ben.

Charlie suckar högljutt och flyttar försiktigt bort Zazu för att kunna sätta sig upp. Zazu, som verkar tröttnat på Charlies icke existerande engagemang trippar iväg till ett annat rum.

"Säg inte att de heter Nala och Zazu också." Yttrar han och drar handen genom sitt hår som trots natten ser perfekt ut.

Jag flinar och förblir tyst. Under mina yngre år hade jag, varje gång vi sett på lejonkungen, påpekat att mina katter ska heta Nala och Zazu i framtiden. Min tysthet och flinade snappar Charlie upp som ett ja och grimaserar illa samtidigt som han skrockar lätt och skakar på huvudet. "Såklart." Mumlar han och ser runt i rummet som lyses upp av världen utanför fönstret, då jag inte tänkte på att dra ner persiennerna innan vi gick och la oss.

Frukost fixar vi tillsammans, denna gång en aning mer än yoghurt. Jag, som åt för två timmar sedan, får i mig en macka och några fruktbitar. Vi småpratar om ointressanta saker tills vi ätit färdigt. Då harklar jag mig och ser ner i bordet under några snabba sekunder.

"Det vi pratade om inatt.. Kommer du ihåg det?" Frågar jag försiktigt och ser upp i Charlies glada ögon som genast blir mer osäkra efter min fråga. Han vrider sig på stolen men bryter inte ögonkontakten. Det är ovanligt med honom, han brukar alltid se bort från mig när vi pratar om något han finner jobbigt.

Charlie nickar lätt och särar på sina läppar, drar in ett andetag som förberedelse på att säga något. Men istället för att yttra något ord låter han sina läppar pressas ihop igen blinkar hårt med ögonen. De närmsta sekunderna förblir tysta och mina tankar hamnar genast i de dåliga banorna. Han minns säkert men menade inte alls det han sa, han tycker säkert illa om mig - precis som jag trodde.

"Ja, alltså.. Jag var inte så full.. Och, jag, alltså jag, jag menade det jag sa." Början han och en röd färg intar de bleka kinderna. "Jag tycker väl egentligen inte illa om dig, det, jag bara, har.. Äh, jag vet inte. Jag bygger väl upp en attityd för att inte känna." Förklarar han och jag får koncentrera mig för att förstå hans hackiga tal. Blicken flackar runt överallt i rummet innan de ser på mig igen. Han ser så osäker ut, så liten och osäker. Till skillnad från den hårda och självsäkra utstyrsel han alltid visat, är det här ovant för mig att se hos honom idag.

"Kan du släppa på den attityden då? Vi kan försöka glömma det som hänt. Vi kommer spendera mycket tid med varandra nu och det kommer inte funka om du fortsätter med den attityden." Yttrar jag med en mjuk röst trots att mina ord kan uppfattas som hårda.

"Ja, jag ska försöka." Säger han.

De ljusblåa ögonen ser djupt in i mina och gör mig övertygad om att han menar det. Så jag väljer att tro på hans ord denna gång och jag ska ge honom en chans att bättra sig.

"Bra." Svarar jag och börjar plocka undan frukosten medan Charlie tar en snabb dusch.