Fake it | boyxboy

26

Charlies perspektiv

"Varför kysste du mig här i sängen förut? När det inte fanns någon runt om oss?" Frågar Milo.

Det känns som att mitt hjärta stannar i några sekunder innan det börjar slå snabbare än vad det normalt gör. Jag vet inte vad jag hade väntat mig att han skulle säga nu, klockan elva på kvällen, men inte var det de här i alla fall. Jag vet inte vad jag ska svara, med sanning eller lögn? Att berätta sanningen känns läskigt och alldeles för avslöjande. Jag vet inte om jag är redo att låta Milo veta. Men en lögn känns ännu värre att yttra, jag skulle ljuga både för mig själv och för honom. Jag skulle skada oss båda.

Sekunderna passerar förbi i tystnad, jag vet att jag måste svara snart, men inte vad. Hela situationen gör mig stressad och trots att det skulle vara så enkelt att yttra sanningen så känns det allt annat än enkelt.

"Jag," Viskar jag stressat ut och tar en kort paus. "Jag tror det, något flög i mig bara. Jag saknade nog närheten av någon. Den hade jag alltid förut." Säger jag snabbt med en låg röst och biter mig själv i läppen. Varför i helvete sa jag så för? Det är så mycket lögn det kan bli. Jag saknar inte närheten jag hade förut och det var inte alls därför jag kysste Milo.

Jag ser genom mörkret hur hans läppar sjunker neråt och hur ögonen snabbt ser bort från mig.

"Okej." Yttrar Milo efter några sekunders tystnad och vänder snabbt ryggen till mig. Hans röst lät både svag och skakig, precis som den gjort de gånger han blivit sårad. Jag har sårat honom ännu en gång.

Jag ser förtvivlat på det mörka håret, hans nakna axlar som täcket inte når. Jag känner värmen från hans kropp och jag känner suget efter att få hålla om den. Jag vill säga att jag ljög, be om förlåtelse och hålla om honom. Men jag gör inget av det. Istället ligger jag tyst och ser på bakhuvudet till killen jag inte verkar kunna göra annat än att såra honom.

Att ligga under samma täcke känns inte längre lika underbart som det gjorde när han frågade och när jag väl la mig här. Det känns inte rättvist mot Milo så jag flyttar mig försiktigt bakåt, bort från täcket och drar på mig den tunna filten som jag måste stå ut med inatt.

Jag försöker sova, försöker slå undan tankarna där Milo är huvudpersonen. Men mina försök är förgäves. Sömnen når mig aldrig och Milo vägrar lämna mina tankar. Jag vet att jag borde sova med tanke på dagen som väntar, men jag kan inte. Inte förrän jag har yttrat sanningen.

"Milo." Jag talar lågt, får inget svar och yttrar hans namn ännu en gång högt. Men inget svar nu heller. Antingen sover han eller så väljer han bara att ignorera mig. Med tanke på de flera minuter som passerat sedan vi sist yttrade något är chansen att han sover stor. Men med tanke på vad jag faktiskt yttrade är chansen även stor att han ignorerar mig. Det finns femtio procents chans att han kommer höra mig och jag väljer att förlita mig på de procenten.

"Jag kysste inte dig för att jag saknade närheten. Jag kysste dig för att jag ville det. Jag kysste dig för att jag verkligen tycker om dig, mer än som en vän. Det har jag gjort sen vi var små." Säger jag med hjärtat i halsgropen och en klump i magen. Jag har aldrig yttrat de orden högt, aldrig erkänt för någon att jag faktiskt känner något för Milo.

Han svarar inte nu heller och jag hoppas verkligen att det beror på att han sover.