Fake it | boyxboy

4

Grubblandes över om jag verkligen har gjort rätt val om att låssas dejta Charlie vandrar jag fram och tillbaka över det ljusgråa golvet mitt vardagsrum har. Han kan lika gärna såra mig igen, få mig att bli så krossad som jag var för sex år sedan. Jag kan inte göra det, jag kan inte utsätta mig för något sådant igen.

Men så slår det mig att det lika gärna kan bli en omstart för oss, kanske kan han förändras? Kanske har han insett hur fel han behandlade mig?
Jag suckar högt och sjunker ner i min ljusgråa soffa. Zuzu hoppar upp bredvid mig, mjauar högt och kliver upp i mitt knä.

"Vad ska jag göra?" Frågar jag, ser på Zuzu och stryker min hand över hans svarta, fluffiga päls.

Efter en lång tids tänkande beslutar jag mig ändå för att göra det här. Jag ska på min första 'dejt' med Charlie idag. Daniel gav som förslag att bara gå ut för att äta middag, jag och Charlie hade inget bättre på hjärnan så vi gick med på det Daniel sa.

Jag byter ut mina myskläder till ett par svarta jeans och en mörkblå skjorta som jag stoppar in i jeansen. Ett bälte fäster jag i byxorna innan jag går in i mitt badrum för att fixa till håret. Jag ställer mig framför den runda spegeln och lägger händerna på den vita badrumsbänken som omringar handfatet. Jag lutar mig fram, tar ett djupt andetag och möter mina ögon genom spegeln. Jag har ärvt min mammas ögon, mörkblåa och långa ögonfransar som Aurora alltid tjatar om. Hon önskar att hon hade lyckan i livet att få så naturligt långa och mörka fransar, det påstår hon minst en gång i veckan. Ibland tröttnar jag på hennes tjatande och får lust att klippa av mina fransar för att limma fast dem på hennes ögonlock så att hon kan bli tyst om det. Gudskelov har jag aldrig gjort det, jag skulle nog ha ångrat mig i samma sekund jag lät saxen möta mina fransar.

Mitt ansikte innehåller många italienska drag, då min pappa är född och uppvuxen i Italien. Jag har svart hår, svarta täta ögonbryn och en aning sne näsa. Mina ansiktsdrag är skarpa. Inte sådär 'cut your finger' skarpa, men mina kind- och käkben syns och jag är nöjd med dem. Jag är i helhet ganska nöjd med mitt utseende.

Det svarta håret för jag bakåt och lite åt sidan med hjälp av hårgelé, så att det ligger på plats så som jag vill ha det utan att ta bort volymen. Mina ögonbryn borstar jag igenom med ett ögonbrynsgel så att även de hårstråna håller sig på plats. Mycket mer än så gör jag inte med mitt utseende.

När klockan närmar sig kvart i sex, den tid Charlie ska hämta upp mig, snörar jag på mig mina finskor och drar på mig en svart kappa över skjortan jag sällan bär.

Klockan kvart i sex står jag på gatan och inte långt efter det dyker Charlie upp i sin svarta sportbil jag inte ens blir förvånad över att han äger. Han stannar till bredvid trottoaren och jag torkar nervöst bort handsvetten som valt att leta sig ur min kropp. Hela denna situation ger mig ångest, inte nog med att det är stelt att sitta på en fin restaurang på en första dejt, måste jag genomföra den dejten med Charlie.

Jag öppnar dörren och hoppar försiktigt in i bilen som är minst lika lyxig på insidan som den ser ut på utsidan. Rädd för att förstöra något stänger jag varsamt igen dörren och drar på mig bältet.

"Hej." Mumlar Charlie och gasar iväg när jag satt mig till rätta.

"Hej." Besvarar jag hans korta hälsningsfras med och inväntar något mer yttrande från hans sida. Men några ord från honom hör jag inte och en obekväm tystnad faller över oss. Det är tyst hela vägen, endast den dåliga hiphop musiken hörs ur högtalarna och ibland några ljud utifrån. Tio minuter tar det att komma till restaurangen och Charlie parkerar slarvigt på en liten parkering bredvid byggnaden vi ska in i. Jag knäpper av mig bältet och lägger min hand över handtaget till bildörren. Charlie harklar sig innan jag hinner öppna och jag ser på honom. Han är klädd i svarta jeans precis som jag, en vit polotröja med vikt krage och en beige kappa över. Håret ligger som alltid perfekt på hans huvud och jag blir återigen påmind om hur bra han ser ut.

"Om det här ska vara trovärdigt så måste vi prata som normala människor gör." Yttrar han och för första gången denna kväll ser han in i mina ögon. Idag är de inte röda och har inte heller mörka ringar under sig. Den ljusblåa färgen hans iris har framhävs.

"Det är inte jag som sitter med en dryg attityd så ska det vara trovärdigt får du steppa upp ditt game lite." Svarar jag och kliver ut ur bilen. Jag hör Charlie muttra något lågt innan jag smäller igen dörren och väntar på att han ska komma ut. Väntan blir inte lång och när han sluter upp vid min sida ägnar han mig ett litet leende, det första leende jag fått sedan vi träffades första gången för en vecka sedan. Efter det har jag varit tvunget att träffa honom ytterligare tre gånger för att tillsammans med Daniel och några fler som Charlie jobbar med, gått igenom allt som behövdes gå igenom för att det här ska kunna genomföras och lyckas.

Jag tvingar mig själv till att le tillbaka och när vi kommer in i restaurangen ställer jag mig honom nära i väntan på personal. Egentligen vill jag backa undan, men påminns om Daniels ord som bett oss utföra sånna små gester som att vara varandra nära, snudda vid varandras händer ibland och om vi ska ta ett stort steg även hålla varandras händer. Men jag är ganska säker på att det sistnämnda inte kommer ske ikväll.

En ung tjej tar emot oss väldigt snabbt.

"Vi har bokat bord, Milo Mauritzson." Säger Charlie vänligt och tjejen, vars namn Klara står på en namnskylt fäst i den vita skjortan, nickar glatt och letar fram våran bokning i skärmen hon står bakom. Hon visar oss sedan fram till ett bord vid fönstret och jag lägger märke till hur Charlie missnöjt ser på platsen. Förmodligen för att de förbipasserande utanför kan se oss hur lätt som helst. Jag ignorerar det och tackar Klara innan jag sjunker ner på den mörka stolen. Charlie gör detsamma och vi tar av oss våra kappor som Klara tar emot och går iväg med dem till en garderob, där en annan tjej tar emot våra jackor och hänger in dem.

"Fin restaurang." Säger jag för att inte låta tystnaden hålla i sig allt för länge.

"Mm. Jag och pappa käkar alltid här på hans födelsedagar." Talar han om för mig.

"Hur är det med honom?" Frågar jag. När vi var små, jag var tio år och Charlie var elva år, fick hans pappa - Gabriel - en hjärntumör och tvingades opereras. De fick bort den men strax innan Charlie avfärdade mig för gott fick han tillbaka en större och aggressivare tumör.

"Han är frisk nu men han kommer aldrig bli samma person han var förut." Yttrar Charlie med en låg röst och ler sorgset. "Han har ganska dåligt minne och har ibland svårt att genomföra allt det vardagliga en gör."

Jag nickar medlidsamt, minns hur förkrossad Charlie var när han fick reda på att hans pappa var sjuk. Allra mest andra gången när det nästan var livshotande.

En kypare kommer fram med en varsin meny till oss och jag tackar denne man som ler vänligt till oss båda. Jag, som aldrig tidigare varit här, ser bortkommet på de olika dryckerna. Det hade varit lättare om det fanns som mest tio drycker att välja mellan, men här finns det minst trettio stycken. Maträtterna är något färre och det gör det lite enklare för mig som är lakto-ovo vegetarian att välja mat, då det endast är tre rätter som stämmer in på mitt matval.

"Dricker du vin?" Jag ser upp på Charlie som ställer frågan.

"Ja men bara vitt."

"Då rekommenderar jag det där." Han pekar på en vinsort och jag läser namnet, lägger märke till att det är italienskt och bestämmer mig för att ta det.

"Tack." Säger jag och flyttar vidare till maträtterna. "Ska vi börja med att dela på en sån osttallrik?" Frågar jag och ser hur det rycker i mungiporna på Charlie, men han bryter aldrig ut i ett leende. Istället nickar han och ser ner i sen egen meny, förmodligen för att hitta något till sig att äta.

Jag själv väljer en rätt med halloumi i centrum och när kyparen kommer fram till oss beställer Charlie våran förrätt samt sin mat. Till min förvåning väljer han vatten till dryck.

"Ska du dricka vatten medan jag dricker vin?" Frågar jag skeptiskt när även jag sagt vad jag önskat få.

"Ja jag måste ju bli nykter nu." Muttrar han och himlar med ögonen.

Resten av middagen flyter på i ett relativt långsamt tempo. Vi för ytliga diskussioner, lär egentligen inte känna varandra alls vilket var meningen med denna middag. Men det känns helt enkelt inte rätt att börja öppna upp sig för honom än och berätta om det liv jag lever idag och som jag har levt perfekt utan honom.