Fake it | boyxboy

29

"Jag kysste inte dig för att jag saknade närhet, jag fick panik av din fråga och slängde ur mig något som inte alls var sant. Jag kysste dig för att jag ville kyssa dig. Jag ignorerade inte dig för att jag tyckte att du gjorde något fel. Jag ignorerade dig för att jag inte visste hur jag skulle bete mig runt dig och för att jag behövde lista ut exakt vad jag skulle säga till dig. Sedan blev allt för mycket, jag insåg att jag gjort bort mig ännu en gång och som vanligt väljer jag att undvika det jag ställt till med istället för att lösa det. Därför ignorerade jag dig." Börjar Charlie berätta. Han flackar iväg med blicken och rycker upprepande med ena ögonbrynet när har pratar. Charlie har den talang jag avundades som liten, att kunna lyfta på det ena ögonbrynet och hålla det andra still. Jag försökte lära mig utav honom, men misslyckades alltid. Det andra ögonbrynet följde alltid med upp i pannan och varenda gång muttrade jag bryskt om att Charlie var en dålig lärare. Minnet får mig att le svagt för några sekunder, men när verkligheten slår till igen försvinner mitt leende och jag flyttar tillbaka min blick, som flutit iväg, till Charlie och söker ögonkontakt med honom. Men han ser inte tillbaka på mig och det gör mig frustrerad. Varför kan han inte bara titta på mig?

"Är du arg på mig?" Frågar jag. Charlies ögonbryn dras ihop och den släta huden i pannan rynkas.

"Varför skulle jag vara arg på dig? Hörde du inte nyss vad jag sa?" Undrar han och jag ser på hans kinder där tårarna har slutat runnit och istället torkat in i hans hud.

"Du ville inte prata med mig alls tidigare idag, du tittar inte ens på mig Charlie." Yttrar jag högt och blickar ner på Charlies händer som fortfarande håller i mina. Jag skulle vilja slingrar mig ur hans grepp, men i denna jobbiga stund känns det bra att ha en liten kroppskontakt med honom, det får hela situationen att kännas lite lättare.

"Nej jag kan inte se dig i ögonen Milo." Påstår han och breder ut munnen så att det bildar ett rakt streck, klämmer åt mina händer och skakar lätt på huvudet. "Men hur ska jag kunna se in i ögonen på killen jag tycker om, som jag har gjort så besviken?" Säger han med en låg röst, men tillräckligt hög för att jag ska höra hans ord. Till en början tror jag att jag har uppfattat fel, att han sa något helt annat än att han tycker om mig. Men när jag förstår vad han sa ökar mina hjärtslag samtidigt som ångesten biter ett hårdare tag i magen på mig. Jag skulle ju avsluta allt nu, det var det jag bestämde.

"Du tycker inte om mig." Påpekar jag, han har ju själv sagt att han inte tycker om mig, kanske inte just precis de orden men allt han sagt och gjort tyder på motsatsen till det han precis sa.

"Jo det gör jag." Svarar han och jag söker frenetiskt ögonkontakt med honom. Mina försök ger ingen framgång, Charlie stirrar bara in i min tröja.

"Det gör du inte alls." Yttrar jag, låter nästan som en envis femåring som försöker få sin vilja igenom.

"Men jo."

"Se mig i ögonen och säg det." Säger jag. Charlie blinkar hårt med ögonen innan han ser in i mina. Den röda färgen i ögonen är starkare efter gråten, och ytan är fortfarande blank. Kinderna är svullna och håret livlöst. Ändå tycker jag att han är fin, jättefin.

Han ser mig i ögonen ett långt tag innan han säger något. Sekunder passerar förbi och känns samtidigt så många som de känns få. Tystnaden talar för sig själv, Charlie skulle inte behöva säga något mer, jag skulle ändå förstå att han tycker om mig på samma sätt som jag tycker om honom. Det är nästan så att jag inte vill att han säger något. För Charlie är inte alltid bra på ord, det har han bevisat de senaste dagarna. Han säger uppenbarligen saker han inte menar och jag hoppas att det inte kommer till att upprepas nu.

"Jag är så jävla kär i dig Milo." Konstaterar han och jag slappnar av i kroppen samtidigt som alla känslor i mig ökar, både de bra och de dåliga. Jag vet att Charlie menar det han säger och det gör mig såklart både glad och lättad, att han känner samma som jag. Kär kanske är ett starkt ord från min sida, men jag känner definitivt något för honom. Samtidigt blir ångesten i mig allt starkare, han är min bästa vän. Skulle vi gå in i ett förhållande som sedan skulle avslutas skulle våran vänskap vara förstörd. Dessutom kom jag inte hit för att inleda ett förhållande med honom, inte ens för att avslöja vad jag känner för honom. Jag kom hit för att prata igenom allt som hänt och förklara för honom att jag inte orkar mer. Att han nu säger att han är kär i mig gör det så mycket mer komplicerat.

"Vi är bästa vänner Charlie.." Yttrar jag och ser hur hoppet i hans ögon sjunker. "Men jag tror.. Jag tror att jag tycker om dig med." Tillägger jag snabbt och något i Charlies ögon förändras direkt. Det är som att tröttheten försvinner, sorg utbyts mot lycka och gårdagens problem tynger inte längre.

"På riktigt?" Frågar han och skrattar lätt, denna gång med glädje. Det får mig att le svagt och nicka. "Wow jag trodde aldrig att jag skulle få höra de orden komma från dig." Säger han och reser sig upp, släpper mina händer och sätter sig istället bredvid mig i soffan igen - närmare denna gång. Våra ben och armar snuddar mot varandra och en varm känsla sprider sig i min kropp av den närheten.

"Varför har du inte sagt något tidigare?" Undrar jag och ser upp på Charlie, som rycker på axlarna till svar.

"Du har aldrig visat något intresse tillbaka så jag tänkte att det inte var någon idé." Berättar han. Jag har inte känt något för Charlie tidigare, det är nu på slutet, efter den kyssen i bussen som jag fått upp ögonen för honom på kärleksviset.

"Hur länge har du känt så?"

Charlie tänker efter en stund, sveper med blicken över de ljusa väggarna med tavlor på och kliar sig på benet. "Sen du var tolv." Säger han och mina ögon blir större.

"Det är sju år sen!" Utbrister jag och försöker tänka tillbaka på om jag någon gång märkt av att Charlie har försökt visa vad han kände när vi var små. Men inga minnen dyker upp. "Har du känt så i sju år?"

"Mer eller mindre." Yttrar han och jag lägger märke till hur hans kinder övergår till en röd färg. "Känslorna försvann aldrig helt men det blev lättare med åren. Sen när jag träffade dig igen kom allt tillbaka och jag fick tillbaka samma känslor som när jag var tretton. Kanske till och med mer när jag insåg hur.. vuxen och snygg du blivit." Nu är han definitivt röd i hela ansiktet.

Att bli kallad snygg av Charlie känns nästan märkligt, i alla fall i en situation som denna. Han har gett mig sådana komplimanger förut, men då var jag inte medveten om att det var känslor inblandade så då kändes det aldrig konstigt. Men samtidigt som det nu känns konstigt känns det bra, precis som med allt annat med Charlie, allt är så rörigt och nytt.

"Du skulle ha sagt något." Säger jag.

"Kände du någonsin något för mig?" Frågar han och höjer menande på ögonbrynen.

"Nej inte då tror jag." Yttrar jag med en låg och nästan pipig röst.

"Det var det jag antog och därför sa jag inget."

Jag nickar.

"Vad gör vi nu?" Undrar jag och Charlie ler svagt innan han fattar tag om min hand och flyttar den till sitt knä. Jag följer våra händer med blicken och ler lätt när han krokar fast sitt lillfinger i mitt.

"Om vi båda gillar varandra så finns det väl bara ett svar på den frågan?" Säger Charlie och jag ser upp på honom, in i de blåa gladlynta ögonen.

"Det är inte så lätt Charlie." Mumlar jag med en låg ton och en svag rynka träder fram i hans panna. "Om allt skiter sig mer ett förhållande kommer vi förlora varandra på riktigt. Du har.. fortfarande drogerna som ställer till det."

"Skit i vad som händer i framtiden. Om vi ska bry oss om den kommer vi inte kunna leva på riktigt en enda sekund. Jag lovar att bättra mig om du ger mig en chans."

Jag ser honom i ögonen en långt stund, tänker igenom allt dåligt som skulle hända, men också allt bra. Och jag kommer tillslut fram till att lita på Charlies ord.

"Okej." Svarar jag och Charlies mungipor lyfter sig uppåt.

Sedan placerar han sina händer över mina kinder, vinklar upp mitt ansikte och lutar sin panna mot min innan han sluter sina ögon och pressar sina läppar mot mina. Den pirrande känslan som uppstått i min kropp när Charlie har kysst mig har jag nästan inte tillåtit mig själv att känna tidigare, den känner jag nu till fullo. Och jag gillar det.