Fake it | boyxboy

9

Med min hand fäst i Charlies vandrar jag längs med hamnen, ser på de båtar som lagts ner i vattnet. Mörkret har för två timmar sedan fallit över staden och hade det inte varit för alla belysningar Stockholm har, hade det legat ett tunt mörker runt om oss. Det är i början av Maj och luften runt om oss börjar bli allt varmare. Jag, som uppskattar denna årstid mest, är mer än lycklig av att kunna gå i en tunn jacka klockan halv elva på kvällen.

"Hur känner du inför imorgon?" Frågar Charlie med en låg ton och jag ser bort från båtarna för att se på mannen bredvid mig. "Din första gala." Tillägger han med ett litet flin och jag himlar med ögonen. Imorgon utspelar sig den årliga musikgalan där priser utdelas till artister och musiker i olika kategorier. Charlie är nominerade i fem av tolv kategorier och är självklart inbjuden till galan. Vi har, tillsammans med Daniel, kommit överens om att jag ska följa med. Vårat 'dejtande' har pågått i tre veckor nu och som väntat har vi tagit upp en stor del av all media. Trots att det fortfarande är främmande och framförallt skrämmande, har jag börjat acceptera all publicitet om mig. Något jag däremot har svårt att vänja mig vid är alla blickar och viskningar jag får stå ut med på offentliga platser. Allt fler ungdomar har dykt upp på mitt jobb för att fråga om mitt förhållande till Charlie. Det är obekvämt och något jag inte önskat hända. Jag kan ta att de kommer fram till mig på stan, men när det dyker upp folk på mitt jobb med ett annat syfte än att köpa mat, har jag fyllts av ett obehag.

"Blandade känslor. Det är väl kul att få uppleva något sådant men det är samtidigt läskigt med alla människor som kommer se." Förklarar jag och Charlie nickar förstående. Galan kommer, som de tidigare åren, live sändas på tv.

"Du vet att du får gå ifrån när du vill och jag lovar att jag sköter snacket när de ställer frågor om oss." Charlie ser djupt in i mina ögon och jag ler svagt.

Även Charlies beteende har ändrats under de här veckorna. Han har fått stå ut med en och en annan utskällning från Daniel och det verkar ha fått honom att förstå. Han beter sig inte längre lika illa och nonchalant mot mig, inte för det mesta i alla fall. Det är fortfarande stelt mellan oss ibland men vi kan åtminstone prata som normal människor nu. Och det känns inte längre lika märkvärdigt att gå så här med Charlies hand i min, att krama om honom och ta emot pussar på min kind som han ibland utdelar.

"Jag vet." Svarar jag och ser bort från Charlie som giver mig ett litet leende.

Vi fortsätter våran lilla promenad i tystnad, byter ibland några ord men inga som leder till några djupare konversationer. Det känns behagligt att kunna gå bredvid honom när det är tyst mellan oss.

"Så, vi hämtar dig imorgon vid två så gör vi oss klar och så vid kontoret." Yttrar Charlie när vi nått fram till porten som leder upp till min lägenhet.

"Det blir bra." Säger jag och han nickar, ställer sig framför mig och ser över min axel. Hans ögon smalnar en aning och en lätt suck flyr hans fylliga läppar som har ett litet ärr över sig. Utöver det ärret ser hans ansikte nu bra ut efter det senaste slagsmålet han var i. Såret på kinden har bildat ett svagt ärr, men inget en lägger märke till.

"Vi har åskådare." Mumlar han och jag ser snabbt bakåt för att se på dem han menar. Mycket riktigt står ett gäng ungdomar och tittar på oss, några meter bakom skymtar jag även en kvinna bakom en stor kamera. Likt Charlie lämnar jag ifrån mig en låg suck och vänder mig åt hans håll igen.

"Är det så här ett liv med dig kommer vara?" Frågar jag med en gnutta ironi i rösten, även om min fråga är helt seriös. Jag har förstått att det inte skulle finnas mycket privat i ett liv med honom, men att alltid ha någon som lurar bakom varje hörn hade jag inte förväntat mig.

"Ja tyvärr." Flinar han och drar in mig i en kram. Jag besvarar den med ett litet leende på läpparna och sluter mina ögon. Charlies famn var en gång i tiden min största trygghet, efter mammas, och jag har saknat att stå i den. "Ska dem få lite action?" Mumlar Charlie mot sidan av mitt huvud och jag öppnar mina ögon, drar bak min överkropp men behåller mina armar runt hans midja. Han flyttar dock sina armar från mina skulderblad, endast för att placera sina händer över mina kinder. Tummen stryker han över mitt kindben och jag kommer på mig själv med att bli stum av hans beröring. Det är ingen beröring jag upplevt med Charlie tidigare, därav min förvåning som bildas.

Daniel har tjatat om en kyss mellan mig och Charlie, men jag har aldrig varit redo för det. Charlie däremot verkar inte ha haft något problem med det, då han ryckt på axlarna varje gång Daniel nämnt det. Men till skillnad från mig, som faktiskt ser en kyss som något speciellt, kysser Charlie folk lite hela tiden.

Jag kommer nog aldrig bli helt redo för att kyssa Charlie heller. Det var liksom min bästa vän och jag kysser inte mina vänner - allra minst mina bästa vänner.

"Uhm.. Jag, visst." Mumlar jag osäkert fram och ser in i Charlies ögon som jag tycks finna nervositet i. Han fortsätter stryka sin tumme över min hud och jag försöker svälja bort min nervositet.

De fylliga läpparna närmar sig mina och jag flackar med blicken mellan dem och Charlies ögon. Ovetandes om vad jag borde göra, om jag ens borde göra något, står jag helt still och inväntar det som komma skall. Mitt hjärta bankar hårdare i mitt bröst och det är inte av den anledning det borde göra. Det är ingen bra nervositet jag känner, det är ingen pirrande känsla jag känner, som när någon jag verkligen tycker om ska kyssa mig. Det är bara ren och skär nervositet på ett dåligt vis. En nervositet som undrar vad som kommer hända efter det här.

Mina tankar avbryts av Charlies varma läppar som pressas mot mina och jag sluter mina ögon för att inte se vem det är jag kysser, även om min hjärna inte säger något annat än Charlie Charlie Charlie. Det känns så fel och innan vi ens har påbörjat en kyss drar jag undan. Charlie, som även han slöt sina ögon under den korta pussen, öppnar dem och ser förvånat på mig. Hans axlar sjunker ihop och de skarpa käkbenen spänns. Jag andas tungt och avlägsnar mina armar från hans midja.

"Vi ses imorgon." Yttrar jag snabbt och för långsamt bort hans händer från mitt ansikte som nu blossat upp i en röd färg av den märkliga händelsen. Våran kroppskontakt försvinner och jag knappar snabbt in min kod, smiter in genom dörren och springer upp för trapporna. Vägen upp till min dörr känns längre än vanligt. En klump bildas i min hals och min syn blir suddig av tårar som lägger sig över mina ögon. Inte förrän jag stigit in i min tysta lägenhet och stängt dörren trillar den första tåren ner för min kind. Den ensamma tåren får snabbt sällskap av flera och jag sjunker långsamt ner på golvet, lutar ryggen mot dörren och stirrar in i väggen framför mig. Jag vet inte varför jag gråter, jag vet inte varför jag känner sådan ångest och jag vet framförallt inte hur jag ska kunna möta Charlie imorgon efter det här.