Fake it | boyxboy

3

"Charlie vart ska du?" Frågar jag med en förkrossad röst och ser på min vän som är både längre och bredare i kroppsbyggnaden än mig. Han går med bestämda steg bort ifrån mig. Mina tårar ligger i ögonen och halsen svider rejält. Jag kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Jag är trots allt tretton år, jag borde inte gråta nu. Jag är kille och killar gråter inte, det säger alltid pappa.

"Hem." Ryter Charlie och stannar till, vänder sig mot mig. Hans käkar är spända och han ögon ilskna. "Jag orkar inte med dig längre Milo. Jag vill inte vara din kompis längre. Du vill aldrig göra de saker med mig som jag vill göra. Du är så jävla feg och tråkig. Förstår du inte det?" För varje ord han säger gör mitt hjärta ondare och jag orkar inte längre hålla tillbaka mina tårar. Om han ändå tycker så illa om mig kan jag lika gärna gråta framför honom också.

Han syftar såklart på att jag inte vill smyga bakom skolan och röka cigaretterna han snott av sin pappa, att jag inte vill följa med honom och hans nya vänner för att spraya med sprayfärg på olika väggar och skyltar. Han syftar såklart på alla saker han gör som klassas som olagligt i mina ögon.

"Me-men Charlie, jag, fö-förlåt. Jag kan änd-ändra på mig." Yttrar jag bedjandes och Charlie flinar.

"Nej det kan du inte Milo. Det behöver du inte heller. Jag har nya vänner nu som är tusen gånger bättre än dig. Jag vill inte ha med dig att göra längre." Han vänder ryggen till mig ännu en gång och nu säger jag inget. Jag låter min bästa vän gå. Och allt är mitt fel.

-

Dagarna utan Charlie blev till veckor. Veckor blev till månader och jag slutade höra av mig till honom tillslut. Han svarade aldrig ändå och tillsist orkade jag inte mer. Nu har det gått ett år sedan han gjorde det tydligt för mig att han inte ville ha med mig att göra längre. Jag har börjat acceptera det, jag har skaffat nya vänner. De är inte som Charlie var en gång i tiden, men de är snälla mot mig.

-

"Milo! Kom!" Ropar mamma från vardagsrummet och jag reser mig suckandes upp från stolen, lämnar matteläxan jag ska vara färdig med imorgon. "Skynda dig!"

Jag ökar på mina steg in i rummet och finner både mamma och pappa sittandes i soffan framför tv'n.

"Vad är d-" Jag avbryts när min blick fastnar på tv'n och Charlies ansikte tar plats i bild. Han sitter i TV4as studio på nyhetsmorgon. Mitt hjärta slår snabbare och mina ögon kan omöjligt slitas från honom. Charlie Reed, sjuttonåringen som idag har släppt sin första singel, presenteras han som. Jag visste inte ens att han skulle släppa en singel.

Det gör ont att se honom. Det gör ont att se hans ansikte och det perfekta håret jag önskar att jag hade. Det gör ont att se honom så glad utan mig. Men ändå kan jag inte låta bli att le. Jag har alltid älskat att höra Charlie sjunga, hans röst har alltid varit min favorit i hela världen. Jag visste att han skulle slå igenom stort en dag med sin musik och den dagen verkar vara kommen. Jag önskar bara att jag kunde vara med honom i allt det här, som vi sa.

__

En liten tillbaka blick till det som hänt mellan Charlie och Milo!!