Fake it | boyxboy

31

Charlies perspektiv

Försiktigt sätter jag mig upp i min säng med så långsamma och tysta rörelser jag kan för att inte väcka Milo som ligger bredvid mig. När mina fötter möter det svala golvet börjar Milo röra på sig och jag kastar en snabb blick över axeln för att se på honom, mot min förväntan håller han ögonen stängda och fortsätter att andas djupt. Jag pustar ut innan jag reser mig upp, greppar tag i min telefon och smyger ut ur rummet. Varsamt skjuter igen dörren efter mig, går vidare mot min garderob jag har två dörrar bort från mitt sovrum. Emellan de två rummen ligger det största badrummet som är det jag använder allra mest och sällan låter någon annan använda. De enda som har fått låna det med min tillåtelse är mina föräldrar och Milo.

I min garderob drar jag på mig en hoodie och ett par mjukisbyxor, hoppar i ett par tofflor och går ut i den nedsläckta hallen igen. Ljudet av sulan till tofflorna som slår mot parkettgolvet låter ovanligt högt och jag kan inte sluta tänka på att Milo måste höra, att han kommer vakna när som helst. Även om jag hade önskat att han skulle vakna och prata med mig, eftersom det gör mig lugn, vill jag inte att han ska se mig så här uppriven igen. Jag vet att han blir orolig och väldigt brydd, och att göra honom ännu mer orolig är det sista jag vill.

När jag kommer till planvåningen kan jag slappna av en aning då det inte längre är möjligt att inga ljud skulle höras till sovrummet, såvida jag inte tappar ett glas i golvet eller skulle råka starta tv:n med högsta volym på.

Jag startar kaffekokaren och går under tiden den kokar iväg till det rum där jag har lite allt möjligt - bland annat ett löpband, en bokhylla, byrå med diverse produkter jag fått, en trasig spegel och en garderob med kläder jag fått av olika företag som jag inte har använt, knappt tittat på. Jag öppnar garderoben som inte bara innehåller kläder, utan en låda med saker jag försöker hålla så gömda som det går. Eftersom ingen annan än jag besöker detta rum har jag placerat denna låda här. På hyllan längst ner bakom en påse med kläder har jag min gömma som jag tveksam tar fram, öppnar locket till den och suckar lågt när min blick faller ner på alla piller. Jag vet att jag inte borde, dessa små piller förstör bara mitt liv. Även om min karriär verkar ha kraschat totalt nu på grund av droger så har jag fått Milo, och jag vet att om jag skulle ta något nu så skulle jag förlora Milo också. Men ångesten inom mig är nästan för stark, likaså är suktandet efter droger.

Jag sjunker ner på golvet, sittandes med ena benet utsträckt och det andra böjt upp mot hakan. Min blick flyttas över innehållet i lådan samtidigt som mina hjärtslag ökar tillsammans med att min andning blir tyngre. Blicken försöker jag fästa på en punkt samtidigt som jag försöker ta djupa andetag för att förhindra ångestattacken som är på väg. Allt som har hänt och som kommer att hända ger mig en enormt stark ångest. Jag hatar att jag har svikit mina fans ytterligare en gång, jag hatar mig själv för att jag har tillåtit mig att genomföra handlingar jag mycket väl visste skulle ge konsekvenser. Jag har svikit mitt team ännu en gång och jag har svikit Milo. Min familj är säkert också besvikna på mig, om de nu har läst alla rubriker som står skrivna om mig. De har i alla fall ringt ett par gånger sedan jag kom hem men jag har struntat i att svara, vilket också är en bidragande orsak till ångesten i min kropp.

Att inte välja ett piller till hjälp att dämpa min ångest är svårt, men när mina tankar hamnar på min familj och Milo rycker jag istället tag i ett cigarett paket som åtminstone är bättre än droger innan jag slänger in lådan i garderoben igen. Med darriga ben och puls som fortfarande slår fort tar jag mig in i köket och fyller upp en kopp med kaffe innan jag går ut på min altan och ställer mig vid räcket. Jag tänder snabbt en cigarett och börjar med ett djupt bloss som får mig att hosta till. Att röka är något jag inte vanligtvis gör, det har hänt någon gång ibland på fester eller stunder som dessa när jag har hög ångest.