Fake it | boyxboy

21

Vi anlände till Malmö på eftermiddagen, då vi gjorde allt för många stopp för att fylla på med färdkost. Charlie har sedan repat inför morgondagen och jag har varit med och lyssnat hela tiden. Att se honom på scenen gav mig gåshud och jag kan knappt tänka mig hur mycket jag kommer känna imorgon när han står på samma scen med en fullsatt arena framför sig. Det kommer vara en oöverträfflig stund.

Nu sitter jag och Charlie på Max och käkar en varsin burgare. Klockan är halv nio på kvällen och denna tisdag är restaurangen ganska folktom. Det är endast vi och cirka tio stycken ungdomar som sitter här. De har sneglat mot Charlie, även de i kassan, men han bär både mössa, solglasögon och luva och ingen verkar vara helt säker på att det faktiskt är Charlie som sitter här. Men jag är ganska säker på att hans 'hardcore fans' skulle känna igen honom så här, så det är förmodligen ingen utstyrsel han kan bära varje gång han inte vill bli igenkänd.

"Jag har tänkt på en sak." Yttrar Charlie och ser upp från sina pommes han fattat intresse för de senaste minuterna.

"Okej?" Svarar jag och tar en tugga av min halloumiburgare.

"I typ USA så är det ju mycket tidsskillnader beroende på vart man är. Om man då befinner sig i en tidszon och vet att man ska dö typ nu, då borde man kunna gå över till en annan tidszon och ha en timme till att leva." Säger han entusiastiskt och ser på mig, tror jag, med stora ögon. Det är svårt att se vart hans blick befinner sig bakom det mörka glaset.

Ett högt skratt slinker ur min kropp och får de andra i restaurangen att se mot mig, vilket får mig att lägga handen över munnen för att dämpa mitt skratt. Jag placerar mina armbågar på bordet och flyttar min hand till kinden för att vila nacken ett tag.

"Du är ju pantad Charlie." Påpekar jag och skakar på huvudet.

"Men tänk på det! Det låter ju ändå logiskt, eller hur?"

"Nej det gör det inte." Mitt svar får Charlie att sucka. "Vi får väl åka och prova någon gång, om du vill vara försöksobjekt." Säger jag.

"Ja absolut." Svarar han med ett flin och jag skrattar ännu en gång, men lite lägre än vad jag tidigare gjorde.

Vi äter upp all mat innan vi lämnar restaurangen och går ut i den ljumma kvällsluften. Solen är på väg ner och ett svagt mörker letar sig in mellan alla hus. Men det blir aldrig riktigt mörkt längre, tjugofyra timmar av dygnet är det så pass ljust ute att det knappt behövs en lampa under de mörkaste timmarna. Även om jag inte uppskattar det när jag vaknar fyra på morgonen utav solen som är på väg upp, föredrar jag detta före vintermörkret.

"Vill du prata om dina föräldrar?" Frågar Charlie när vi svänger in på en lite smalare gata. Jag blir ställd över hans fråga, det var inget jag var beredd på att höra från honom.

Jag förstår att Charlie undrar, när vi fortfarande var vänner bodde jag hemma med mamma och pappa. Nu bor jag ensam medan dem bor i England. Charlie är också den som vet allt om min relation till mina föräldrar, han vet mer än vad någon annan på denna jord gör och även därför förstår jag att han funderar.

Mina föräldrar har aldrig varit bra i just den rollen, att vara föräldrar. Jag var inte ens planerad att komma till denna värld, det har pappa gjort klart för mig många gånger. När jag sedan föddes fick min mormor bli som en extra förälder, hon tog hand om mig mer än vad mina föräldrar gjorde. Men när jag var åtta år dog hon och jag blev lämnad kvar hos mina föräldrar. Pappa var alltid sträng och ville uppfostra mig till en tuff kille som inte tar någon skit. Han var alltid på mig med sina hårda ord så fort jag visade mig svag, vilket var ganska ofta. De gav mig mat och ett tak att bo under, men ingen uppskattning eller kärlek. De fanns aldrig där när jag behövde dem som mest, när mina tårar rann eller när mina knän blödde. Jag växte upp med två föräldrar samtidigt som det känns som att jag växt upp utan föräldrar. Jag mådde såklart dåligt över det när jag var liten och såg alla barn tillsammans med sina kärleksfulla föräldrar, jag klandrade mig själv och försökte alltid bli den personen de önskade. Men när jag växte upp och kom in i tonåren förstod jag att det inte var mig det var fel på. Idag bryr jag mig inte riktigt om dem, hur hemskt det än låter. De valde att flytta till England strax efter att jag fyllt sjutton år och sedan dess har jag inte hört så mycket från dem mer än ett kort grattis på min födelsedag. Jag sörjer inte att jag idag lever ett liv utan föräldrar, jag saknar dem inte ens. Jag kan inte sakna något jag aldrig hade. Mina föräldrar älskar inte mig och jag älskar inte dem - och det är okej.