Fake it | boyxboy

2

Jag kommer fram till den bruna porten som Charlie förklarat vägen till. Först nu slår det mig att jag inte vet hur jag ska ta mig in, det var aldrig något som togs upp mellan mig och Charlie. Oroligt kastar jag en snabb blick över axeln för att se om någon följt efter mig, men gatan är tom. Vägen hit var inte lika problemfri som jag hade hoppats på. Precis som Charlie hade förvarnat var det både reportrar och fotografer som hade nått fram till mig, men insett att jag inte var Charlie och gått sin väg. Jag var dock rädd över att någon av de skulle komma på våran dumma plan och förstå att det omöjligt skulle komma en person i exakt samma tröja och jacka. Som även befinner sig i samma område som Charlie gjorde. Men de verkar inte ha varit så smarta.

Det klickar till i dörren och min blick glider dit. Lyckligtvis är den nu öppen och Charlies ansikte tar plats framför mig. Jag pustar lättat ut när jag inser att jag hittat rätt och kliver in. Han kikar ut genom dörröppningen, försäkrar sig om att ingen sett oss innan han skjuter igen dörren och börjar gå igenom den långa korridoren med grön heltäckningsmatta. Väggarna är vita och på dem hänger ett flertal tavlor. En del dörrar passerar vi innan Charlie öppnar en av dem och stiger in. Jag följer efter honom och möts av ett litet rum där en äldre man sitter placerad på en svart fåtölj bredvid en soffa i likadan färg. Charlie slår sig ner i soffan medan jag blir stående precis innanför dörren, ovetandes om jag ska vara här så pass länge att jag borde sitta ner eller om jag bara ska få pengarna Charlie lovat och gå.

Den äldre mannen reser sig upp när han får syn på mig och räcker sin hand mot mig. Jag tar emot den och vi delar en lätt handskakning. "Daniel." Presenterar han sig som och jag svarar honom med mitt namn.

"Milo?" Yttrar han lika förvånat som Charlie gjorde först när han såg mig. "Den Milo?" Frågar Daniel och ser mot Charlie, som i sin tur ägnar honom en arg blick. Stämningen mellan dem blir spänd och jag som omöjligt kan veta vad de menar med den Milo står tyst och ser på dem. Den stela situationen får mig att vilja gå ut ur rummet, skita i pengarna och min favorittröja som fortfarande sitter på Charlies kropp. Jag vill springa hem till mina katter och äta upp brödet jag köpt. Men det vågar jag inte.

"Du kan sätta över typ tio tusen till honom." Beordrar Charlie till Daniel och jag ser chockat på honom. Tio tusen för det här?

Daniel suckar uppgivet men tar fram sin dator och verkar göra som Charlie sa och frågar efter mitt kontonummer. Jag tar fram mitt konto på telefon, där summan inte är speciellt hög nu då min lön inte kommer förrän den 25:e och idag är det den 20:e April. Mitt kontonummer läser jag upp för Daniel som skriver in det och slutför överföringen. Under tiden ser jag upp på Charlie, som jag upptäcker redan har sin blick fäst på mig. Men när mina blåa ögon finner de ljusblå ögonen han har, ser han snabbt bort och låssas som ingenting.

"Så." Daniel får mig att se bort från Charlie och istället möta Daniels ögon, som är bruna och fulla av livsglädje även om jag utifrån hans kroppsspråk och ansiktsuttryck ser hur trött han är. Om det är pågrund av Charlie eller något annat, kanske mig, vet jag inte. "Tack så mycket för att du hjälpte Charlie. Vi uppskattar det." Från soffan hör jag Charlie skrocka lågt åt Daniels ord och vi båda ser på honom. Men han skiter i våra blickar och låssas återigen som ingenting.

"Ja du kan ju gå nu." Yttrar Charlie till mig och drar av sig min tröja så att hans överkropp blottas för andra gången idag i min närhet. Utan förvarning kastar han tröjan på mig som jag i sista sekund hinner fånga. Mössan han slänger någon sekunder efter missar jag och den dunsar in i mitt bröst innan den möter golvet. "Du kan behålla mina kläder."

Tack, men jag vill inte ha dina äckliga kläder, får jag lust att säga men som många andra gånger idag vågar jag inte. Istället nickar jag, plockar upp min mössa och börjar gå mot dörren, men stoppas utav Daniel som ber mig vänta. Jag spänner käkarna, jag var så nära på att få komma härifrån nu och så förstör Daniel det. Försiktigt snurrar jag runt och korsar armarna över bröstet.

"Nej Daniel. Inte han." Charlie lutar sig fram och spänner kroppen, skakar frenetiskt på huvudet och verkar förstå precis vad Daniel vill. Jag som ännu en gång inte har en aning om vad de menar ser förvirrat mellan blickarna de ger varandra.

"Men tänk vilken fin story det skulle skapa, allt annat skulle glömmas bort och ni skulle hamna i fokus." Berättar Daniel. Han ser menade på Charlie, som fortfarande skakar på huvudet.

"Jag tar vem som helst, bara inte han." Ser jag inte helt fel, vilket jag inte borde göra då min syn är perfekt, så ser jag en bedjande blicken Charlie ger Daniel. Jag ser hur det är något han verkligen inte vill.

"Vad? Jag står här och jag hör er." Säger jag med en hög röst, börjar bli frustrerad över alla ord och blickar de delar som är oförstående för mig. Det känns även otrevligt att de pratar om mig som om jag inte står här.

"Charlie behöver en pojkvän." Yttrar Daniel och jag börjar skratta, vilket roligt skämt.

Men varken Daniel eller Charlie ansluter sig till skrattandet. De båda sitter med seriösa blickar, Charlie med en något argare min än Daniel och jag börjar ana att det kanske inte är ett skämt.

"Du menar allvar?" Frågar jag chockat och Daniel nickar. Vad är det för idiotisk idé? "Och du tycker jag ska ställa upp som den rollen? Aldrig i livet."

"Men på riktigt pojkar, det skulle vara perfekt. Charlie hittar kärleken i sin barndomskompis, mitt i sitt dåliga kapitel här i livet. Tänk vilka rubriker det skulle skapa! Det är precis det vi är ute efter, media behöver fokusera på något annat än dina drogproblem och alla andra problem du hamnar i Charlie." Daniel är en duktig talare och även om hans ord inte gynnar mig blir jag övertygad om att det vore bra för Charlies skull.

Hur mycket Daniel vet om mitt och Charlies förflutna vet jag inte, men han verkar definitivt veta en del som jag antar att Charlie har berättat. Och det faktum att Charlie har pratat om mig med denne Daniel får min hjärna ur balans. Jag vill fråga vad han har berättat, varför han har pratat om mig. Men jag väljer att inte ta upp det just nu.

"Jag tänker inte göra det." Yttrar jag och Charlie i munnen på varandra. Vårat likadana uttal får oss att se på varandra med irriterade blickar.

"Jag tänker inte tvinga dig Milo, men du Charlie får acceptera vad som än kommer." Daniel ställer ifrån sig datorn och reser sig upp från kontorsstolen för att gå fram till mig. Ur fickan plockar han upp ett litet kort och ger mig det. Hans namn, telefonnummer och mailadress står skrivet på det bredvid loggan till företaget han jobbar på. "Du får självklart betalt för det och vi står för alla kostnader som kan tillkomma. Tänk på det och hör av dig om några dagar."

Jag tar emot hans visitkort och stoppar ner det i fickan på mina svarta jeans. Osäkert ser jag mot Charlie som sitter med korsade armar, spända käkar och stirrar in i väggen. Även om jag själv inte vill inse det och har trott att jag inte längre bryr mig om Charlie, så gör jag det. Jag har inte träffat honom, jag har inte ens stött på honom under dessa sex år och nu när jag träffat honom igen, insett hur dåligt han faktiskt mår, bryr jag mig mer än någonsin. Det var hans val att bryta bekantskapen med mig, det var han som stängde mig ute och han som slutade svara när jag försökte höra av mig till honom. Men han betydde allt för mig, han var som min bror under våra yngre år och vi gjorde allt för varandra. Och den vänskapen var den bästa jag haft, det är fortfarande den bästa jag haft. Saknaden efter honom har varit stor. En liten del av mig vill gå med på det här, en liten del av mig tror att vi kan få tillbaka det vi hade. Och den lilla delen av mig får mig att säga ja till Daniels förslag här och nu.