Fake it | boyxboy

43

Jag sjunker långsamt ner i stolen bredvid Charlie och suckar tungt. Det har gått tre timmar sedan jag kom till sjukhuset och än har ingen fått kontakt med honom. Han har vaknat till två gånger och mumlat om något, men aldrig har han varit närvarande. Nu sover han djupt igen. Hans panna är full av svettdroppar och trots att han ligger där helt stilla ser han så stressad ut.

Försiktigt fattar jag tag om hans kalla hand och smeker varsamt hans handrygg med tummen. Känner ett infall av att skaka om honom, skrika på han att han måste vakna, nu. Men jag gör det inte. Istället sluter jag mina ögon för ett par sekunder och tar ett djupt andetag innan jag öppnar dem igen.

"Jag älskar dig, Charlie. Snälla vakna." Viskar jag och ser på de slutna ögonlocken, hoppas på att de ska öppnas. Men det gör de inte. Det förblir stängda. Mina ögon tåras upp, en tår trillar ner för min kind. Jag är så rädd över att han inte kommer vakna igen. Så rädd över att aldrig mer få se de ljusblåa ögonen eller höra hans röst. Jag vet att doktorn har sagt att hans läge blir allt mer stabilare, men jag kan inte tro på det förrän Charlie faktiskt vaknar och håller sig vaken mer än i två minuter.

Dörren intill sjukhusrummet öppnas och jag ser upp från Charlie, ser hur Daniel kliver in. Han ger mig ett halvhjärtat leende och sätter sig ner på stolen som står till höger om dörren.

"Hur mår du?" Frågar han.

Jag rycker energilöst på axlarna, växlar tillbaka blicken till Charlie och biter mig på insidan av kinden. "Jag har väl mått bättre." Mumlar jag fram till svar och ser i ögonvrån att Daniel nickar.

"Du vet vad som kommer hända nu va?" Han talar med en försiktig röst och jag suckar, vet om att vi har pratat om vad sista utvägen för Charlies beroende är.

"Han kommer läggas in på behandlingshem." Säger jag med en låg ton. Ser i ögonvrån hur Daniel ännu en gång nickar, och jag pressar ihop mina läppar så att de bildar ett rakt streck.

"Det är det enda rätta för Charlie, han kommer inse det också. Kanske inte direkt, men någon gång."

Nu blir det min tur att nicka. Jag har inga problem med att Charlie ska läggas in på behandlingshem, det tror jag också bara är bra för honom. Men jag tror verkligen inte att han själv kommer att tycka det, och jag vet att han kommer bli arg på både mig, Daniel och sin mamma.

Daniel lämnar så småningom rummet efter några minuters samtal, och jag blir ensam med Charlie igen.

"Fan vad jag hatar att du gör så här. Jag orkar inte." Yttrar jag, fortfarande med en låg ton, nu kanske ännu lägre än innan med tanke på att det inte är någon som hör mig. "Jag fattar inte hur du kan vara så dum Charlie. Eller jag fattar att du mår dåligt och att det säkert var det som orsakade allt. Men ändå, du är så jävla dum."

Klockan är strax efter halv sex när Charlie öppnar sina ögon igen, han ser sig förvirrat omkring i rummet och jag sätter mig upp med en rakare rygg, hoppas på att han kommer hålla sig vaken nu. Han ser på mig, men ser bort efter några sekunder.

"Milo." Mumlar han med en hes röst och vänder blicken mot mig igen. Jag nickar snabbt och kramar om hans hand hårdare.

"Charlie jag måste hämta en doktor." Säger jag snabbt och reser mig upp från stolen, släpper mitt grepp runt hans hand men hinner aldrig lyfta iväg den förrän Charlie griper tag i den. Greppet är inte hårt, jag skulle lätt kunna dra mig loss. Men det gör jag inte. Jag vänder istället hela kroppen mot honom. Hans röda, trötta ögon ser på mig.

"Förlåt." Säger han och jag skakar på huvudet.

"Jag kommer snart." Säger jag och drar bort min hand från hans. Jag vet inte varför men jag får en känsla av att jag vill skynda mig ut, vill komma bort ifrån Charlie. Så jag går snabbt ut ur rummet och letar efter en doktor, säger till Daniel och Celine att Charlie verkar ha vaknat på riktigt nu.

De båda springer in i rummet och kort därefter även två doktorer. Jag vet inte varför, men jag står kvar utanför och ser ner på mina fötter. Kanske är det bara för jobbigt att se Charlie må så här. Kanske är det vetenskapen om att han kommer behöva läggas in på behandlingshem, vilket han ännu inte vet. Kanske är det att jag inte vet hur jag ska reagera. Ska jag vara glad över att han är vaken? Arg över att han tog överdos? Ledsen över att han mår dåligt? Jag vet inte. Men kvar står jag, fram till att Daniel kommer ut och säger att Charlie frågar efter mig.

Jag tar ett djupt andetag och går in i rummet igen, får direkt ögonkontakt med Charlie. Han ser hängig ut, ögonen nästan halvt stängda och huden blek. Ger ifrån mig ett svagt leende, kramar om mina egna händer och rör mig långsamt mot hans bädd.

"Vart tog du vägen?" Undrar han och ägnar doktorn en besvärad blick när han gör något på Charlies arm.

"Jag kände att det kanske blev för mycket folk så jag väntade utanför." Säger jag med en låg röst och Charlie nickar.

Han säger inte så mycket mer efter det, svarar bara på frågorna som doktorerna ställer och stirrar framåt med en tom blick. Det är en annan Charlie jag ser liggandes framför mig. Han må ha varit nedbruten innan han lämnade lägenheten igår kväll, men detta är på en helt annan nivå. Aldrig har jag sett en sådan tom blick och ansiktsuttryck. Det får min kropp att fyllas av obehag, bekymmer. Det är så fruktansvärt jobbigt att se honom så här.

När rummet töms på folk och det bara är jag kvar tillsammans med Charlie, sätter jag mig ned på stolen bredvid honom och lägger min handflata mot hans, flätar samman våra fingrar och möter hans blick. Han ser på mig, fortfarande med samma tomma blick, och kramar om min hand ett par sekunder innan han lättar på greppet.

"Hur mår du?" Frågar han, lämnar mig stum i några sekunder. Han har inte frågat hur jag mår på länge.

"Bra." Svarar jag per automatik, men fortsätter att prata när jag inser att jag inte mår bra, inte ens i närheten av bra. "Eller alltså.. Det är jobbigt, med allt."

"Jag förstår." Är det enda han säger. Jag nickar till svar.

"Varför gjorde du så?" Frågar flyger ur mig innan jag hinner tänka mig för. Det kanske är en okänslig fråga, men jag vill bara veta.

Han viker undan blicken från mig och suger in sina läppar i munnen. Det blir tyst, han svarar inte och jag säger inget mer. Känns som att flera minuter av tystnad flyger förbi, men i verkligheten är den nog bara att par sekunder. Ett par sekunder där mina tankar hinner bli många. Varför svarar han inte? Var det en för rak fråga? Blev han sur? Skulle jag inte ha sagt det alls? Kanske är han verkligen arg på mig nu, hur skulle jag känna om någon ställde mig den frågan? Förmodligen inte så mycket, jag hade förstått om någon undrade. Men det kanske är lätt nu att säga, sitter man där och får den frågan kanske det blir helt annat. Kanske är det så Charlie nu känner, att det var den dummaste frågan jag någonsin känt.

"Det var inte meningen." Säger han tillslut. "Jag ville bara.. bara dämpa mina känslor. Och allt, det blev så mycket. Jag visste inte vad jag skulle göra. Dom jagade mig, jag fick panik. Allt som hänt och allt jag gjort, hur jag har betett mig, på senaste tiden. Det bara sköljde över mig. Jag råkade ta för mycket. Det var inte meningen." Hans ögon tåras upp och blicken flyter iväg över olika delar i rummet.

Ovetandes om vad jag ska svara böjer jag mig framåt och möter upp hans läppar i en lätt kyss. Han kysser mig snabbt tillbaka, nästan desperat. Som om det var våran sista kyss.  Det är det inte, hoppas jag. Jag ser ingen anledning till att det skulle vara det, men man vet aldrig. Livet kan vända fort. Alldeles för fort.

__

Detta är förmodligen det näst sista kapitlet, sen en epilog och sen tror jag denna tar slut ❤️