Fake it | boyxboy

5

"Du är sjuk Milo!" Utbrister Aurora efter att jag har berättat om Charlie för henne och Wincent. Jag har dock inte berättat hela sanningen, det får jag inte även om det bara är till mina närmsta vänner som jag vet inte skulle sprida det vidare. Jag har berättat för dem hur jag sprang på Charlie en dag och vi valde att ta upp kontakten igen. Jag sa att vi fattade tycke för varandra någorlunda tidigt i våran nya 'vänskap' och att vi då började dejta.

"Jag visste inte ens att han var intresserad av killar." Wincent rynkar pannan och jag rycker på axlarna.

"Inte jag heller." Han är inte det heller. Det är bara ännu en lögn de sprider för att få media att skriva om det mer. Hade Charlie börjat dejta en tjej så hade det inte blivit detsamma, eftersom han har ett rykte om att ligga runt med tjejer. Att därför börja dejta en kille ansåg Daniel vara det bästa för det skulle ge större uppmärksamhet.

Vi sitter på bageriet vi nämt ut till vårat bageri, mitt och mina två vänners, i hörnet vid fönstren som även det har blivit våran plats. En kopp te står framför oss alla men fikat till är olika. Jag som älskar choklad har valt en chokladkaka med ett vaniljlager över.

Samtalet om Charlie fortsätter och det är med en obehaglig känsla i kroppen jag svarar på deras frågor. Desto fler de blir desto mer osäker på att jag har gjort rätt blir jag. Jag har egentligen inget emot att vara med Charlie, jag tror fortfarande att han kan förändras. Det jag däremot inte är riktigt bekväm med är hur offentlig han är och hur offentlig jag förmodligen kommer bli. Daniels mål är självklart att det blir skriverier om mig och Charlie och jag vet inte hur redo jag är för att bli igenkänd efter det. Jag har aldrig trivts med att stå i centrum och nu kommer jag helt plötsligt hamna i centrum för mer eller mindre hela Sverige, om allt går som det ska vill säga.

Några timmar senare blir jag tvungen att avvika från våran pratstund för att möta upp Charlie. Idag är första gången vi ska visa oss offentligt, om middagen räknas bort. Trots den middagen i offentlighet är jag inte ett dugg lugn eller helt bekväm med det här. Vi ska först mötas upp hemma hos Charlie, bara han och jag, för att sedan gå tillsammans till studion där två biljetter till en musikal ligger. Daniel kommer gå igenom några snabba detaljer med oss innan vi själva får ta oss till lokalen där musikalen utspelar sig.

På vägen till Charlie hinner jag fundera på allt som kan gå fel. Jag hinner bygga upp en oro som kanske är helt onödig. Men mina tankar kan jag inte sätta stopp på, hur mycket jag än önskar att det var något jag kunde göra. Inte förrän Charlie dyker upp i mitt synfält försvinner de problematiska tankarna, dock för att bytas ut mot funderingar över hur jag ska bemöta honom och hur jag efter det ska gå till väga.

Charlie står vid sin uppfart, klädd i en vit skjorta och svarta kostymbyxor. Över de fina kläderna har han samma beiga kappa han hade på middagen. Plötsligt känner jag mig obekväm och inte alls så uppklädd i mina svarta jeans och polotröja i likadan färg.

"Hey." Yttrar han och ger mig en halv kram, pussar mig lätt på kinden och stryker sin hand över min arm ett par gånger innan han slinker ner den i fickan på sin jacka. Eftersom det befinner sig människor runt om oss var hans hälsningsgest nödvändig, men ack så stelt det var.

"Hej." Svarar jag och ler svagt mot honom. Han besvarar mitt leende och nickar diskret åt höger. Jag följer blicken efter hans nickning och får syn på ett gäng tjejer som står med sina mobilkameror riktade mot oss. Obekvämt skruvar jag på mig och ser ner i kullerstenarna marken är fylld av. Jag visste att vi någon gång snart skulle bli fotade, men att det skulle bli så här snart hade jag inte förväntat mig.

"Försök ignorera dem bara." Mumlar han lågt för att vara säker på att ingen hör.

Lätt för dig att säga som är van med det här.

Charlie fattar tag om min hand och innan jag vet ordet av det är våra fingrar sammanflätade och våra ben rör på sig. Jag blickar upp på de människor som befinner sig på gatorna och upptäcker hur de alla ser på oss. Vissa sneglar medan andra faktiskt glor, följer vartenda steg vi tar. Aldrig någonsin har jag känt mig så blottad som nu och det är ingen känsla jag gillar.

"Charlie jag vill inte göra det här." Får jag fram med en svag röst och Charlies ljusblåa ögon möter min blick. Han drar ihop sina ögonbryn och suckar lågt.

"Kom." Han vänder oss om och går tillbaka mot hans hus vi gick ifrån. Villigt hänger jag på hans stora steg när han svänger av vägen och går upp mot sitt hus. Det är vitt och stort, i min smak alldeles för stort för att bo själv i. Den svarta dörren är utrustad med både nyckel- och kodlås och Charlie låser snabbt upp de båda. Han leder in mig i sin hall och låser dörren efter sig.

"Jag är inte heller så jävla sugen på att göra det här men jag har inte så mycket till val." Han släpper snabbt min hand och korsar sina armar över sitt bröst, med hans längd tvingas han se ner på mig och jag känner mig extremt liten när hans nu irriterande ögon blänger på mig. "Jag ser mer än gärna att du går till Daniel och säger samma ord du sa till mig där ute."

Jag blir förvånad över hans ord samtidigt som jag allt mer inser att jag inte alls känner denna kille längre. Den Charlie jag känner skulle ha frågat vad som är fel och uppmuntra mig till att genomföra det jag tycker är jobbigt. Men den Charlie jag känner är verkligen borta och fastän jag inte vill inse det så gör jag det allt mer och mer.

"Vad har fått dig att hata mig så mycket?" Frågar jag med en gnutta sårbarhet i rösten. Jag frågar den fråga jag så länge funderat på men aldrig kunnat fråga.

Charlie blir tyst, hans blick mjuknar och de spända käkarna slappnar av. Han ser på mig med en svårläst blick och för några sekunder tror jag att han ska be om förlåtelse eller förklara att han inte alls hatar mig. Men de tankarna försvinner snabbt när han suckar högt och himlar med ögonen.

"Det har jag ju sagt." Säger han bestämt och jag skakar på huvudet.

"Tycker du fortfarande så om mig? Är jag fortfarande feg och tråkig och så jävla sämst att du inte vill vara min vän?" Frågar jag med en hög röst och Charlie ser förvånad ut över min ändring i rösten.

Samtidigt som det känns rätt att yttra de där orden till honom, känns det så fel. Att jag minns vartenda ord han sa för sex år sedan har jag nu berättat för Charlie. Jag önskar att han skulle tro att jag glömt bort det där helt nu, att jag inte längre såras av hans handlingar och ord han utförde.

Min fråga får jag inte svar på. Charlie ser bort från mig, ser in i den ljusa väggen till höger om honom och sväljer så att hans Adams äpple långsamt rör sig under den gyllenbruna huden.

"Kan du gå?" Säger han istället med en skarp röst och jag skakar förvirrat på huvudet.

"Gärna." Svarar jag. Utan att vänta på svar från hans sida låser jag upp dörren och kliver ut i den svala luften. Jag drämmer igen dörren och förflyttar mig snabbt ner till vägen för att gå hemåt. För stunden vill jag bara skita i allt och sjunka ner i soffan framför en film.