Fake it | boyxboy

36

Jag kramar hårt åt Charlies hand när vi kliver in genom dörrarna som tar oss in i sjukhusets enorma byggnad. Människor, mesta dels äldre, rör sig runt vid receptionen och några läkare går förbi, pratar om någon Leif. Vi går åt höger, till hissarna och åker upp till femte våningen där Charlies pappa nu ligger. Han ligger på en avdelning där han får mer vård och uppsyn av läkare än vad han tidigare haft under sina sjukhus vistelser.

Vi säger inte ett ord till varandra, Charlie verkar mest borta i sina tankar och jag vet inte vad jag ska säga. Vad finns det ens att säga till sin partner när han ska besöka sin döende far? Det kommer gå bra? Nej, det kommer inte gå bra. Det kan inte gå bra när vi är medvetna om att detta kan bli sista gången vi träffar Gabriel, men det kan också vara tionde sista gången vi träffar honom. Hur som helst, kommer det inte gå bra. Kanske inte heller dåligt, det kommer bara gå.

Framme vid rummet saktar Charlie in sitt tempo, släpper min hand och går in i rummet Gabriel ligger i. Han håller precis på att bli undersökt av en läkare, ser besvärad och trött ut. Men så fort han får syn på Charlie sprider sig ett leende i hans ansikte. Han sträcker fram handen mot honom och försöker hejda läkarna från att ta prover på honom.

"Chjarlie!" Utbrister han sluddrigt, med ett uttal som skulle kunna komma från en tvååring.

Vid sidan av sängen, bakom alla doktorer står Celine. Hon hälsar på oss båda med en kram. Hon ser sliten ut, sorgsen. Det känns i hjärtat på mig av att se henne så, lika mycket som det gör ont i hjärtat av att se Gabriel nu. Han ser inte så mycket sjukare ut än vad han tidigare gjort. Men med kännedom att han inte har långt kvar att leva känns det i hjärtat. Han ser inte redo ut att dö än, han verkar trots allt pigg. Kanske kan han överleva denna kamp, gå emot alls odds och överleva.

Läkarna försvinner ut ur rummet efter att ha bytt några ord med Celine. Charlie sätter sig ner bredvid sin far, försöker prata med honom.  Men talet från Gabriels sida funkar inte riktigt, det är svårt att höra vad han säger och han svärmar ofta iväg, börjar prata om saker som inte alls hör till samtalsämnet de började på. Jag får fruktansvärt ont i magen av att se på, det tar mer på mig än vad jag trodde att det skulle göra av att se Gabriel så här.

Vi blir kvar i 40 minuter, pratar med både Celine och Gabriel. Smärtan i min mage blir med tiden mindre, men försvinner aldrig helt. Det är som att se sin egen pappa ligga där, döendes och för tillfället virrig. En person som man växt upp med, en person som inte har något likt med den personen som nu ligger här - förutom utseendet. Jag ser fortfarande att det är han med sitt ljusa hår och blåa ögon. Jag vet att det är Gabriel, men har så svårt att se det.

"Jag tror han klarar det." Säger Charlie när vi går längs med vattnet på väg hem. Vi tog en liten omväg för att få känna av luften och rensa tankarna lite. "Pappa, han är stark. Han överlever den här kampen." Han darrar på rösten.

Jag sneglar upp på Charlie, ser hur hans ögon kantas av tårar. De rinner inte och han spänner hårt ihop käkarna för att inte släppa dom lösa heller. Jag kramar åt hans hand hårdare. Han låter inte helt säker på sina ord. Men han har hopp, det kan räcka långt.