Fake it | boyxboy

27

Milos perspektiv

Jag försöker glädja mig till att se Charlie på scenen, jag försöker glömma de sista minuterna innan jag somnade och jag försöker glömma bort mina känslor för Charlie. Jag försöker så mycket jag kan, men allt är förgäves. Jag kommer hela tiden på mig själv med att inte le, jag påminns om Charlies ord varje gång jag tittar på honom och jag kan inte trycka undan det jag känner för honom. Det går inte. Hur mycket jag än vill så går det inte.

Hela dagen har passerat förbi utan att vi har yttrat ett ord till varandra. Vi har inte ens pratat när folk befunnit sig runt om oss. Jag har märkt av Daniels oroliga blickar men jag har valt att ignorera dem. Mina blickar har dragits till Charlie hela tiden i hopp om att han ska se på mig som han alltid brukar göra, men han har inte mött min blick en enda gång idag. Jag har inte ens sett att han har kollat åt mitt håll. Och jag fattar inte varför. Det är inte han som har blivit sårad, det är inte han som fick höra att han bara är ännu en person att utnyttja.

När konserten är slut skyndar jag mig in bakom scenen, hinner före de andra. Men jag omringas snabbt av andra människor, några minuter innan Charlie ansluter sig till gruppen. Han ler stort, kramar om några i teamet och pratar glatt med dem. Jag förstår inte hur han kan vara så glad, när jag är så nedstämd.

"Jag måste på toa bara." Yttrar Charlie och lägger handen på Daniel axel innan han går mot mitt håll. Jag ser upp i hans ansikte i hopp om att han ska se på mig, i bästa fall säga något. Men hans blick ligger fäst bakom mig, han passerar mig utan några ord. Det är som att jag inte finns och det gör mig både ledsen och framförallt förvånad. Vad får honom att överreagera så mycket?

Jag lyfter blicken och möter Daniels ögon, han växlar ännu en gång blicken mellan mig och Charlie med ett bekymrat ansiktsuttryck. Ännu en gång ser jag bort från honom och går undan gruppen. Jag ställer mig lutad mot en vägg och tar upp telefonen ur min jeansficka, svarar på några sms från mina vänner.

"Milo." Jag ser upp från min telefon och möter Daniels ögon igen, han kommer gåendes emot mig och stannar först när han befinner sig ungefär en halvmeter ifrån mig. "Hur är det?"

Snabbt öppnar jag min mun för att säga att allt är bra, men hans bestämda men omtänksamma blick får mig att förbli tyst.

"Jag märker att det är något mellan dig och Charlie." Säger han och jag suckar lågt, ser ner i det mörka golvet och rycker på axlarna.

"Jag tror att jag har fått känslor för honom men de är uppenbarligen inte besvarade och nu undviker han mig." Mumlar jag fram. "Och jag kanske undviker honom lite också."

Daniel blir tyst ett tag och jag ser upp på honom, han snörper på munnen och rynkar pannan.

"Varför tror du att de inte är besvarade?" Undrar han och jag släpper ur mig ett humorlöst skratt.

"Han sa det själv." Muttrar jag och ser ner i golvet. Även om jag trivs med Daniel och känner mig trygg med honom känns det en aning märkligt att prata om mina känslor för Charlie med honom. Daniel är förmodligen den personen som känner Charlie bäst i denna värld, kanske mer än vad Charlie själv gör. Jag har fått den uppfattningen om honom.

"Vad Charlie än känner för dig så är det inte några negativa känslor alls. Han är konstig den där killen men jag vet att han älskar dig, som vän eller något mer. Charlie har pratat jättemycket om dig ända sen den dagen han och jag träffades för första gången. Så som han beter sig nu är något han gör för att undvika verkligheten. Han tror att om han ignorerar de problem han skapat, kommer de att försvinna. Det är inte Charlies bästa egenskap." Förklarar han och skrattar lätt innan han fortsätter. "Jag kan prata med honom om du vill. Men jag tror det är bättre om du gör det först." Han ler ett varmt leende mot mig och placerar sin hand på min axel, klämmer åt lite löst och jag nickar åt hans ord.