Fake it | boyxboy

42

Milos perspektiv

Jag sitter i soffan, kollar på min telefon med jämna mellanrum. Vad klockan är, om Charlie hört av sig, om Daniel hört av sig. Klockslagen närmar sig förmiddag, Charlie hör inte av sig, inte gör Daniel det heller. Det har gått över tolv timmar sedan Charlie lämnade huset. Tolv timmar utan att jag har hört något ifrån honom. Jag har sett bilder från en nattklubb, när han står på dansgolvet med ett glas i handen och ser allt annat än nykter ut. Sedan har bilder kommit där han släpas ut ur klubben av två vakter. Han såg hemsk ut. Ögonen rödsprängda, hyn blank och håret rufsigt. Det gjorde ont i magen av att se bilderna. Att se honom så förstörd.

Klockan är strax efter elva när min telefon börjar vibrera i soffan bredvid mig och jag rycker till, tar upp den och sveper med fingret över skärmen.

"Hallå." Säger jag samtidigt som jag placerar telefonen mot mitt öra.

"Jag har hittat Charlie." Det är Daniel som pratar och jag reser mig snabbt upp ur soffan.

"Vart är han? Är han okej?" Frågar jag och börjar gå mot sovrummet för att slänga på mig en hoodie. Daniel blir tyst ett tag, det får min nervositet att stiga.

"Nej. Han är på sjukhuset. Han har överdoserat." Daniels röst är skakig. Jag drar efter andan och känner hur en klump bildas i min hals.

"Jag kommer nu." Är det enda jag svarar och lägger på. Jag tar fram den första tröjan jag ser och tar på mig den. Tårarna trycker på när jag går mot hallen, hjärtat bankar snabbt och hårt i mitt bröst. Som när man får höra de stressande hjärtslagen i en film. Charlie har tagit överdos. Vad fan tänkte han med? Jag har precis förlorat min "extra pappa" och nu fanns det en chans att jag hade kunnat förlora Charlie också.

Det tar mig inte mer än en halvtimme tills jag kommer fram till sjukhuset och springer upp till den våning jag fått reda på att Charlie ligger, via Daniel. Jag får syn på Daniel, och därefter Celine. Han sitter ner på en stol medan Celine står upp en bit ifrån honom. Hon är den första som får syn på mig och släpper ur sig en uppgiven suck, möter upp mig i en kram och säger att hon är glad över att jag är här.

"Hur är det med honom?" Frågar jag och känner hur mina hjärtslag ökar, rädd för svaret. De kan lika gärna säga att han inte längre lever.

"Hans hjärta hade stannat." Berättar Daniel och tar en paus. Det är som en stöt möter min kropp. Jag tror jag slutar andas ett tag, för jag kommer på mig själv med att inte få någon luft. "Men de har fått igång det igen, men vi vet inte än om läget är stabilt eller inte."

Jag får inte fram något annat än oj. För vad ska man svara egentligen?

Vi sätter oss ner på en bänk i ljust trä. Daniel frågar ut mig om jag vet vad som har hänt, men jag är lika ovetande som han. Charlie lämnade hemmet, sedan syntes han överallt på nyhetssidor och efter det hamnade han här.

Det går nog max en halvtimme innan vi får besked om hur läget med Charlie är. En man i 40-års åldern kommer ut ur rummet och skjuter upp sina runda glasögonen över näsryggen. Han harklar sig och lägger armarna bakom sin rygg. Vi får veta att läget med Charlie är stabilt, men att det hade kunnat slutat illa om han inte kommit in till sjukhuset vid den tid han gjorde. Det gör ont i mig, att veta att det hade kunnat vara försent. Jag tackar, den eller de personer som hittade honom och slog larm, tyst i mitt huvud.

__

Känner hur denna bara blir sämre och sämre och hur jag allt mer tappar lusten till att skriva på den.. :(( så det slutar alltid upp med att jag bara skriver utan att tänka typ. men det är bara något kapitel kvar nu tror jag, kanske två, max tre?