Fake it | boyxboy

17

"Har du sagt något till dina föräldrar om varför våran vänskap tog slut?" Undrar jag och ser på Charlie i sätet bredvid mig. Vi sitter i en av tunnelbanans fyra vagnar på väg till sjukhuset. Charlie insisterade om att ta bilen, men med tanke på all skit han tryck i sin kropp kvällen innan vägrade jag sätta mig i en bil med honom och vi tog tunnelbanan.

I ögonvrån ser jag hur Charlie vrider sitt ansikte mot mig. Hans blåa, nervösa och trötta ögon studerar förmodligen mig, mitt ansikte, så som han ofta gör. Jag vrider på mitt huvud för att möta hans blick.

"Jag sa att vi gled ifrån varandra bara." Yttrar han och ser bort mot ett gäng tjejer som ägnat oss många blickar. De blir helt till sig när de märker att Charlie ser på dem, leendena växer tio gånger mer än innan och de vinkar ivrigt med sina händer. Charlie ger dem en lätt vikning tillbaka och sjunker ner på sätet.

"Så de hatar inte mig eller så?" Mitt uttalande får Charlie att skratta och dra ihop sina ögonbryn så att några, knappt synliga, rynkor träder fram i hans panna.

"Varför skulle de hata dig?" Frågar han. "Du vet hur mycket de tycker om dig, mamma och pappa har frågat om dig minst en gång i månaden." Säger han och tystnar tvärt. Han spänner käkarna och framhäver sina ansiktskonturer extra mycket.

"Jaha." Jag skakar på huvudet åt mitt korta svar. Något jag måste bli bättre på är att utveckla mina svar när någon säger något som värmer mitt hjärta lite extra mycket. Med mina svar som jaha, okej eller där ser man låter jag ju så obrydd det bara går, medan jag egentligen blir glad över vad som nu än sagts. I detta fall att Charlies föräldrar, Gabriel och Celine, tänker på mig efter alla dessa år.

Tunnelbanefärden fortsätter i tio minuter innan den saktar in vid perrongen som ligger närmast sjukhuset. Vi reser oss upp och lämnar vagnen, kliver ut på den nästintill tomma perrongen. Charlie tar tag i min hand och drar med mig åt vänster håll för att ta oss ut härifrån. Men vi hinner bara gå några meter innan två tonårskillar dyker upp framför oss och ber om Charlies uppmärksamhet. Trots att han inte är på topp pratar han med killarna och tar bilder med dem, ler som om allt vore perfekt. Jag står lite i bakgrunden och ser på, pratar när mitt namn yttras men håller annars tyst.

De två killarna och Charlie får snabbt sällskap av tre tjejer, inte kort därefter ansluter sig ännu tre tjejer till gruppen och tillslut har Charlie ett tiotal ungdomar framför sig. Jag, som fortfarande inte är bekväm med den uppmärksamhet jag får av hans fans, backar längre och längre bak. Aldrig utom synhåll för Charlie, då hans blick söker sig till mig gång på gång och jag tolkar det som att han verkar vilja ha mig i sitt synfält. Jag lyckas förbli osedd medan jag ser på dem, de tar både bilder och spelar in videos med honom, kramas och för konversationer. Han ger de alla lika mycket uppmärksamhet och jag kan inte, som alltid, rå för att le åt synen av honom med sina fans. Det är något i hans uttryckande glädje som smittar av sig till mig. Han verkar vara som gladast när han är med dem och även om jag har svårt att förstå varför så många ser upp till honom efter all drama han hamnat i, är jag glad över att de finns i hans liv och muntrar upp honom.

Efter många minuter hör jag Charlie ursäkta sig för att han måste gå. Han säger hejdå till dem och ger de alla en snabb kram innan hans ben förflyttar sig fram till mig. Jag bemöter honom med ett leende och sträcker fram min hand för honom att ta.

"Förlåt för att du fick vänta.." Yttrar han med en låg röst och fattar tag i min hand, kysser min panna och börjar gå mot utgången. Jag följer efter, har inte mycket till val då hans hand börjar dra i min.

"Det är okej. Jag förstår att dina fans är viktigare än mig." Säger jag skämtsamt och Charlie skrattar.

Vägen till sjukhuset tar inte längre än ett par minuter. Vi kliver in genom dörrarna och svänger till höger. Mitt hjärta bankar på snabbt i mitt bröst, utav både längtan och nervositet. Allra mest längtan, även om jag är nervös inför mötet med Gabriel, med tanke på hans tillstånd. Men det ska nog gå bra, Charlie har förberett mig, berättat att jag ska ha tålamod med Gabriel och hans tal.