Fake it | boyxboy

34

Charlies perspektiv

Jag trär på mig en vit T-shirt över min fuktiga överkropp som jag varken hade ork eller lust till att torka ordentligt efter den snabba duschen jag tog för några minuter sedan. Mitt blöta hår rufsar jag till och ser på Milo som ligger under det fluffiga täcket i min säng, ögonen är slutna och andetagen djupa. Klockan är bara sju på morgonen och Milo är ledig, så att väcka honom är uteslutet även om jag hade önskat att lida mig igenom denna tidiga morgon tillsammans med någon.

Det är onsdag och jag har ett frukostmöte om en halvtimme tillsammans med hela mitt crew där jag ska ta ett sista beslut om min karriär. Det har gått exakt 16 dagar sedan jag sa att jag vill lägga ner med musiken, under dessa dagar har jag haft en del möten med Daniel framförallt, där vi varje gång pratat igenom mitt beslut. Och även fast jag bestämt mig för vad jag ska göra, känns det inte riktigt 100% rätt. Musiken är en stor del av mitt liv, musiken är till och med mitt liv.

Två minuter i halv åtta kliver jag in på kontoret och hälsar på alla som redan är där, jag sätter mig ner i soffan bredvid min sång coach och häller upp en kopp kaffe. Vi pratar lite ytligt innan det tystnar i rummet och allas blickar smyger sig sakta över till mig. Jag ler snett och tar en stor tugga av min macka för att dra ut på det lite till, känner mig fortfarande inte helt redo att berätta det.

"Så." Jag harklar mig och sköljer ner mackan med en klunk kaffe. Ser på Daniel innan jag fortsätter att prata med en låg röst. "Jag tänker inte lägga av helt." Säger jag och ser hur Daniel ler svagt. "Men jag vill försöka undvika offentligheten ett tag. Inga intervjuer, framträdanden, galor eller något sånt. Jag vill helst bara jobba i studion och kanske släppa några av de låtar vi har färdiga."

"Ett tag i alla fall. Tills jag känner att jag är tillbaka på rätt spår igen." Lägger jag till och ser snabbt på alla runt om mig, ingen ser missnöjd ut i alla fall, det är ju positivt.

"Det låter som en bra plan Charlie, tills vidare. Det tror jag vi alla går med på." Säger Daniel och de flesta nickar, andra säger ingenting.

Vi fortsätter prata om det, om villkor och hur vi ska lägga upp framtiden. Jag kommer åtminstone få ett år där jag bara behöver jobba i studion om det inte skulle vara något mer jag vill göra. Jag kommer dock behöva ha ett tidsschema när jag jobbar i studion, men eftersom jag ändå finner det underhållande ska det inte bli några problem.

När jag sedan säger hejdå till alla och lämnar lokalen känns det som att flera kilon har lättat från mitt bröst, det känns som att framtiden ändå är ljus.

__

Någon kvar här? 😅

Förlåt för att jag inte varit aktiv här på flera månader, men livet har typ kommit emellan och motivationen till att skriva försvann ett tag. Jag vet inte hur mycket motivation jag kommer ha framöver heller, men jag ska försöka avsluta denna bok utan att dra ut på det flera månader igen i alla fall. ♡