Fake it | boyxboy

12

"Hur känns det?" Frågar Charlie och vrider sitt huvud mot mig.

Hans ansikte lyses upp av de gatulysen bilens rutor släpper in och ger mig en tydlig bild av hans, till min överraskning, glada ansikte. Jag vill tro att det beror på samtalet vi tidigare hade idag, det har i alla fall gjort mig gladare. Det har gjort det enklare för mig att umgås med Charlie när jag vet att hans beteende inte alltid beror på mig.

"Bra, tror jag. Nervöst." Yttrar jag med en skakig röst som inte håller med min första förklaring av känslorna jag besitter i denna stund.

Vi sitter i baksätet i en bil tillhörande Charlies chaufför, som kör oss mot Globen där musikgalan håller till. Jag trummar nervöst på mitt lår och ser ut genom fönstret då Charlie inte verkar ha några idéer på att svara.

När vi kommer fram till globen, så nära vi kan i alla fall med bil, fattar Charlie tag i min hand som hållit sig i rörelse hela bilresan. Jag ser upp i hans ljusa ögon och andas några djupa andetag för att lugna ner mig själv.

"Säg till om det blir för jobbigt. Jag sköter snacket och du pratar bara när du vill prata. Vi kommer förmodligen få många frågor om oss, men är det äckliga fotografer så skit i svara dem bara." Säger Charlie och blir allt mer irriterad när han pratar om fotograferna. Att han inte gillar dem har jag förstått sedan första gången vi träffades förra månaden.

Jag nickar försiktigt. Att ignorera folk är inte min starka sida, då jag går med ångest i minst en vecka när jag råkat ignorera någon. Men jag får försöka för det idag, jag måste förlita mig till Charlie som säger att jag faktiskt ska ignorera dem.

Vi tackar chauffören, som faktiskt har ett namn - Benny, och kliver ut ur bilen. Ljuden av alla bilar och människor möter direkt mina öron och jag, som aldrig gillat dessa höga ljud, spänner käkarna och rätar till kavajen jag dagen till ära bär. Både jag och Charlie är klädda i kostym, vit skjorta och en varsin svart fluga. Nästan identiska, det enda som skiljer våran klädes åt är färgerna. Jag bär en svart kostym och Charlie en marinblå.

Fortfarande med Charlies stora hand i min börjar vi gå mot globen. Bara på vägen dit hinner jag se en massa kända ansikten och med fokusen på dem glömmer jag bort nervositeten för ett tag.

"Oh my god det är Zara Larsson!" Utbrister jag i en viskning och ser på Zara som befinner sig bara några meter ifrån mig.

"Wow." Yttrar Charlie ironiskt. Jag ägnar honom ett snabbt ögonkast och hinner se hur han himlar med ögonen. "Milo du får sluta bete dig som en barnunge när du ser dina idoler om du ska vara min pojkvän." Jag hör att han även nu har gnutta ironi i rösten men samtidigt vet jag att han menar det.

"Men det är Zara Larsson." Säger jag exalterat.

Min låssas pojkvän suckar och skakar tröttsamt på huvudet så att hans hår följer med i rörelserna.

Vi når fram till ingången och redan här stöter vi på människor i olika åldrar, de flesta med sina kameror framme. Ljudnivån blir hög, barn skriker på sina idoler och 'proffs fotograferna' gör allt för att få bilder att sprida i media. Hela situationen gör mig obekväm och när hjärtat börjar banka hårt i mitt bröst går jag automatiskt närmare Charlie som trots allt är min största trygghet här.

Kamerorna riktas helt plötsligt mot oss och jag tar ett djupt andetag, tvingar fram ett leende, låssas som allt är lugnt medan jag egentligen vill springa härifrån.

Charlies hand försvinner från min och under de sekunderna hans kropp inte känns emot min grips jag av en svag panik, rädd för att han ska lämna mig ensam. Men när hans arm slingrar sig runt min midja och för mig honom närmare, funderar jag på varför han ens skulle kunna lämna mig ensam i en sådan här situation. Jag slappnar av och ser upp på den långe mannen vid min sida, som redan ser på mig. Ett litet leende fyller hans ansikte som blivit ännu mer felfritt då varenda liten finne täckts utav smink. Innan vi åkte hit fick vi både hår och ansikte fixat utav två tjejer och en kille som jobbar tillsammans med Charlie.

Hans läppar rör på sig, men inget ljud från honom hörs. Istället läser jag av ordet från hans läppar och tolkar det som något i stil med 'lugnt?'. Jag nickar i alla fall till hans svar och får ett leende tillbaka innan hans mjuka läppar möter min tinning. I samma sekund blixtrar det från flera håll och med ett snabbt ögonkast mot omgivningen vet jag att alla kameror fortfarande är riktade mot oss.

Röda mattan visade sig vara det värsta denna kväll. Det var kameror överallt som gav ifrån sig både ljud och ljus, reportrar som slet i Charlie för intervjuer och jag har tappat räkningen på hur många gånger vi blivit frågande om vi är i ett förhållande. Vi har i alla fall svarat ja till de frågorna, så nu vi officiellt pojkvän och pojkvän.

Klockan är nu strax efter ett på natten och vi är på väg ifrån globen. Charlie vann alla kategorier han var nominerad i. Trots sitt beteende som jag skulle avsky om jag var ett fan av honom, är de hängivna och röstade honom till vinnare. Han sitter nu vid min sida i bilen, med fem pokaler formade till olika föremål vid sin andra sida. Benny är våran chaufför även denna gång och till skillnad från Charlie, som för övrigt har ett starkare förhållande till sin telefon än till mig just nu, pratar jag med honom. Jag får till exempel veta att Benny är 53 år och har varit Charlies chaufför sedan hans karriär startade. Han bor i en lägenhet här i Stockholm, älskar chokladen plopp och sjunger i hemlighet på Ariana Grandes låtar. Benny verkar som en härlig man.

Mitt hem blir vårat första stopp och jag hälsar glatt hej då till Benny innan jag vänder mig till Charlie som äntligen lagt ifrån sig sin telefon. Hans blick vilar redan på mig, de glittrande ögonen studerar mitt ansikte och ett minimalt leende formar hans läppar.

"Jag hör av mig imorgon." Yttrar Charlie när jag öppnar dörren och kliver ut. Imorgon har vi ett möte med Daniel igen, jag hoppas att det inte beror på något jag eller Charlie har gjort.

"Mm. Hej då." Säger jag och ler svagt, får ett hej då av Charlie innan jag stänger igen dörren och skyndar mig upp till min lägenhet.

John Blund har intagit min kropp och helst av allt skulle jag vilja gå direkt till sängen. Det hade jag kunnat om det inte vore för det förbaskade sminket mitt ansikte täckts med. Jag tvättar av det så gott jag kan med min ansiktstvål och borstar slarvigt mina tänder innan jag drar av mig kostymen jag inte känner mig särskilt bekväm i. Visst var den skön och så, men den känns inte som jag. Senaste gången jag bar kostym var på min student och det var för ett år sedan. Det kanske inte så länge sedan men innan det minns jag inte när eller ens om jag brutit en kostym.

Jag kryper ner under mitt stora täcke som både Wincent och Aurora sovit under tillsammans med mig en gång. Det var hemskt då Wincent tog allt täcke och eftersom vi låg på varsin sida om Aurora blev jag utan täcke helt. Jag låg och frös i min egen säng.

Nu efteråt kan jag le åt händelsen, men inte sakna den. Jag skulle aldrig dela täcke med de båda igen om det inte vore nödvändigt.

Jag suckar sorgset åt tanken av dem. Under tiden jag 'dejtat' Charlie har jag varit tvungen att sätta mina vänner åt sidan. Det är många gånger jag har behövt säga ifrån till dem för att istället träffa Charlie. Jag tycker inte om det, jag vill fortfarande ha samma närhet till mina vänner trots att jag är tillsammans med någon.