Fake it | boyxboy

32

Charlies perspektiv

"Hur mår du?" Undrar Daniel när jag sätter mig ner i soffan på samma plats som jag satt på för några månader sedan efter att ha stött på Milo efter flera år utan honom. Jag minns hur chockad jag blev av att se honom, hur stum jag blev för att sen inse att mina känslor för honom var långt ifrån borta. När min blick mötte hans blåa ögon med en ram av kolsvarta, långa ögonfransar runt om sig påmindes jag om varför det var just honom jag föll för. Jag påmindes om alla de gånger vi suttit varandra så nära med blickarna fästa i varandras och allt jag kunde tänka på var hur hans läppar skulle kännas mot mina. Hur min omogna tonårshjärna hade undrat hur hans händer mot min kropp skulle kännas, om det skulle vara som fyrverkerier eller inte kännas något alls. Jag hade funderat men aldrig vågat prova för att få ett svar. Jag hade ångrat det, för jag har enda sedan sista gången jag såg in i hans ögon gått och funderat på hur det skulle vara om det var du och jag. Jag hade ångrat att jag aldrig hade provat, då hade jag i alla fall fått veta om det var fyrverkerier eller inte.

Men våran första kyss var inte alls som jag hade tänkt, den var påtvingad och underlig. Jag hade varit glad över att jag äntligen skulle få känna hans läppar mot mina, men han hade dragit undan bara efter någon sekund och sedan sprungit in i sin trappuppgång. Jag hade stått kvar på samma plats ett tag, med händerna hängandes längs med sidorna av min kropp och ångrat att jag frågade om en kyss. Han hade uppenbarligen inte gillat det och det gjorde ondare i hjärtat än vad jag hade kunnat ana. Så jag gjorde som jag alltid gjorde, söp bort smärtan och gick sedan tillbaka till honom dum som jag var. Men han var alltid lika snäll som han var och tog emot mig.

Vi kysstes några gånger till efter det, även om det inte var lika stelt som första gången kändes det aldrig bra. Jag gillade det, men jag märkte av att Milo inte var bekväm med det. Det var först den kvällen i turnébussen som det kändes bra, där fyrverkerierna kom fram. Det kändes genuint från båda sidorna och jag hade känt det där enorma pirret i min mage jag före det inte ens hade kunnat fantisera om. Jag hade kysst honom och det var allt jag kunde tänka på dagarna efter det.

"Milo?" Daniel får mig att se bort från platsen Milo stod i för några månader sedan, med min jacka över sin kropp som var för liten för att klä upp den, som min blick nu sökt sig till utan min vetenskap. Jag möter hans blick och förvånas över hur omtänksam han ser ut.

"Va?" Frågar jag och Daniel placerar en fyrkantig kartong framför mig. Doften av thaimat möter min näsa och jag ser ner på den bruna kartongen. Om Daniel köpt det från min favorit restaurang när det handlar om thaimat så ligger det nudelwok med grönsaker och kyckling under locket.

"Hur mår du?" Han upprepar sin fråga och jag harklar mig och öppnar kartongen, ler svagt när den maträtt jag förväntat mig finns där.

"Bra." Säger jag snabbt utan att tänka mig för. "Eller jag mår väl inte bra. Jag vet inte hur jag mår." Yttrar jag efter några sekunders betänketid och Daniel nickar.

"Fick du sova något?" Undrar han.

"Lite." Svarar jag och Daniel svarar att det är bra.

"Känner du fortfarande för att lägga ner allt?" Han ställer ännu en till fråga och jag ser ner i min mat som ger ifrån sig en stigande ånga som når mitt ansikte.

"Jag tror det."

I ögonvrån ser jag Daniel nicka igen innan han blir tyst en stund. Under tystnaden hinner jag gå igenom hela händelseförloppet, jag skulle prata igenom allt med Daniel och säkert någon mer i mitt crew om att jag vill lägga ner. Jag skulle gå ut med det, säkert på ett så tafatt sätt som ett instagram inlägg. Det skulle sedan bli skriverier om det, mina fans skulle skriva långa kommentarer där de ber mig att inte göra det, vissa skulle skriva att de inte skulle kunna leva utan mig och min musik medan andra skulle vara glada över att jag äntligen lägger ner. Efter det skulle jag bli kontaktad av flera medier som ber om intervjuer och svar om varför jag ska lägga ner. Jag skulle förmodligen bli tvingad till en intervju där jag skulle få sitta och försvara mig om mitt val och svara på tråkiga frågor. Sedan skulle jag få säga hejdå till mitt crew och se de ta på sig en annan artist och jag skulle inte längre träffa dem som jag kallar för min andra familj varje dag.

"Okej, vad skulle du göra istället?" Jag ser upp på Daniel igen och drar ihop mina ögonbryn.

"Jag vet inte?" Svarar jag, har inte alls tänkt på vad jag skulle göra om jag la av med musiken.

"Det är ditt val Charlie, men om du ska lägga ner vill jag gärna att du har något annat du kan sysselsätta dig med. Att inte göra någonting kommer förstöra dig ännu mer." Säger han och tar en kort paus. "Annars kan vi göra så att vi jobbar i din takt, du kan få ledigt någon vecka nu och sedan jobbar du i studion. Det här säger jag som din manager och inte som din vän, men blir du alldeles för ineffektiv så kommer du förlora större delar av din inkomst och de som jobbar med dig idag kommer behöva säga upp sig för att de inte får de pengar de kräver."

Jag blir tyst igen, skulle vi jobba i min takt skulle jag ändå få en press på mig själv för att inte förstöra för de andra.

"Fundera på det." Säger han och jag nickar. "Hur går det med Milo?" Undrar han, byter ämne.

Att Milos namn nämns utan förvarning får mina kinder att hetta upp någon grad för mycket. Mina hjärtslag hamnar ur rytm för ett par sekunder och jag ser ner i bordet, men hinner se hur Daniel flinar till. Jag är inte killen som rodnar, därför gör det mig extra brydd att jag nu gör det.

"Bra. Han är och hämtar sina katter nu." Jag och ler svagt åt tanken på hur glad Milo var när vi gick åt varsina håll för att han skulle få träffa sina katter igen.

"Jag visste att ni skulle bli ett par på riktigt." Yttrar Daniel med en glad röst.

"Vi är inte ett par på riktigt än. Vi tar det lugnt." Påpekar jag.

"Men känslorna är på riktigt." Kontrar han med och jag möter försiktigt hans blick. "Jag har aldrig sett dig rodna när vi pratat om kärlek."

Ordet kärlek får rodnaden att stiga, när den precis hade sjunkit, och jag ger mig själv en mental käftsmäll.

"Vi får väl se." Mumlar jag och proppar munnen full med mat för att dra ut på en eventuell kommande fråga från Daniel.

"Tänk när du satt här för tre år sedan och skrev en massa kärlekssånger om honom." Berättar Daniel och jag himlar med ögonen men ler svagt åt tanken.

"Jag kan inte fatta att den låten blev mitt genomslag." Säger jag, syftar på den låten vi valde att släppa av alla jag skrev om Milo. Det var nästan tragiskt hur mycket jag saknade honom då. Jag hade varit utan honom i tre år när jag en kväll såg honom komma gåendes på gatan vi alltid gick på, han höll en annan kille i handen och såg lycklig ut. Han såg mig inte, men jag såg honom och det krossade mig. Den kvällen skrev jag en massa låtar om honom.

"En av mina favoritlåtar." Daniel ler. "Har du spelat den för honom?"

"Nej." Jag tar en tugga av maten som nu börjat kallna. "Eller han har ju hört den när vi varit med varandra men han vet inte att det är om honom."

"Du borde berätta det."

"Kanske."