Fake it | boyxboy

38

Charlies perspektiv

Jag hör hur ytterdörren slås igen och hur låsen vrids om. Efter det blir huset tyst och med denna tystnad blir mina tankar högre. Tankar jag vill tränga undan och som dämpas när Milo är här, han hörs allt. Är det inte suckar så är det steg eller ljudet av att han håller på med något. Det känns tomt utan honom. Ensamt. Jag gillar inte det.

För att slippa tystnaden startar jag högtalaren i mitt rum och kopplar ihop den med min telefon, starar en lista med musik och sätter mig ner i min säng med fötterna fortfarande på golvet. Jag lutar min överkropp framåt, placerar armbågarna på mina knän och flätar ihop mina egna händer. Det kryper i min kropp och jag skakar lätt på axlarna för att kanske få det att försvinna, men det hjälper inte. Jag börjar skaka på mitt högra ben.

Det har gått en vecka sedan pappa dog. Det är fyra dagar kvar till julafton. Milo var tvungen att åka till jobbet idag då det inför jul är extra många middagsgäster där. Det är första gången han åker härifrån och blir borta i ett par timmar sedan pappa dog. Första gånger jag är ensam längre än en timme. Milo kommer vara borta minst sex timmar.

Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska hantera sorgen inom mig. Med Milo här var det på något sätt lättare, han fyllde en liten del av det som var tomt i mig. Men nu är även den delen tom. Den enda delen som i allt detta gjorde mig glad. Jag sa att det var okej att han åkte till jobbet, för jag trodde att det var det. Jag trodde väl att jag skulle klara några timmar. Men nu känns det inte okej. Det har bara gått några minuter sedan han gick. Det har jag klarat förut, men nu när jag vet att han kommer vara borta ett tag så känns det så mycket svårare.

Hastigt reser jag mig upp från sängen, går fram till min garderob och letar fram en svart tjocktröjan som jag drar över min bara överkropp, drar upp luvan samtidigt som jag tar tag i mitt cigarettpaket. Jag går mot min balkong på nedervåningen och skjuter försiktigt upp dörren, sätter mig på en stol inne i ett hörn och drar ner luvan för mitt ansikte så långt det går. Jag vet att det kan sitta en kameraman i ett träd här i närheten med kameran redo. Jag vet att det skrivs mycket om mig i tidningarna nu efter pappas död och min tysthet på sociala medier. Jag vet att en bild på mig är eftertraktad och att den som kanske lyckas få en bild på mig kommer få ett stort belopp pengar för bilden.

Men jag vill inte bli sedd. Jag vill inte visa mitt ansikte för hela världen. Jag vill inte att hela världen ska se mig när jag sörjer. Jag vill inte det.

Jag placerar en cigarett mellan mina torra läppar och tänder den med fumliga händer. Jag tar ett bloss. Två. Tre. Tillslut är den slut och jag tänder desperat en till. Känner inte min kropp slappna av som den annars brukar göra. Men en andra cigarett hjälper inte heller. Vad fan ska jag göra? Jag klarar inte av det här. Jag klarar inte av att sitta här och känna alla jävla känslor i min kropp. Det går inte.

Med en uppgiven suck reser jag mig upp och går in igen. Vad ska jag göra? Jag börjar känna sug efter något starkare än cigaretter. Men jag vet att jag inte borde. Jag har varit ren så länge nu, jag kan inte göra så mot mamma. Inte mot Milo. Inte mot Daniel. Jag kan inte göra det, för pappas skull. Men något behöver jag.

En whiskey falska och ett whiskeyglas får bli min hjälp nu. Det är ändå fredag, att jag dricker whiskey då skadar inte. Jag ställer ner flaskan och glaset jag fyllt men några isbitar på mitt soffbord. Sätter mig ner och häller upp. Sveper allt på en gång. Det bränner i halsen på mig och jag grimaserar åt den starka smaken samtidigt som jag fyller en del av glaset igen.

För varje glas jag förtär känns det lugnare inom mig. Smärtan blir mindre och tomheten inte lika påtaglig. Det försvinner inte helt, men blir betydligt mycket lättare. Jag lutar mig tillbaka i soffan och placerar min högra arm över min panna. Ser upp i taket och försöker filtrera mina tankar som nu fokuserar på allt möjligt. Pappa, Milo, mamma, min karriär, min framtid, mina fans. Jag sabbar allt. Jag beter mig som en idiot mot Milo när han försöker göra allt han kan för mig fastän han också tar väldigt hårt på pappas död. Jag svarar inte mamma när hon ringer fastän jag vet att hon sörjer minst lika mycket som jag. Jag finns inte där för folk som behöver mig, för att jag är så egoistisk och tror att det är bara jag som mår dåligt över det här. Mina fans som alltid funnits vid min sida skiter jag i, för att jag är egoistisk. Och min framtid, hur fan ser min framtid ut, har jag ens en framtid?

Jag sveper ett glas till, orkar inte tänka mer. Reser mig upp och vandrar in i mitt rum där musiken fortfarande strömmar ur högtalaren. Mitt block med idéer och texter till låttexter tar jag fram och sätter mig ner mitt på golvet, öppnar en tom sida och skriver ur mig några känslor som skulle kunna bli en låttext.

I've got way too much time to be this hurt
Somebody help, it's getting worse
What do you do with a broken heart?
Once the light fades, everything is dark
Way too much whiskey in my blood
I feel my body giving up
Can I hold on for another night?
What do I do with all this time?

Min handstil är inte lika ren som den brukar, den är knappt läsbar. Men jag ser vad som står och om inte annat kommer jag förhoppningsvis ihåg texten någon annan dag när jag inte är påverkad av alkohol.

Jag sitter ett tag på golvet och tittar in i väggen. Mitt huvud snurrar och jag vet inte längre vad jag tänker. Jag har inte sovit många timmar de senaste nätterna, jag har ätit dåligt och det tillsammans med så här mycket whiskey märker jag nu inte är en bra kombo. Jag mår skit, nästan lika dåligt som jag mår psykiskt. Jag lägger mig ner och sluter ögonen, känner hur allt snurrar och hur illamåendet tränger på. Det går ett tag, kanske några sekunder eller flera minuter, medan jag bara ligger mitt på golvet. Men tillslut somnar jag, försvinner bort från verkligheten ett tag.

__

Låttexten är från LANY - Malibu nights