Fake it | boyxboy

28

Vi är hemma i Stockholm igen och vi är nu här för att stanna ett bra tag framöver. Med tanke på Charlies tillstånd har Daniel valt att ställa in resterande av konserterna, ännu en gång. Att ställa Charlie på en scen när han har droger i kroppen känns inte lämpligt när majoriteten av hans fans inte är myndiga än. Jag förstår honom helt, men jag förstår också ångesten hos Charlie när han fick höra beskedet. Som om han inte hade tillräckligt med ångest från gårdagen fick han det här slängt i ansiktet nästan direkt efter att han hade vaknat.

Jag och Charlie hann inte prata med varandra innan jag blev avsläppt hemma hos mig. Eller tiden fanns där, men ingen av oss tog första steget till att starta en konversation. Prata med honom känner jag att jag behöver, både för min och Charlies skull, och jag känner att jag behöver göra det nu.

Jag, 17:33
Är du hemma?

Jag skickar iväg smset, vet att han skulle till kontoret ett tag när vi kommit hem. Klockan var dock halv två då, han borde vara hemma nu.

Charlie R, 17:36
Aa

Jag, 17:36
Kan jag komma över till dig?

Charlie R, 17:36
Varför?

Jag, 17:37
För att vi behöver prata?

Charlie R, 17:37
Måste vi göra det idag

Jag, 17:37
Ja jag måste det.

Irriterat ser jag på skärmen, ser hur den lilla bubblan dyker upp nere i hörnet som indikerar att han skriver. Den försvinner ett antal gånger innan ett nytt sms kommer.

Charlie R, 17:39
Ja jag är bara hemma så kom när du vill

Utan att svara går jag ut i hallen och snörar på mig mina skor, trycker in hörlurar i öronen och greppar tag i nyckelringen med min hemnyckel, cykelnyckel och en nyckelring bestående av en jordgubbe. Jag skyndar mig ut, låser dörren efter mig och springer ner för trapporna.

Vägen till Charlie går fortare än vanligtvis då mitt tempo ungefär når upp i samma nivå som de som tävlar i gå maraton. Jag ringer på och hör snart hur låset vrids upp. Dörren öppnas och Charlies utslitna ansikte blir synligt för mig. Mörka ringar under ögonen, hängande mungipor och spretigt hår.

Han släpper in mig i sitt hus och låser dörren. Jag kliver ur mina skor och söker efter Charlies blick, men han ser bort ifrån mig.

"Vill du ha något?" Undrar han. Rösten är hes, matchar hans utseende.

"Nej tack." Svarar jag och följer efter honom in i vardagsrummet. Vi sjunker ner i den gråa soffan med en halvmeters avstånd från varandra. Jag ser på Charlie, men han vägrar se på mig. Hans blick befinner sig på bordet framför oss och verkar stanna där.

"Charlie." Yttrar jag i ett försök till att få honom att se på mig, men utan resultat. Han hummar bara till svar och drar lätt i sina egna fingrar. "Jag trodde du hade slutat med sånt där skit nu." Mumlar jag och han suckar.

"Det är inte så jävla lätt Milo." Säger han och börjar skaka på sitt högra ben, det som är närmast mig.

Jag suckar ljudlöst och ser på hans gråa tröja som jag helst av allt skulle vilja trycka in ansiktet i och dra in doften av honom. Doften av Charlie har alltid gjort mig lugn, den har alltid fått mig att slappna av eftersom jag vet att den doften tillhör just honom. Med Charlie vid min sida kände jag mig alltid trygg och jag känner mig även trygg med honom i nutid. Kanske bara inte just precis nu. Jag skulle bara vilja göra något så enkelt som lägga armarna runt hans trötta kropp och förmedla till honom att jag finns här och att jag bryr mig utan att behöva prata. Men idag känns det inte så lätt, jag vet inte ens om han vill ha mig så nära.