Fake it | boyxboy

8

"Du verkar vara glad med dem i alla fall." Säger jag, syftar på stunden han hade med sina fans. Jag såg en glädje hos honom jag tidigare inte sett under de senaste dagarna med honom. Det gjorde mig glad att se, att han fortfarande kan få den där lilla glimten i ögat. Kanske är den Charlie jag kände inte helt borta.

"Det är ju inte på grund av dem jag mår dåligt direkt." Yttrar han spydigt och slänger upp benen i soffan. Han lutar sig mot armstödet och drar upp knäna så nära sitt bröst han kan. "Alltså jag menar, utan dem hade jag inte orkat med allt. Det är bara all jävla uppmärksamhet från fotograferna och reportrarna som förstör." Förklarar han med en något vänligare röst. Han verkar inse, precis som jag, att den attityd han har mot mig måste bytas ut om det här ska kunna fungera.

"Och jag tycker inte illa om mina fans, inte så som de var där ute. Det är bara jobbigt att inte kunna gå på gatan utan att bli igenkänd. De står alltid där med sina kameror framme och följer efter mig även när jag ber dem att inte göra det. Det är jobbigt. Men det känns så jävla egoistiskt att säga."

Jag blir förvånad över att ens berättar om sina känslor för mig, när jag inte ligger högt upp på hans lista av favorit människor. Jag tror snarare att jag ligger längst ner.

"Det är inte egoistiskt." Yttrar jag. "När du lever i rampljuset dygnet runt är det inte så konstigt att du vill ha egentid."

Charlie suckar lågt och studerar än en gång mitt ansikte. Hans ögon ser på varenda liten detalj hos mig och samtidigt som jag blir obekväm, känns det inte så märkligt att ha dessa ljusblåa ögon fästa på mig. Det är ju ändå bara Charlie.

"Vad gör du om dagarna då?" Undrar han, utan att svara på mitt uttal. Hans hastiga byte av samtalsämne får mig att rynka pannan.

"Uhm jag jobbar i en restaurang. Jag och Wincent fick jobb där i början av detta år." Berättar jag och Charlie flinar.

"Wincent? Är du fortfarande vän med honom?" Frågar han och jag himlar lätt med ögonen.

Under den tiden jag och Charlie var vänner, började Wincent i våran skola. Jag gick i trean och Charlie i fyran när Wincent dök upp i mitt klassrum som ny elev. Han hade varit extremt blyg och blivit röd i ansikte när läraren presenterat honom. Jag hade tyckt synd om honom men eftersom jag var minst lika blyg som Wincent vågade jag inte ta kontakt med honom. Vi var mest bara klasskompisar som pratade med varandra när vi behövde det. Det var först i sjuan som jag började umgås med Wincent då vi hamnade i samma klass och inte kände så många andra. Inte långt därefter avslutade Charlie sin vänskap med mig och då började min och Wincents vänskap byggas upp på riktigt.

"Ja det är jag." Mumlar jag bryskt fram och gör mig redo för att gå in i ett försvarsläge. Charlie gav Wincent många sneda blickar när vi passerade honom i högstadiet, jag hade aldrig förstått varför och blivit mer och mer irriterad över det. Charlie verkade bara avsky honom och det verkar han även göra idag. Därmed förbereder jag mig på elaka ord om Wincent komma från Charlies mun.

"Aha." Är det enda han säger och därefter faller en tystnad över oss. En tystnad som får mig att fundera på Charlie, på hans humör som hela tiden pendlar mellan glatt, ilsket, drygt och ett humör jag inte kan namnge. Han är så osäker ibland, så bortkommen i sina tankar och när han är på det sättet vill jag inget hellre än att fråga vad som är fel, be honom att prata med mig. Men jag vet att jag, i alla fall inom de närmsta veckorna, inte kommer våga göra det.

Tystnaden varar inte allt för länge och när Charlie väl avbryter den öppnas en konversation som flyter på. Han är inte arg, men inte heller speciellt glad. Vi är bara två personer som sitter ner, pratar för att lära känna varandra även om vi kanske inte är så intresserade. Det är åtminstone så det känns. Hur Charlie tänker vet jag inte, men jag önskar mer än mycket att vi befann oss på ett annat stadie idag. Jag önskar att vi kunde vara två före detta bästa vänner som bara gled ifrån varandra och träffades nu efter flera år. Jag önskar att vi faktiskt var glada över att se varandra igen och såg fram emot att höra om vad som skett under de senaste åren.

Men istället sitter vi här, två före detta bästa vänner som avslutade sin vänskap i sorg, åtminstone från min sida. Vi träffades under besynnerliga omständigheter igen och ställdes inför ett val som skulle förändra allt mellan oss. Och även om allt känns fel just nu så vet jag inte om jag ångrar det. Jag vet inte om jag önskar att jag hade stannat hemma den där lördagsmorgonen, eller att jag hade gått en kvart tidigare eller senare än vad jag gjorde. Jag vet inte om jag ångrar det, eller om jag faktiskt är glad över jag stötte på Charlie.