Fake it | boyxboy

30

Jag vaknar till ljudet av regnet som slår mot fönsterrutorna och blinkar långsamt med ögonen för att få bort suddigheten som nu finns i min syn. Det tar ett antal blinkningar innan jag ser klart i det dunkla ljuset och min blick flyttas till det enda fönstret som inte har en mörkläggningsgardin nerdragen, fönstret i taket precis ovanför mitt huvud. Rutan träffas av hårda vattendroppar som faller från den gråa himlen och letar sig neråt mot marken. Rummet lyses upp av ett starkt ljus för någon sekund, följs upp av ett högt muller som ger en känsla av att huset skakar. Jag har alltid gillat ljudet av regn och åska tillsammans, men finner blixtarna en aning obehagliga.

Jag drar upp täcket till hakan och vrider huvudet åt vänster, där min bästa vän, som nu kanske är något mer än min bästa vän, ligger. Ett litet leende pryder mina läppar och jag sveper med blicken över hans fridfulla ansikte. Han ser helt avslappnad ut där han ligger med slutna ögon och andas med näsan. Täcket döljer hans mage och neråt, men lämnar den bara bröstkorgen blottad och jag passar på att studera hans tatueringar jag inte har ägnat så mycket uppmärksamhet åt. Det har känts märkligt att se på hans nakna överkropp under en längre stund tidigare, men nu när vi öppnat upp oss om våra känslor för varandra är det väl tillåtet för mig att titta?

Tatueringar av alla möjliga symboler såsom olika djur, en fjäder, människor och texter. De pryder både hans bröst och armar. Det passar honom.

"Godmorgon Miglo." Yttrar Charlie och jag ser upp i hans ansikte, möter hans nu öppna ögon och drar ihop mina ögonbryn.

"Miglo?" Frågar jag. Han nickar med ett flin på läpparna och drar handen genom sitt hår, något jag lagt märke till att han ofta gör på morgonen.

"Milo och glo i samma ord. Du glodde väldigt mycket." Förklarar han och jag himlar med ögonen.

"Fyndigt." Säger jag och drar täcket tätare min kropp, vilket resulterar i att Charlie blir utan täcke helt eftersom att han bara har ett stort täcke i sin säng och ingen av oss 'orkade' hämta ett till igår när vi skulle sova. Efter några timmars samtal beslöt jag mig för att stanna kvar under natten, att gå hem var varken något jag ville eller orkade när jag såg att klockan närmade sig tolv på natten.

Charlie flyttar sig närmare mig för att få tillgång till täcket, ålar sig under det och hamnar så pass nära att våra halvnakna kroppar snuddar vid varandra. Han petar in sin fot mellan mina smalben och kysser mig försiktigt i pannan. Jag ler åt hans lilla men fina gest och möter hans blick när han drar bak huvudet igen.

"Jag visste inte att du kunde vara så kärleksfull." Yttrar jag och lägger min hand mot hans bröstkorg, drar med pekfingret längs med den tatuerade fjärilen han har mellan brösten. Charlie slingrar sin arm runt min midja och drar mig närmare honom, så nära att våra kroppar går från att snudda vid varandra till att ligga pressade mot varandra. Mitt ansikte hamnar mot hans hals och med örat mot hans hud kan jag höra pulsen i hans kropp. Den är relativt lugn, men förmodligen några slag fler äv vad som är normalt.

"Jag har aldrig haft chansen att visa den här sidan av mig." Svarar han.

"Du är som en annan person." Mumlar jag mot hans axel och ser på väggen bakom honom, där tre hyllor sitter på väggen under varandra med en hel del priser på. Antalet är tvåsiffrigt och utifrån ett snabbt ögonkast kan jag inte tro att det är under trettio stycken. "Och inte en sämre person." Lägger jag till när Charlie inte svarar.

"Jag har väntat i sju år på att få hålla om dig så här Milo." Hans ord får mitt hjärta att fladdra till i bröstkorgen och läpparna att formas till ett leende. Samtidigt känner jag mig dum som inte har märkt att min bästa vän varit kär i mig. Jag vet själv hur det är att vara kär i någon som inte känner likadant eller visa något tillbaka och jag vill säga att jag förstår exakt hur Charlie har känt, men han har känt så i sju år. Jag kan knappt tänka mig vilken bedrövelse han måste ha burit på. "Så jag är glad över att du inte ser mig som en sämre person nu."