Drömmar eller verklighet

Kapitel 4

Precis som jag hade hoppats på gick sommarveckorna väldigt fort.

Jag har pratat flera gånger med tjejerna som ska bli mina nya rumskompisar. Det känns så otroligt bra, dom verkar vara så himla gulliga!

Nu är det bara en vecka tills flyttlasset går. Jag kommer inte ta med mig så mycket grejer för rummet är möblerat men jag vill ändå sätta en personlig prägel på det. Det ska trots allt bli mitt hem i över 5 år.

Jag sitter på bussen påväg till mitt sista arbetspass. Jag har gruvat mig lite för denna dagen. Det är trots att där jag har jobbat i flera år, det enda jobb jag någonsin haft.

Jag har haft en ny tjej i sommar som jag har fått lära upp så jag tror det kommer att lösa sig för Lilian och hennes lilla butik.

Jag kommer ändå sakna att vara där varje dag men jag är så lycklig att jag nästan inte kan sluta le hela tiden. Att få chansen att bli veterinär är en dröm jag har haft i hela livet.

Jag jobbar förmiddag idag så när jag kommer fram till butiken låser jag upp och tänder belysningen. För sista gången. Jag tittar runt i lokalen och ler när jag hör fåglarna kvittra och några hamstrar springer i sina hjul.

Jag börjar som jag alltid gör och fyller på nytt vatten och mat till alla dom djur vi har här i butiken.

Det är en lugn förmiddag så jag försöker hinna arbeta igenom alla papper och fakturor, allt för att underlätta när jag lämnar.

Vid lunchtid har jag haft ett fåtal kunder så det har varit en rätt så lugn dag, vilket ändå känns skönt för då har jag fått mycket annat gjort.

Det plingar till i dörren och jag blickar upp med ett säljande leende, som jag alltid gör.

Leendet försvinner snabbt och munnen formar sig till ett förvånat o.

In kommer Lilian och hennes damer som även är hennes bästa kunder samt Emma, vår nya tjej. Dom kommer in med en smörgåstårta och blommor och jag känner hur några glädjetårar letar sig ner längs med mina kinder.

"Till dig, älskade Lina, tack för att du har varit här hos mig, du är ovärderlig." säger Lilian när jag går fram och kramar om henne.

"Tack för alla goda råd och allt du har gjort för oss. Vi vill önska dig lycka till, du kommer bli en fantastisk veterinär." säger en annan av damerna.

Jag kommer mig helt överväldigad av deras fina ord, "tack, vilken överraskning och tack för era fina ord, det betyder så mycket."

Vi går in till fikarummet och jag slår på kaffe. Det är ett litet fikarum men vi gör plats så alla kan sitta ner.

"Lina, kan jag få prata med dig en sekund?" frågar Lilian och ler.

Jag följer med henne ut till butiken och jag ser att hon har tårar i ögonen. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig ledsen och glad på samma gång.

"Jag kommer sakna dig så mycket Lina, ditt stöd och hjälp dom här åren, sedan min make omkom, det hade inte gått utan dig."

"Jag kommer sakna att jobba här, men mest kommer jag sakna dig. Men jag kommer ju hem lite då och då, du får räkna med att jag kommer och hälsar på." säger jag med ett tårfyllt skratt.

"Jag vet vännen, för mig är du som den dottern jag aldrig fick..." börjar hon och jag ser att hon plockar fram ett kuvert och räcker över det till mig.

"Vad är det här?"

"Jag vet att du har gjort så mycket mer än du någonsin fått lön för, du har gjort det av egen vilja. Jag kan aldrig tacka dig nog mycket. Jag är gammal nu och jag tror inte jag kommer orka driva den här butiken länge till. Som sagt, du är som den dottern jag aldrig fick och jag vill hjälpa dig att nå din dröm, så det här är en start. Jag är gammal och har mer än jag kan göra mig av med så, det vill jag ge till dig."

Jag öppnar kuvertet och tror att jag ska svimma. Hon kan inte mena allvar.

"Nej men Lilian, du kan inte mena allvar, det är för mycket, jag kan inte ta emot det här." säger jag flämtandes.

"Du kan och du ska vännen." säger hon och kramar om mig.

Jag får knappt fram ett ord när jag stirrar på checken. Den nästan bränner i handen på mig. Hon har gett mig en check på 250.000kr.

"Jag vet inte vad jag ska säga... tack."

"Du kommer bli världens bästa veterinär."

Jag ler när tårarna rinner ner för mina kinder. Jag är i total chock att jag inte vet vad jag ska säga längre.

"Men det är inte allt, som ett minna från oss, från mig och våra kunder, så vill vi ge något som du kan ha och tänka på oss."

Hon går iväg och jag står kvar och stirrar fortfarande på checken. Det är helt galet...

Hon kommer tillbaka med en vacker liten glasskål och jag brister ur i skratt.

"Ni är för roliga, jag lovar, jag ska ta hand om honom väl." säger jag och tar emot skålen med den guppande lilla guldfisken.

Det kan väl knappast räknas som ett husdjur, iallafall inte ett med päls.

"Vi tyckte du skulle ha med dig en vän nu när du flyttar till en ny stad." säger hon och ler när vi går tillbaka till dom andra och hugger in på smörgåstårtan.

Det här är en dag jag aldrig kommer att glömma.