Drömmar eller verklighet

Kapitel 76

Jag går fram och tillbaka i vardagsrummet och försöker reda ut mina tankar.

Ska jag smsa Johannes? Borde jag ringa honom? Eller ska jag bara gå dit och ringa på dörren i hopp om att han är hemma?

Jag biter nervöst på tumnageln när jag överväger mina alternativ, vad fan ska jag gör? Jag var så självsäker när jag tänkte att det är ju bara att prata med honom... men nu, jag är så nervös att jag inte kan stå still och då har jag inte ens bestämt mig för hur jag ska träffa honom eller vad jag ska säga.

Sist jag träffade honom, ja då sa jag att vi inte ska ses mer... jag måste vara tydligare den här gången och inte låta mina känslor för honom ta över, då blir det bara värre... jag måste bara säga att... att... ja, att jag har ett förhållande. Men måste jag berätta att det är med Adrian? Nej, även om han kan lista ut det så känns det överflödigt, det enda han behöver veta är att jag inte längre är singel.

"Vad gör du?" frågar Saga så jag stannar mitt i mitt grubblande steg.

"Funderar..." mumlar jag och börjar gå igen fram och tillbaka.

"Funderar? På vadå?" fortsätter hon och sätter sig i soffan.

"Ehm... jag ska prata med Johannes, jag vet bara inte hur." säger jag och sätter mig i soffan bredvid henne.

"Med Johannes? Varför det? Jag trodde inte ni träffades mer?"

"Det gör vi inte men han ringer mig en hel del, fast jag sa att vi inte skulle ses mer. Erik tror att han tror att jag ville sluta träffa honom för att jag inte vill ha ett förhållande, inte att jag slutade träffa honom just för att jag nu har ett förhållande."

"Vadå, vet han inte om att du har ett förhållande?"

"Nej... jag fick inte ur mig det förra gången jag träffade honom utan jag sa bara att vi inte kan ses mer... men inte varför."

"Lina..."

"Ja, jag vet, jag hade tänkte säga det till honom tidigare men Adrian vill inte att jag träffar eller pratar med honom... men ja, nu förstår han att jag måste."

"Mm, det låter som om det är på tiden. Så vad funderar du på egentligen? Det är väl bara att prata med honom och säga som det är?"

"Jo jag vet, det är bara det att jag är så jävla nervös, jag vet inte varför men jag blir illamående bara av att tänka på det."

"Det kommer gå bra, plus att han också får ett avslut, då slipper ni båda fundera på det och han kan gå vidare."

"Tack, du har helt rätt." säger jag och reser mig upp.

"Vi ses på ett tag, är du hemma eller ska du iväg?" fortsätter jag.

"Jag är nog bara hemma, ska försöka plugga lite. Elin kommer nog också hem ikväll, för en gångs skull."

"Vi kanske skulle göra en riktig tjejkväll, typ beställa mat och bara mysa?"

"Ja det tycker jag låter toppen, jag ringer Erik, han vill säkert komma." säger hon glatt och tar upp mobilen.

Jag skrattar till och går ut till hallen, jag är så glad att både Saga och Elin tycker om Erik, nästan lika mycket som jag. Han har blivit som en naturlig del i av oss fast han inte bor här.

När jag kommer ut genom porten stannar jag och tar ett djupt andetag. Jag fixar det här!

Jag går med snabba steg och huttrar till av kylan, ska man aldrig vänja sig?

Hur tacksam jag än är över att jag valde att promenera känner jag hur pulsen stiger för varje steg jag tar.

När jag väl står utanför hans port vet jag inte vad jag tänkte på, jag skulle bara ha ringt... eller skickat ett sms. Det är precis det jag skulle ha gjort! Nu finns ingen återvända.