Drömmar eller verklighet

Kapitel 7

"Hej", är det verkligen allt han har att säga?

Hjärtat dunkar så hårt i bröstet när jag försöker harkla mig för att få fram ett ljud.

"Hej." säger jag men det låter mer som ett pip.

Jag börjar skruva lite på mig så han ska förstå att han ska flytta på sig men han bara ler och blinkar flirtigt när han tillslut reser sig upp. En ovälkommen känsla av tomhet fyller min kropp när han reser på sig, vilket är helt absurt! Vi känner inte varandra och här kan vi ju inte ligga hela dagen.

Jag ligger kvar några sekunder till när han nu står med sin fulla längd framför mig. Han är nästan overkligt snygg. Lång, helt galet snygg med muskler precis överallt som spänner ut under den snäva tröjan. Mörkt, lite lockigt hår och man kan se skuggan av skägg som formar den perfekta hakan.

Jag sätter mig hastigt upp för att han inte ska se att jag stirrar, eller värre, dreglar.

Han sträcker vänligt fram handen för att hjälpa mig upp, jag tvekar en sekund innan jag omfamnar hans hand. Han rycker till så jag nästan ramlar igen men hinner sätta upp händerna mot hans bröst. Vilket var ett stort misstag. Hans hårda muskler spelar under mina händer och jag drar snabbt efter andan och backar ett steg, det här är ju löjligt. Jag är inte någon medeltida oskuld som aldrig varit i närheten av män. Men... jag har aldrig varit i närheten av en sådan man som han. Med en blick får han mig att glömma verkligheten och drömma mig bort bland sagor.

Jag harklar mig snabbt igen och vänder bort blicken, jag måste ju säga något, han lär ju tro att jag är helt knäpp i huvudet.

"Förlåt mig, det var inte min mening att..." orden stockar sig i halsen på mig när han brister ut i ett stort leende och skrattar till.

Han blir snabbt allvarlig igen och jag ser hur han granskar mig, vilket får mig att rysa ännu mer...

"Bor du här?" frågar han mjukt och blickar upp mot huset.

"Ja, jag flyttade in idag." säger jag med ett lätt leende.

"Bor du med Elin och Saga?"

"Öh, ja, känner du dom?"

Jag känner hur en våg av svartsjuka väller genom mig, han kanske är någon av doms pojkvän? Det har inte slagit mig tidigare vilket får mitt beteende att framstå som ännu mer patetiskt. Men ja... jag hoppas till Gud att han inte är någon av tjejernas pojkvän, hur ska jag då kunna möta honom igen utan att skämmas ihjäl.

"Jodå." säger han med ett flin.

Varför flinar han? Bekräftar det mina misstankar? Jag vänder snabbt bort blicken och kollar ut över trädgården.

Som om han kan läsa mina tankar skrattar han till och tar min hand och skakar den lätt.

"Du och jag har nog varit närmare varandra än jag varit med någon av dom andra grannarna, men jag får väl hälsa dig välkommen till huset."

Jag flämtar till, grannar? Bor han här i huset?

"Grannar?"

"Ja, jag bor en trappa ner från eran lägenhet."

Jag nickar försiktigt och vet inte om jag ska skratta eller gråta, om han bor här kommer jag att träffa på honom, ofta, eller han kanske inte är hemma så mycket. Som på film sneglar jag ner på vänsterhanden och ser ingen ring, men han kan ju ha flickvän för det.

Han avbryter mina funderingar och lägger huvudet lätt på sidan när han släpper min hand som jag helt har glömt bort att jag håller fast i.

"Adrian." säger han och ler.

"Åh, jag heter Lina."

"Trevligt att träffas Lina, jag antar att vi lär se mer av varandra, nu när vi är grannar menar jag."

Jag nickar lätt och känner hur det flammar om kinderna.

Han blinkat flirtigt och vänder sig om och går bort till parkeringen och sätter sig i, jag antar, hans bil.

Jag står som förstenad kvar och ser när han kör iväg och lyfter handen i en lätt vink. Jag vinkar tillbaka och snabbt är han utom synhåll.

Jag andas ut som om jag hållit andan i timmen. Jag för upp händerna till ansiktet och gnuggar mina glödande kinder. Det var ett första möte som heter duga.

Jag skakar lätt på huvudet när jag går in genom porten. Nu vill jag att tjejerna ska komma hem så jag får veta mer om min nya granne.

~

Jag sitter i soffan när jag hör dörren öppnas i följd av skratt. Dom stannar tvärt när dom kommer in till vardagsrummet och jag lyfter lätt på ögonbrynen.

"Har ni glömt att jag bor här nu?" frågar jag med ett skratt.

"Öh nej? Men du ser ut som om du sett ett spöke, hur är det?" säger Saga och kommer fram och sätter sig i soffan bredvid mig.

Jag skrattar till och skakar på huvudet.

"Spöke vet jag inte, men jag mötte vår granne från våningen under oss."

"Ah, såklart, du har mött disneyprinsen." säger Elin med ett roat flin.

"Disneyprinsen?" frågar jag och rynkar pannan.

"Erkänn att han ser ut som en?"

"Ja, jo det har du väl rätt i. Känner ni honom?"

"Inte mer än att vi är grannar, han bodde här när vi flyttade in."

En liten besvikelse trycker i bröstet, om dom nu inte känner honom så kan dom ju inte veta något om honom. Fast varför ska jag bry mig om det? Han är en granne... men bara att tänka på honom får hela kroppen att brinna. Kanske bara för att vi fick det mötet vi fick men jag är inte den enda här som tycker han är gudasnygg.

"Var träffade du honom då? Kom han upp hit? För det har han nog aldrig gjort innan." frågar Saga nyfiket.

"Nej vi krockade utanför porten och jag drog med mig honom i fallet så ja, vi låg där ute på gården och jag tappade talförmågan." säger jag och skrattar till.

"Hoppsan, det var ett första möte av stort slag." säger Elin och skrattar till.

"Ja, bra första intryck, men jag lär knappast springa på honom varje dag." säger jag och hoppas dom inte hör hur jag darrar på rösten.

Jag vill... eller inte.... träffa honom igen. Eller vem försöker jag övertala, klart jag vill möta honom igen. Inte mer än nödvändigt, men jag är nyfiken på honom. Vilket säkert alla kvinnor som möter honom är...

"Nej, jag tror inte han är hemma så mycket, jag har inte sett honom så ofta iallafall." säger Elin.

Jag nickar och försöker sluta tänka på hans ögon, hans hår, hans röst... hans kropp...

Jag skakar på huvudet, det är så löjligt!

"Jaha, hur gick träningen då?" frågar jag för att få slut på mina fåniga dagdrömmar.

"Bra, du måste börja där, dom har både maskiner och gruppträning, du kommer gilla det." säger Saga.

"Ja, vi hjälper dig komma igång, men jag måste gå och duscha." säger Elin och reser sig upp.

Saga reser sig också upp och går ut till köket. Jag sitter kvar i soffan och tankarna börjar krypa sig in, vem är den här mannen? Min nya granne... Visst hette han Adrian?