Drömmar eller verklighet

Kapitel 27

Det är nästan så det krispar i luften så här tidigt på morgon. Jag har varit vaken sedan före klockan 5 och kunde inte somna om. Jag vet inte varför jag har sovit så dåligt, jag borde vara helt slut för det känns som om jag och Erik har jobbat dygnet runt den här veckan med vårat projekt.

Projektet har blivit så mycket större än jag trodde det skulle bli, men det är bara kul, jag vill lära mig så mycket om allt och Erik är lika dan, vilket gör arbetet både lättare och roligare.

Jag går in på en liten gatan några kvarter från min lägenhet. Det är alldeles lugnt och stilla, vilket känns skönt. Alltid annars är det fullt med folk överallt så nu är det nästan som att upptäcka en helt annan värld.

Träden har fortfarande löven kvar fast det börjar gå mot höst. Jag har snart bott här i en månad. Tiden har gått så sjukt fort, fast det är klart, det har hänt en hel del på den korta tiden.

Jag fortsätter gå bort mot parken, jag visste inte att jag skulle tycka så mycket om att gå här ensam. Jag har ändå vant mig vid att vara kring mycket folk men det här påminner om lugnet hemma.

När jag kommer till parken sätter jag mig en av bänkarna och tar ett djupt andetag av den friska luften. Det är så vackert här fast dom flesta blommor och annat har börjat blomma över. Jag älskar sommaren men det är något som gör det extra mysigt när hösten träder fram. Allt runt omkring en förvandlas till flammande eld och mörkret gör sig bekant. Visst, mörkret och kylan hade jag kunnat vara utan, men att tända lite ljus och krypa ihop bland filtar är något jag längtar till.

Jag sluter ögonen och lutar mig tillbaka mot bänken.

Men det hinner inte gå speciellt länge innan jag rycker till och flämtar med hjärtat i halsgropen när jag känner något fuktigt mot mina händer.

När jag chockat öppnar ögonen ser jag en större raggig hund med stora bruna ögon som glatt viftar på svansen och slickar mig på handen igen. Jag ler mot den och kliar lite lätt bakom örat när jag tittar mig omkring. Husse eller matte borde väl vara i närheten, han ser för fin ut för att vara hemlös.

"Vem är du då lilla vän?" säger jag mjukt och hunden sätter upp tassarna i mitt knä och jag ser direkt att det är en hanhund.

"Var har du din matte eller husse då killen?" mumlar jag och stryker honom över huvudet.

Han viftar mer på svansen och skäller till glatt innan och tar bort sina tassar och ställer sig framför mig.

Jag reser mig upp och försöker känna runt halsbandet om han har en halsbricka men jag kan inte någon.

"Vad ska vi göra med dig då?" säger jag och försöker se mig omkring igen om jag kan se någon som kan tänkas äga honom.

Plötsligt skuttar han iväg och jag hinner inte ta fast honom i halsbandet. Jag kan ju inte direkt ropa på honom, han kan ju heta precis vad som helat.

När han precis sprungit utanför mitt synfält hör jag ett skall och börjar gå mot det. Nästan direkt ser jag honom igen komma springandes med en pinne i munnen och jag kan inte låta bli att skratta till.

Han kommer fram och lägger den framför mina fötter.

"Jaha, du vill leka du?" säger jag med ett skratt och tar upp pinnen.

Han studsar nästa på alla fyra och skäller ivrigt för att jag ska kasta iväg pinnen. Jag får verkligen ta i för att den ska flyga något sånär långt bort.

Som ett skott springer han efter pinnen och är nästan lika snabb tillbaka. Jag tar upp pinnen igen och kastar.

Efter en stund, när min arm har börjat värka ordentligt hör jag en röst som ropar. Jag ser hur hunden spetsar öronen men står kvar vid min sida.