Drömmar eller verklighet

Kapitel 43

Vi stannar utanför porten och jag tittar mig omkring. Mörka moln hotar himlen men det är rätt skönt ute, det tunga vädret drar med sig en tryckande våg av sköna vindar.

"Vart ska vi gå?" frågar jag och vänder blicken mot Johannes.

"Det spelar ingen roll, vill du gå lite längre eller bara till parken?"

"Jag går gärna lite längre, det vore kul att se något annat, jag känner ju inte staden och jag har bara sett typ campus, centrum och parken."

"Okej, men jag vet ett fint ställe, Uppsala högar, hört talat om det? Där kan vi även släppa Brutus så han får springa lite. Men det är lite längre att gå."

"Ja men det låter jättebra, du får visa vägen." säger jag glatt när vi börjar gå.

Brutus är lika ivrig som vanligt så man får hålla snabba steg för att hänga med men det går bra, jag är van att springa så det känns bara skönt i kroppen att få upp lite puls.

Vi går en bra stund men det är det värt, det här är precis vad jag behöver, komma ut i friska luften och få se något annat.

Vi går under tystnad vissa stunder och andra gånger så pratar vi om precis vad som helst. Inget av det känns krystat eller pinsamt utan bara ett skönt lugn som vilar över oss.

"Där framme." säger han och pekar och jag ser ett naturområde med vackra kullar som börjat gå i vintervila.

Vi går en bit till innan han släpper lös Brutus som springer iväg så fort att han är utom synhåll efter några sekunder.

"Han älskar verkligen att springa." säger jag och skrattar till.

"Ja verkligen, och här får han sträcka ut sig på ett sätt han inte kan göra inne i stan. Det var ett bra förslag att vi skulle gå ut." säger han och ler.

"Men han springer inte bort?"

"Det lär ju visa sig." säger han skrattar till.

"Du... tidigare..." fortsätter han och stannar så jag hamnar några steg före honom innan jag vänder mig om.

"Ja?" frågar jag osäkert och möter hans blick.

"Jag ville verkligen..."

Vi står tysta någon sekund när han inte fortsätter meningen.

"Ville vad?" nästan viskar jag fram och känner hur pulsen ökar.

"Kyssa dig... hålla om dig... det har jag velat sedan första gången jag såg dig. Hela den här veckan har varit som en plåga att inte kunna röra vid dig."

Tystnaden lägger sig mellan oss igen och jag försöker ta in det han precis har sagt.

"Men... varför, jag menar... eller ja, varför har du inte gjort det?" stammar jag fram och känner hur kinderna brinner av hetta.

"Jag tänkte att du kanske inte ville under tiden som du, ja... eftersom du träffade oss för skolgrejen."

Jag kippar häftigt efter andan. Han har hållit tillbaka för min skull, för att han vet hur viktig skolan och arbetet är och respekterar det. Innan idag hade jag börjat tro att han inte var intresserad men det är nästan raka motsatsen, vilket får hela min kropp att skälva.

Han tar ett steg mot mig och min blick är fäst vid honom, inget runt omkring oss existerar. För varje steg han tar ökar pulsen så mitt hjärta är påväg att hoppa ut ur bröstet på mig.

När han är framme hos mig lägger han armarna runt min midja och ler så mina ben västan viker sig.

Jag tittar upp på honom innan min blick söker sig ner till hans läppar bara för att vandra tillbaka till hans ögon. Den dimma i hans ögon som tidigare var fylld med besvikelse har nu ersatts av lust.

Han fyller det sista avståndet mellan oss så jag är som klistrad i hans famn när han böjer sig ner och stryker sina läppar försiktigt och förföriskt över mina.

Jag kan inte hjälpa att jag flämtar till och lutar mig längre fram och öppnar upp mig för honom. Han möter mig och våra tungor kolliderar på det mest underbara sätt.

Jag lägger mina armar runt halsen på honom och kryper mig ännu närmare fast det knappt är möjligt. Han stryker mig över ryggen och ner mot rumpan och pressar även den delen mot honom så jag känner hans växande hårdhet mot min mage.

Ett stön bubblar upp till ytan mot hans mun och han följer efter. Det suger till i magen och i mitt innersta av längtan efter mer, mer av hela honom.

Jag känner mig så ivrig och lustfylld och helt uppslukad av stunden att jag knappt lägger märke till hur himlavalvet mullrar och öppnar sig totalt över oss.

När dom första regndropparna faller känns det som om jag är med i en äkta Hollywoodfilm och väntar på att någon ska skrika "bryt" så att den här stunden skulle vara förbi. Men det är ingen film och det är ingen som skriker "bryt", hela den här stunden är på riktigt.

Regnet blir mer ihärdigt och vi släpper motvilligt varandras läppar och möter våra blickar under tystnad. Det enda som hörs är regnets smatter mot marken under oss.

"Vi borde gå tillbaka." mumlar han hest och stryker mig med baksidan av sin hand ömt över min kind.

Jag ler tillbaka och ser mig omkring, vi är helt själva här ute bland kullarna.

"Var är Brutus?" frågar jag men min röst är fortfarande ostadig.

Johannes visslar några gånger och efter en stund kommer Brutus springande i full galopp. Jag kan inte låta bli att skratta till för han är också helt dyngsur och han har även lyckats bli lerig över hela kroppen.

"Herregud, det blir ett bad när vi kommer hem." suckar han och sätter fast Brutus koppel.

"Han är nog inte den enda." säger jag fortfarande skrattandes tills jag inser vad jag har sagt och harklar mig när jag möter hans roade blick och breda leende.

"Då kanske det inte är så farligt iallafall." mumlar han och tar min hand när vi börjar gå tillbaka.

Ju närmare stan vi kommer desto mer ökar regnet. Fast jag har regnjacka på mig känner jag mig blöt enda in på skinnet.

Den sista biten ökar vi takten tills vi nästan småspringer. Åska och blixtar lyser upp himlen när regnet öser ner med större styrka än tidigare.

Jag kan inte låta bli att skratta när vi äntligen kommer fram till hans port.

"Herregud, jag har nog aldrig varit med om ett regnoväder som detta." säger jag och försöker torka bort vattnet ur ansiktet men det gör knappt någon skillnad.

Jag ser att både Johannes och Brutus är precis lika blöta och när en vindpust sveper förbi oss känner jag hur jag huttrar till.

"Vi skyndar oss in, vi måste få av alla blöta kläder så att vi inte blir sjuka." säger han och knappar in koden och öppnar dörren.

Jag höjer roat på ögonbrynen åt hans kommentar men han bara skrattar till.

"Jag tänker då inte bli sjuk." säger han och blinkar så jag rodnar när vi går upp för trapporna och lämnar en flod av vatten bakom oss.

"Inte jag heller..." viskar jag när vi kommer fram till hans dörr och jag känner hur en nervositet och förväntan sprider sig i hela kroppen.