Drömmar eller verklighet

Kapitel 65

Jag tar några snyftande andetag innan jag torkar tårarna och rätar på mig. Jag vet att det går över, men det är aldrig roligt att såra någon... speciellt inte Johannes.

Jag vet inte varför jag är så ledsen egentligen, en del av mig kommer självklart att sakna honom, jag tycker fortfarande jättemycket om honom, tycker om att vara med honom. Men det som gör ont är att vi inte längre kan vara vänner... om jag håller mig borta från parken lär jag knappast ens se honom något mer. Eller Brutus...

Jag skakar lätt på armarna för att dämpa dom darrningar som fortfarande härjar i min kropp, både för att jag fryser men mest för att jag är ledsen.

Jag vet att det blir bra, jag är kär i den kille som nu är min pojkvän. Den tanken får mig att darra på ett helt annat sätt... Jag känner hur ett leende kryper sig fram på mina läppar, det kommer att bli bra det här.

Det är klart att jag tänker på allt han sa, att han vill inte ha familj eller så men jag är bara 22 år, jag har inte tid att tänka på såna saker nu, jag har fem år kvar i skolan och det är fortfarande där mitt största fokus ligger. Men det är klart att tanken slår mig, jag är redan på god väg att få väldigt starka känslor för honom och jag ser inte hur det ska förändras nu när vi faktiskt är tillsammans och ska spendera mer tid med varandra.

Som jag försökte säga till honom, vi får ta det som det kommer. Allt kanske bara är en löjlig fantasi, trots att mina känslor säger något helt annat, men det kan ju faktiskt vara så att vi inte alls trivs tillsammans, det kan bara framtiden utge.

Jag börjar gå igen och känner mig lättare i stegen nu. Det är bara en kort bit hem men jag är glad för den tiden ute i friska luften, den får mig att samla mig inför kvällen och släppa alla dom skuldkänslor som byggts upp i kroppen. Huvudvärken har börjat tränga sig på men ett varmt bad när jag kommer hem brukar lösa det mesta.

När jag är framme vid våran grind ringer det i mobilen så jag tar snabbt upp den och ser att det är Adrian som ringer. Pirret kommer direkt tillbaka i magen och leendet går inte att ta miste på när jag svarar.

"Hallå."

"Hej, hur är det?"

"Jo men det är bra, är ute och det är svinkallt men står precis vid våran grind så jag är snart inne i värmen igen."

"Skönt... jag tänker på dig, det är rätt trist här och jag har så galet mycket att ta igen eftersom jag varit borta en vecka, man kan inte tro hur mycket det är att ordna med i en bar utan man tror bara att vi serveras sprit och inget mer." säger han och skrattar till.

"Jo men jag kan tänka mig det, det är så att vara chef vet du." säger jag roat så han skrattar till igen.

"Ja det är sant, men jag tänkte hör om du har några planer ikväll?"

"Ehm, inte direkt men Erik kommer förbi, vi ska börja öva inför redovisningen."

"Okej, men jag kanske kan köpa med mig lite mat, till oss alla tre menar jag och äta tillsammans?"

"Ja, absolut... jag längtar efter dig." säger jag med mjuk röst så jag hör hur han drar efter andan.

"Mm, längtar efter dig med... vad har du på dig?"