Drömmar eller verklighet

Kapitel 88

Helgen passerade långsammare än någonsin tidigare. Allt jag har kunnat tänka på är läkartiden som Erik och Saga har hjälpt mig att ordna, som är idag...

Jag har fortfarande inte förstått att jag har ett barn i magen, det känns så overkligt. Det känns nästan som att när jag väl kommer till kliniken så kommer läkaren säga, nej lilla gumman, du är inte gravid, du har nog bara ätit lite onyttigt.

Jag skrattar till för mig själv och sätter mig på sängkanten, det hade varit något. Även om jag skulle skämmas ihjäl så önskar jag ändå att...

Nej! Nu får jag inte tänka så, jag får helt enkelt höra vad han eller hon kommer att säga. Jag hoppas nästan på en kvinnlig läkare, det hade känts betydligt bättre.

Jag reser mig upp och överväger att ställa mig framför spegeln men struntar i det. Jag tar istället på mig mina favoritmjukisbyxor och en stor luvtröja. man behöver ju knappast klä upp sig för att gå till läkaren.

Erik och Saga sitter redan i soffan när jag kommer ut från mitt rum. Båda vänder sig om mot mig och ler... herregud, dom har blivit som två hönsmorsor.

"Hur mår du gumman?" frågar Erik.

"Det är bra." säger jag kort för att dölja nervositeten som vilar på tungan.

"Mår du illa?" fortsätter han så jag höjer frågande på ögonbrynen.

"Öh, nej?"

"Kan vi göra något, vill du ha lite frukost?" frågar Saga och reser sig upp.

"Snälla ni, sluta med det ni håller på med. Jag uppskattar tanken men... det blir lite för mycket, okej?" säger jag och andas ut en djup suck.

"Vi vill bara att du ska må bra." säger hon försiktigt och sätter sig ner i soffan igen.

"Tack, jag uppskattar tanken, det gör jag... jag lovar att jag säger till om det är något." säger jag och går ut till köket.

Tack och lov finns det kaffe färdigt. Jag har inte kunnat låta bli att googla på allt om graviditet, det ena mer skrämmande än det andra... Men kaffe kan jag fortfarande dricka, men jag läste att man inte får dricka för mycket av det, men en kopp... ja, då överlever jag iallafall koffeinbegäret.

Det är inte bara kaffe och andra saker jag måste hålla koll på, det är en hel djungel av vad man ska äta och vad man inte ska äta för att barnet ska växa som det ska. Jag hoppas att jag är mer uppskrämd än nödvändigt så att läkaren kan ge mig lite lugnande besked.

Jag har aldrig tänkt på något sådant här innan, jag menar, varför skulle jag ha gjort det? Det är som en helt ny värld... det känns så iallafall.

"Vill du att jag ska följa med dig till läkaren?" frågar Erik när han kommer in till köket.

"Vill du det? Jag skulle uppskatta om du gjorde det, jag är så nervös att jag är rädd att jag ska gå vilse innan jag ens hittat dit."

"Självklart följer jag dig... vad som helst Lina, jag gör vad som helst." säger han mjukt och kramar om mig så jag brister ut i gråt.

"Är det de här som alla kallar för gravidhormoner?" snyftar jag fast jag kan inte låta bli att skratta till.

"Eller bara känslor, det kommer att gå bra och jag är med dig hela tiden." viskar han och kramar mig hårdare innan han släpper taget.