Drömmar eller verklighet

Kapitel 52

Jag vet inte varför jag är så ledsen, eller varför det gör så ont. Jag har ju sagt till mig själv hela tiden att det inte är något seriöst, varken med Adrian eller med Johannes. Men ändå går jag här med en klump i bröstet och tårar som bränner i ögonen.

Jag blir nästan förbannad på mig själv för att jag känner såhär. Varför kunde det inte bara vara enkelt? Är det på grund av mig och mina förvirrade känslor som allt har blivit så fel? Jag såg inget konstigt med att vara attraherad av dom båda, jag har inte lovat dom något men ändå så är det jag som går här och har skuldkänslor och dåligt samvete.

Jag förstår inte vad Adrian menade när han sa att han nu vet var jag står, han har själv gjort det väldigt tydligt var han står med att inte vilja ha ett förhållande så varför blev han ens upprörd eller vad fan han nu blev för att jag sov borta, det har ju inte han med att göra.

Huttrande går jag med snabba steg i mörkret, jag vill egentligen inte gå hem men jag måste reda ut det här. Just nu önskar jag att Erik var hemma, jag behöver hans råd nu mer än någonsin...

När jag kommer fram till vårat hus ser jag att det lyser i Adrians fönster, inte för att det spelar någon roll, jag måste prata med honom.

Jag öppnat porten och går med bestämda steg fram till hans dörr och knackar på, eller snarare bankar på dörren.

Otåligt står jag och väntar, jag bryr mig inte ett dugg om han har jobbat hela natten för jag har då heller inte fått sova nå, delvis på grund av honom.

Jag bankar igen och tycker mig höra steg som närmar sig dörren.

Jag tar ett djupt andetag när jag hör honom vrida upp låset och när han öppnar dörren bryr jag mig inte om att han står sömnig i bara kalsonger med rufsigt hår som man bara vill köra fingrarna igenom... okej, såklart bryr jag mig för det tar några sekunder innan jag minns varför jag ens är där... men det ska inte få stoppa mig.

"Lina? Vad gör du här?" mumlar han med hes röst men jag bara tränger mig förbi honom.

När jag stormat in till vardagsrummet ställer jag mig med händerna i sidorna, som att jag intar en försvarsposition, och väntar på att han ska komma efter mig.

"Du! Du har ingen som helst jävla rätt att ge mig dåligt samvete som om jag gjort något fel." säger jag med hög röst, högre än jag hade tänk mig och ser när han gnuggar sig över ansiktet för att vakna till.

"Vad pratar du om?"

"Det vet du mycket väl Adrian, varför bryr du dig ens om vad jag gör? Va? Du har sagt till mig att du inte vill ha ett förhållande, sen har du sagt att du vill att vi ska vara vänner men så fort jag är hos någon annan, då ger du mig skuld för det, som om jag har varit otrogen. Vad fan är det frågan om?"

"Så du har legat med honom, du kanske kommer direkt från hans säng? Är det så?" säger han med hög röst och jag ser hur det blixtrar till i ögonen, nu har han vaknat iallafall...

"Nej, men vad fan har det med saken att göra om jag hade gjort det? Du och jag är inte tillsammans... Ditt val Adrian och inte mitt!"

"Vadå mitt val? Det är väl lika mycket ditt val! Visst att vi ligger med varandra men tror du att jag vill att du knullar runt med massa andra killar?"