Drömmar eller verklighet

Kapitel 74

Jag håller ett hårt tag om Adrians hals, jag är rädd att om jag släpper taget är han inte här på riktigt.

"Jag har dig." viskar han och bär iväg mig, jag bryr mig inte vart.

När jag känner hans starka armar runt om mig känner jag mig hemma igen, inget annat existerar.

"Förlåt." snyftar jag om och om igen mot hans hals.

Jag ryser till när vi kommer ut i den kalla luften, jag har ingen jacka på mig så jag försöker krypa så långt in i hans famn som möjligt.

"Vi är snart framme." viskar han och ökar steget.

Jag känner hur han gräver efter något i fickan så jag lossar lite på greppet så han kommer åt bättre.

Han fiskar upp bilnyckeln och jag hör när billåset klickar till. Han öppnar passagerardörren och sätter försiktigt ner mig men jag skakar i hela kroppen.

Jag ser när han skyndar sig runt bilen och kliver i förarsätet och startar bilen och slår på värmen på max.

"Erik... var är Erik?" frågar jag med en så svag röst att den nästan inte hörs.

"Han kommer snart, han gick efter era jackor."

Jag nickar och vänder blicken mot entrén, jag vågar inte titta på honom, inte nu... det är så mycket som snurrad i huvudet förutom alkoholen.

"Lina..." säger han mjukt och sträcker fram handen mot min kind men jag ryggar snabbt undan.

"Snälla Lina, låt mig förklara, det är inte som du tror... om du bara hade velat lyssna på mig..."

"Vem är hon?" mumlar jag fast det knyter sig i magen, jag måste fråga fast jag vill egentligen inte veta, jag vet inte om jag klarar av att höra sanningen som kan bekräfta min värsta mardröm.

"En vän... eller dotter till min vän i Frankrike."

"Har du ett förhållande med henne?"

"Nej... jag har haft det för många år sedan, men nu är vi bara vänner."

Jag känner svartsjukan välva fram i kroppen när tårarna börjar rinna på nytt.

"Lina, jag... jag skulle aldrig vara otrogen mot dig."

"Jag känner mig så förvirrad, varför var hon då hos dig?" snyftar jag fram.

"Älskling, hon är en vän, hon är här i Sverige med sin man och hörde av sig, hon ville bara se hur jag har det."

"Och vad med?"

"Vadå vad mer? Det är bara det, snälla du, du måste tro mig."

Jag vänder blicken från mina händer ut mot gatan igen, pulsen slår så hårt i kroppen att det känns som om allt runt omkring mig bara snurrar längs med kanten av hopp som är påväg att brista.

"Lina, snälla... jag... jag menade det jag sa där inne... jag är inte bara förälskad i dig, jag älskar dig... inget har någonsin gjort så ont som när du sprang ifrån mig, rädslan att förlora dig..."

Han skakar på huvudet som om han inte vet hur han ska förklara det. Jag vänder blicken mot honom för första gången och ser vädjan i hans ögon. Jag tar ett skakigt andetag, jag vet att han talar sanning, jag ser det i hans ögon till djupet av hans själ.

"Jag... jag tror dig." viskar jag och tar hans hand och ser att han andas ut som om han hållit inne andan i en evighet.

Han böjer sig fram och ser in i mina ögon och väntar på mitt godkännande. Jag ler och lutar mig fram mot honom så våra läppar äntligen möts.