Drömmar eller verklighet

Kapitel 8

Svetten fullständigt forsar ur min kropp. Vilket jag älskar så jag ökar farten på löpbandet. Det finns knappt något skönare än att tömma sig helt. Jag är van att springa men har aldrig sprungit på löpband. Det är inte lika bra som att springa ute men det funkar. Okej, det funkar nästan.

Jag tänkte om jag springer mig helt slut skulle jag inte tänka på min galet snygga granne. Varför kan jag inte bara släppa det? Jag har inte sett honom på två dagar, sedan vi krockade. Det verkar stämma rätt bra att han inte är hemma så mycket, eller så har jag helt enkelt missat honom.

Inte för att jag letar eller håller koll på honom, okej ja, jag håller lite koll. Varför ens försöka förneka? Jag vill se honom igen, få veta mer om honom. Han kanske har flickvän, det är kanske där han är hela tiden.

Inte för att jag vill ha ett förhållande. Inte med vare sig honom eller någon annan. På måndag börjar skolan och allt jag kom hit för. Så det stör mig att jag inte kan sluta tänka på honom när det finns så mycket annat jag borde fokusera på.

Jag har antagligen förstorat allt i huvudet, vilket betyder att jag måste se honom igen för att kunna släppa det, just nu är allt bara drömmar. Fantasier. Underbara fantasier...

Jag höjer ännu ett snäpp på löpbandet. Jag måste sluta dagdrömma och börja fokusera på allt annat som är viktigt. Men han är så mystisk. Just för att jag inte känner honom, träffar jag honom så kanske bilden ändras totalt, han kanske är värsta idioten fast han är helt gudomligt snygg.

Jag kanske bara borde gå ner till honom och knacka på, säga att jag behöver hjälp med något, grannar brukar ju ställa upp för varandra. Fast vad skulle jag behöva hjälp med? Ja, förutom att sluta fantisera om honom, något han säkert, förhoppningsvis, skulle kunna hjälpa mig med, men jag kan ju inte gå ner och säga typ, Hej! Jag ville bara träffa sig så att jag kan glömma dig.

Jag höjer ännu ett snäpp på maskinen, jag behöver springa mig helt slut så jag inte ens orkar tänka. Tänka på honom... Nej! Sluta nu Lina, du är så fånig!

Jag blir mer och mer irriterad på mig själv och frustar när fötterna slår hårt mot rullbandet. Jag ska inte tänka alls, inte på honom eller något annat.

Jag andas så häftigt när jag spurtar dom sista fem minuterna. Det känns som om jag sprungit ett maraton när jag saktar ner och joggar tills bandet nästan är helt stilla.

Mina ben känns som gelé om dom ens känns överhuvudtaget. Jag vet knappt längre. Jag står stilla och böjer mig fram och andas häftigt. Fy fan vad jobbigt, jag har nog aldrig sprungit så fort i hela mitt liv. Jag kollar på monitorn och ser att jag har nog aldrig sprungit så länge heller.

Jag blinkar och torkar svetten från ansiktet, 1 timme och 25 minuter. Kan det verkligen stämma? Jag flåsar fortfarande och tömmer vattenflaskan.

Ja då kom det väl något bra ur mitt drömmande, som jag ska sluta tänka på. Helt och håller från och med nu!

Jag tar ett försiktigt steg av löpbandet. Oj, mina ben skakar så mycket så jag vinglar till.

En stark arm tar tag i mig och hjälper mig hålla balansen.

Jag vänder mig och för att tacka men spärrar upp ögonen, det kan inte vara sant. Allt springande för att sluta tänka är som helt bortblåst.

"Hej där granne, du körde hårt idag."

Jag står fortfarande och stirrar på honom. Adrian! Han är nästan snyggare än jag minns honom. Det här är inte bra, inte det minsta bra!

Han håller fortfarande i min arm och ler frågande när jag inte säger något, vilket är sjukt pinsamt. Jag sväljer och harklar mig.

"Hej, jo jag har aldrig sprungit på band tidigare, det verkar ju funka som de ska."

Va? Vad fan säger jag?

"Jo jag ser det, är du klar eller ska du köra något annat?"

Jag känner hur det pirrar till i hela kroppen, vad menar han? Vill han att vi ska träna tillsammans? Antagligen inte, jag överanalyserar säkert allt som vanligt.

"Öh, jag ska nog köra, jag menar stretcha lite, annars lär jag inte kunna gå imorgon."

Han skrattar till och för sedan blicken över hela mig, som är dränkt av svett, typiskt...

"Det är nog en bra idé, tror du att du kan stå själv nu?" frågar han och blinkar till, jag hade helt glömt att han fortfarande håller i mig.

"Åh, ja, Gud förlåt, självklart kan jag det, inte meningen att uppehålla dig."

"Det gör du inte."

Han ser intensivt på mig och jag tar ett skakigt andetag och försöker le medan och backar ett steg.

"Tack, för du vet, att jag slapp skämma ut mig och ramla, igen." säger jag, tur att jag säkert redan är knallröd i ansiktet så han inte ser hur jag rodnar.

"När som helst." säger han och ler innan han börjar vända sig om.

"Vi ses." börjar jag ropa efter honom men jag ångrar mig lika snabbt som orden lämnar min mun. 

Åh! Varför sa jag så?

Han vänder sig och nickar innan han går vidare.

Jag andas ut och skyndar mig in i omklädningsrummet. Jag struntar i att stretcha, kan jag inte gå dom närmaste dagarna är det bara bra, då slipper jag riskera att jag springer på honom igen.

Jag öppnar skåpet och tar mina grejer innan jag skyndar mig ut från gymmet.

Jag sätter mig på cykeln och mina ben protesterar mer än någonsin men jag börjar trampa så fort jag kan.

Det där gick ju inte bra, jag skulle träna för att inte tänka och nu är det de enda jag kan tänka på. Jag vill bara hem och ta en kall dusch, allt det här är så löjligt. Jag måste skärpa mig, jag kan inte hålla på såhär.

Jag skulle nog ha sprungit utomhus trots allt...