Drömmar eller verklighet

Kapitel 51

Jag vaknar till av att något surrar i mitt undermedvetna. Jag vänder på mig men det surrande ljudet fortsätter att störa min sömn.

Jag sätter mig upp yrvaket och förstår att det är min mobil som ringer. Pulsen stiger när jag kliver ur sängen och gräver i min ficka tills jag hittar mobilen och ser att det är Adrian som ringer.

"Shit!" viskar jag för mig själv och rycker till när Johannes vrider på sig i sängen.

Jag smyger ut från sovrummet och Brutus lyfter förvånat på huvudet innan han somnar igen.

Jag går ut till vardagsrummet och sätter mig i soffan innan jag ringer tillbaka till Adrian som svarar efter en signal.

"Hej, väckte jag dig?" frågar han.

"Hej, det är ingen fara..."

"Var det något viktigt tidigare när du smsa, är allt okej?"

"Det är okej, jag löste det..."

"Är du hemma? Varför viskar du?"

Jag sluter ögonen och gnuggar mig i ansiktet, varför ringde jag upp honom?

"Jag är hos en kompis..."

"Vem då? Hos Erik?"

Fan också, jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag borde inte ha ringt upp honom, eftersom jag inte svarade trodde han säkert att jag sov...

"En kompis bara." säger jag och håller andan.

"Jag förstår... vad ville du egentligen tidigare?" säger han kort och jag känner hur klumpen i magen växer.

"Ehm... jag behövde någonstans att sova, Linus och Saga... ja, du kan ju gissa."

"Samma sak som du gör hos din så kallade kompis?"

"Adrian..."

"Det är lugnt Lina, du behöver inte förklara något för mig, nu vet jag var du står..."

"Vad menar du med det?" frågar jag försiktigt och nu känner jag hur jag skakar i hela kroppen av paniken som väller fram.

Jag sväljer nervöst och känner att tårarna inte är långt borta, hjärtat dunkar så hårt i bröstet när han fortsätter vara helt tyst...

"Inget speciellt... Jag måste sova nu, vi hörs." Klick.

Det känns som om jag ska spy av illamåendet som trycker upp i halsen. Fan också! Det var precis det här som inte skulle hända! Jag gnider med handen över bröstet för att få värken att släppa, det känns som om mitt hjärta kramats åt så hårt att jag knappt kan andas.

"Är allt okej?"

Jag rycker till och vänder mig om och ser Johannes som står och lutar sig mot dörrkarmen.

"Jag vet inte... jag måste gå." säger jag snabbt och reser mig upp.

"Vad är det Lina?" frågar han och ställer sig för öppningen.

"Inget, jag måste bara gå."

"Klockan är halv fem på morgon, kom och lägg dig."

"Men..."

"Lina, jag vet inte vad som precis hände, eller vem det var som ringde, jag kan bara gissa..."

Jag känner hur hjärtat sätter sig i halsgropen, det här blir bara värre och värre och det känns som om jag inte får luft längre.

"Är du tillsammans med honom, för det var Adrian som ringde, eller hur?"

"Johannes, snälla..."