Drömmar eller verklighet

Kapitel 82

Jag sitter vid mitt vitmålade skrivbord. Äntligen är den stora dagen här, det är min födelsedag. Jag har min pärlklädda plastkrona i håret och min rosa ballerinaklänning med tyll som min mamma har sytt. Naglarna är målade med rosa glitter, rosa är min favoritfärg. Pappa har lovat att nu när jag är 6 år så ska han måla mina väggar rosa, som en riktig prinsessa. Jag ska bli en prinsessa när jag blir stor. Det är min högsta önskan för mamma har läst för mig varje kväll om prinsessor. Jag ska bli som dom prinsessorna i böckerna och bo i ett stort slott och jag ska pussa den där äckliga grodan så jag får min prins, fast jag inte vill inte pussa någon, Pontus har pussat mig en gång på dagis, det var så äckligt! Men det är så man gör, det säger dom i sagorna...

Allvarligt, jag är 14 år och har knallrosa väggar, vad fan tänkte mina föräldrar på? Jag hatar rosa, eller jag hatar inte färgen i sig men kom igen, rosa överallt? Herregud! Pappa säger att det var min högsta önskan att få måla mina väggar rosa när jag var liten, han säger att jag ville bli en prinsessa när jag blev stor. Prinsessa? Seriöst... men det är klart, vem ville inte bli prinsessa när man var liten och bo i ett stort slott med sin drömprins? Jag ligger raklång över sängen och stirrar upp i taket. Nog är det tur att man växer upp och inser att allt bara är fantasier, påhittade sagor, det finns inga drömprinsar med stora magiska slott någonstans långt borta. Den drömmen är borta, nu finns det bara en dröm som jag lever för, jag ska bli veterinär. Tänk att få hjälpa och vårda dom liven som inte kan prata utan måste förlitar sig på oss människor, det är min verkliga dröm, ingen rosaskimrande värld som inte existerar. Jag måste verkligen måla om mina väggar...

"Lina?"

Jag rycker till när allt runt omkring mig blir klarare. Jag tittar mig förvirrat omkring, vad är det som händer?

"Lina, snälla säg något." viskar Adrian och kommer fram och sätter sig bredvid mig i soffan.

Jag har lite svårt att komma tillbaka till vad som egentligen har hänt, men han... han frågade precis om jag vill gifta mig med honom och flytta till Frankrike.

Jag möter hans nu nervösa blick när han tar min hand. Drömprinsen... Han är verkligen min drömprins. Han ser precis ut som i sagorna, sagorna jag drömde om när jag var liten. Prinsen vill att jag ska gifta mig med honom och flytta in i hans slott, långt borta, precis som i sagorna.

Jag skakar lite lätt på huvudet... Någon jag drömde om när jag var liten sitter här bredvid mig och håller min hand, väntar på mitt svar. Svar på om min dröm när jag var liten ska bli verklighet... Fast jag var bara 6 år, 6 år och ville leva i sagorna. Men... men min dröm förändrades ju äldre jag blev, nu jag har haft samma dröm i nästan hela mitt liv, iallafall så länge jag kan minnas... och det är inte sagan.

"Adrian..." viskar jag.

"Snälla älskling, säg att du vill gifta dig med mig, säg att du vill göra allt det där med mig."

På nytt känner jag hur mitt hjärta krossas av hans ord, men det finns inget annat val...

"Adrian... du ska veta att jag älskar dig, så mycket... men jag, jag kan inte." stammar jag fram och lägger händerna för ansiktet när jag hör hur han drar efter andan.

"Nej, snälla du, säg att du kan, säg att du vill följa med mig." vädjar han och när jag vänder upp blicken ser jag tårarna som rinner ner för hans kinder.

"Jag kommer aldrig glömma dig Adrian, du är verkligen min drömprins..." börjar jag men han avbryter mig med att omfamna mig i en hård kyss och jag känner hur våra tårar flätas samman.

"Följ med mig Lina, snälla följ med mig." snyftar han mot min mun.

"Jag... jag kan inte följa med, av samma anledning att jag inte kan be dig stanna." säger jag skakigt och möter hans blick.

"Så... vad händer nu?" frågar han fast vi båda två redan vet svaret.

"Jag kommer aldrig att sluta älska dig... så följ din dröm Adrian, så... så ska jag följa min."

"Men jag vill inte släppa dig, jag kan inte släppa dig, jag älskar dig Lina."

"Jag älskar dig också, därför måste vi låta varandra gå..."

"Säg att det inte är sant, snälla säg att du följer med..." viskar han och gråter ännu häftigare.

"Jag måste gå." viskar jag, jag klarar inte mer.

"Nej, nej snälla lämna mig inte." vädjar han och tar ett hårt grepp om min midja.

"Adrian... jag önskar dig all lycka..." viskar jag mot hans öra, mer ord klarar jag inte.

Jag får honom att lossa greppet om min midja och möter hans blick. Jag böjer mig fram och kysser honom, för sista gången...

"Jag älskar dig Lina, jag kommer alltid att älska dig." viskar han mot mina läppar så jag nickar när jag släpper honom och går förbi honom. Jag vänder mig en en sista gång men säger inget, en blick och jag vet att jag aldrig kommer att älska en annan man under resten av mitt liv.

När jag stänger dörren bakom mig vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag klarar inte av att vara kvar här, jag måste bort härifrån.

Jag smyger upp och hämtar en jacka och smyger så tyst jag kan in på mitt rum och tar min mobil, så tyst att ingen ska märka det, jag vill inte möta någon, inte prata med någon, den smärta jag känner är nästan overklig, det är som om jag ska dö...

När jag kommer ut i den kalla luften fryser nästan tårarna till is. Jag tittar mig omkring, var ska jag ska vägen nu?

Jag skyndar mig längs med gatan och tar upp mobilen, jag stirrar på den ett tag innan jag trycker fram det enda numret jag komma på att ringa och hör när signalerna går fram.

"Hej gumman, det var länge sen vi pratades vid, hur är det?"

"Mamma, mamma jag måste komma hem." säger jag skakigt och brister ut i gråt.

"Vad har hänt?"

"Snälla, kom, kan ni komma och hämta mig?"

"Självklart gumman, men det kommer att ta någon timme, det är långt att köra."

"Det spelar ingen roll, snälla kom bara."

"Vi kommer älskling, säg bara vart vi ska åka."